Sårade, försiktiga, rädda, misstänksamma, kanske t.o.m. cyniska och matade med idén om att ju fler hjärtan och likes (som mer eller mindre medvetet etsat sig fast i vårt medvetande), desto högre värde som person och därmed mer älskvärda, vistas vi på en till stora delar kaotisk relationsmarknad.

Om min mamma skulle ha följt dagens coaching-råd och spirituella budskap om att vi måste hitta och älska oss själva först, hade hon troligen aldrig mött min pappa. Hon hade lagt dagar och pengar på worskhops, läst ytterligare böcker i ämnat självutveckling innan hon kanske, med betoning på kanske, tagit steget mot det där speciella mötet, samtidigt med blicken sneglandes mot den emotionella nödutgången.

Mamma var 22 år och ensam, då pappa klev in på hennes livsarena och lyfte allt till en helt ny nivå. Hans kärlek fick henne att börja tycka om och respektera sig själv. Pappas älskade henne till den grad att hon började tro på livet och sin egen förmåga.

Ingen läkare skrev ut antidepressiva mediciner och ingen terapeut fick henne att gå in och jobba med eventuella barndomstrauman. Kärleken från en man som lyssnade och under alla omständigheter ville henne väl, förändrade hela hennes universum.

Dagens kollektiva inställning är att vi måste förverkliga oss själva, vara självständiga och inte lämna ut vår kraft (om vi har någon kvar) till en annan människa.

Vi bygger emotionellt ointagliga fästningar för att skydda oss från sårbarheten i att älska. Alla dessa välmenta råd från lekmän och experter som fått oss att intellektualisera kärlekens obegriplighet. Mystiken dissekeras till snabba råd på en nyhetssida, och någonstans djupt därinne är vi övertygade om att en plan B är nödvändig, utifall sveket eller vårt eget ointresse skulle ta över.

Vi älskar med reservation och för många är det förälskelse och bekräftelse som vi hungrar efter, inte kärlek då den är ”komplicerad” och kräver självrannsakelse (inte desamma som egots navelskåderi).

Vi strävar mot att bara vara och anammar olika riktningar som ska skänka oss lugn i sinnet, samtidigt som vi rusar runt efter mer och bättre. Vi är kanske övertygade om att vi är förnöjsamma när vi i själva verket gett upp. Jakten på det perfekta måendet!

Fröet växer i sin egen takt och det är inte meningen att vi ska förstå allt. Vi kan inte ge oss själva konstgjord andning eller på egen hand koppla på hjärtstartaren på vår egen bröstkorg. Vi behöver varandra och är inte så självständiga som vi gärna vill tro.

Jag njuter av kaffet en tidig sommarmorgon i juli. Ser böljande vetefält, dimma som håller på att ätas upp av morgonens första solstrålar. Det är stilla och inga måsten, utan bara en djup tacksamhet över att få existera.

Vad innebär det att älska utan skyddsväst? Hur kan vi vara så att en partner känner sig genuint respekterad och trygg med oss nära? Hur ser tankarna ut som vi upprepar gång på gång inom oss som singlar/ensamstånden? Hur kan vi skapa utrymme för den där alldeles speciella morgonen eller kvällen då det känns som om tiden står stilla?

Att ha barn tillsammans med en narcissist – webinar torsdagen den 25/7 klockan 21.00. Du är varmt välkommen! Följ den här länken för anmälan.

Michael Larsen – relationscoach