Sårade, försiktiga, rädda, misstänksamma, kanske t.o.m. cyniska och matade med idén om att ju fler hjärtan och likes (som mer eller mindre medvetet etsat sig fast i vårt medvetande), desto högre värde som person och därmed mer älskvärda, vistas vi på en till stora delar kaotisk relationsmarknad.
Om min mamma skulle ha följt dagens coaching-råd och spirituella budskap om att vi måste hitta och älska oss själva först, hade hon troligen aldrig mött min pappa. Hon hade lagt dagar och pengar på worskhops, läst ytterligare böcker i ämnat självutveckling innan hon kanske, med betoning på kanske, tagit steget mot det där speciella mötet, samtidigt med blicken sneglandes mot den emotionella nödutgången.
Mamma var 22 år och ensam, då pappa klev in på hennes livsarena och lyfte allt till en helt ny nivå. Hans kärlek fick henne att börja tycka om och respektera sig själv. Pappas älskade henne till den grad att hon började tro på livet och sin egen förmåga.
Ingen läkare skrev ut antidepressiva mediciner och ingen terapeut fick henne att gå in och jobba med eventuella barndomstrauman. Kärleken från en man som lyssnade och under alla omständigheter ville henne väl, förändrade hela hennes universum.
Dagens kollektiva inställning är att vi måste förverkliga oss själva, vara självständiga och inte lämna ut vår kraft (om vi har någon kvar) till en annan människa.
Vi bygger emotionellt ointagliga fästningar för att skydda oss från sårbarheten i att älska. Alla dessa välmenta råd från lekmän och experter som fått oss att intellektualisera kärlekens obegriplighet. Mystiken dissekeras till snabba råd på en nyhetssida, och någonstans djupt därinne är vi övertygade om att en plan B är nödvändig, utifall sveket eller vårt eget ointresse skulle ta över.
Vi älskar med reservation och för många är det förälskelse och bekräftelse som vi hungrar efter, inte kärlek då den är ”komplicerad” och kräver självrannsakelse (inte desamma som egots navelskåderi).
Vi strävar mot att bara vara och anammar olika riktningar som ska skänka oss lugn i sinnet, samtidigt som vi rusar runt efter mer och bättre. Vi är kanske övertygade om att vi är förnöjsamma när vi i själva verket gett upp. Jakten på det perfekta måendet!
Fröet växer i sin egen takt och det är inte meningen att vi ska förstå allt. Vi kan inte ge oss själva konstgjord andning eller på egen hand koppla på hjärtstartaren på vår egen bröstkorg. Vi behöver varandra och är inte så självständiga som vi gärna vill tro.
Jag njuter av kaffet en tidig sommarmorgon i juli. Ser böljande vetefält, dimma som håller på att ätas upp av morgonens första solstrålar. Det är stilla och inga måsten, utan bara en djup tacksamhet över att få existera.
Vad innebär det att älska utan skyddsväst? Hur kan vi vara så att en partner känner sig genuint respekterad och trygg med oss nära? Hur ser tankarna ut som vi upprepar gång på gång inom oss som singlar/ensamstånden? Hur kan vi skapa utrymme för den där alldeles speciella morgonen eller kvällen då det känns som om tiden står stilla?
Michael Larsen – relationscoach
Jag har nog tänkt att jag borde ”skydda” mig lite mera från att älska innerligt, men jag har kommit fram till att det är varken vad jag vill eller förmår.
Jag har gått på många smällar och det är tufft, men min största rädsla är att inte få vara jag.
Jag vill få vara glad, ledsen och arg. Jag vill leva och säga att jag har levt.
Just nu är jag både arg och ledsen efter en separation med en man som stämmer in på vad du ofta skriver här.
Jag rannsakar mig och visst fanns det varningsflagg som jag förbisåg och visst trodde jag för mycket på ord.
Mitt i sorgen tänker jag ändå att det jag behöver bli bättre på är att stoppa i tid. Men jag vill aldrig leva ett halvhjärtat och ljummet liv.
Jag tror på att ge förståndet mera plats men ingen ska få ta ifrån mig kärleken, även om det just nu är mörkt på min himmel.
Tack för alla dina blogginlägg, de betyder mycket nu!
Åh vad bra skrivet Michael!!! Så viktigt att påminna om detta när skepsis brett ut sig. Om att våga låta någon komma nära kan vara just det som är första steget mot den frihet vi söker…
Att våga älska kan vara tufft och svårt för oss när vi i unga år stängt av känslolivet för att mäkta med livets utmaningar som barn. Skapat strategier för ren överlevnad och när vi stängt av känslolivet och kärleken inom oss så har vi inte förmågan att älska. Speciellt inte oss själva som är den viktigaste kärleken för att få leva ett hälsosamt liv och ha bra relationer till alla runt omkring oss. Om vi först börjar acceptera oss själva och skapa något på grund av att någon kommer in i ens liv som älskar oss så lever vi ett liv med en skör tråd. Du lever genom den personens kärlek och om det händer något med den personen så kraschar livet och du blir så sårad och tillbaka på ruta ett.
Egen kärlek och acceptens är viktigast och att börja inse ”vi duger som vi är” leva i nuet och inte i dåtid eller oro för framtiden. Ja, vi behöver ha människor omkring för vi är ”flockdjur” och är skapta att leva tillsammans. Vi är kvar i grottstadiet i evolutionen med vårt flockbeteende som ger oss ett färgrikt liv med allt vi gör och skapar. Närhet, gemenskap, vid beröring, sex gör så att alla våra bra hormoner flödar i kroppen och vi blir avslappnade och balanserade.
”Hans kärlek fick henne att börja tycka om och respektera sig själv. Pappas älskade henne till den grad att hon började tro på livet och sin egen förmåga.”
Jag HATAR klyschan att man måste älska sig själv och sitt liv innan man kan träffa någon men jag som är singel och lite vilse just nu tycker ändå att det låter sorligt att det va kärleken från en annan man som fick henne att älska sig själv.
Det låter som att det är den enda lösningen på att må bra, att få kärlek utifrån…
Tänker så här, Ida… jag tror inte att lösningen är att att träffa någon som får en att må bra. Mer att det är stort att våga släppa in en annan människa utan förbehåll och att våga älska någon på riktigt, inte bara jaga bekräftelsekickar. Är själv singel sedan tre år tillbaka och har kommit fram till att jag inte vill träffa någon, vem som helst, utan en person jag inte vill vara utan. Någon som respekterar mig, som jag känner tillit till och som kan kommunicera som en vuxen människa. Så många har sagt ”Du träffar snart någon”. Blir nästan provocerad ibland, mitt liv är fullständigt även om jag inte lever i en relation just nu. Under tiden som singel har jag tänkt mycket på vad jag vill ha och inte vill ha av en annan människa. Det gör att det är lite svårare att träffa en ny man, eftersom jag ställer högre krav den här gången. De som inte är trygga i sig själva, opålitliga och otillgängliga går bort. Känner igen känslan av vilsenhet, man får liksom omdefiniera sig själv och sitt liv när en relation tar slut. Önskar dig allt gott. Kram Maria