Varför har vi en epidemi av kraschade förhållanden?

//Varför har vi en epidemi av kraschade förhållanden?

Varför har vi en epidemi av kraschade förhållanden?

Under dagen kommer ett stort antal människor att uttala orden: ”jag har försökt! Jag vill inte mer! Det är slut!” Och motsvarande antal människor kommer att bli arga, förtvivlade, gråta, inte förstå och inte veta vart de ska ta vägen. Både fysiskt och emotionellt.

Om femtio procent eller mer av befolkningen i ett land drabbas av samma slags sjukdom, har vi med råge en epidemi. Globalt sett en pandemi. Separationer och skilsmässor är mer än femtio procent! I vissa delar av landet 70 – 80%!

Känn på de här två orden: uppmärksamhetsekonomi och dopaminkultur!

Jag tror att dessa är begrepp är några av anledningarna till varför det så många som går skilda vägar. Våra hjärnor/kroppar, hela våra kognitiva och emotionella system är utsatta för enorm stress, både utifrån och inifrån.

Uppmärksamhetsekonomin förväntar sig att vi ska vara uppkopplande, tillgängliga och snabbt svara på meddelanden, mail och kommentera. Vi använder våra resurser till att multitaska och när en partner vill nå fram till oss, är vi ”effektiva” och svarar (i bästa fall), men är ändå inte riktigt där. Vi ser inte varandra på riktigt!

Uppmärksamhetsekonomin när sig på att vi ser, lyssnar, deltar och konsumerar. Vi är alla en del av den, men vi måste stanna upp emellanåt.

Och håll er nu för pannan, ni som är allergiska mot flum: eftersom människan är en del av naturen, och det sker stora förändringar både på och utanför den här planeten, så är ingen av oss immuna. Tänk bara på ebb och flod! Oceaner om påverkas av magnetism! Hmm…

Vad händer men en människa som är utsatt för yttre påfrestningar (och den kraftfullaste är den vi inte är medvetna om)? Jo, vi stänger av och något av det första att åka ut genom bakdörren är empatin, vilket är förödande för alla typer av relationer.

Vi lyssnar inte till en partner som söker fördjupa de känslomässiga banden med oss, eftersom vi har gått in i energisparläge, och/eller i hyperaktivitetsläge. Vi själva eller den vi är tillsammans med, söker nu stimuli utanför relationen, eftersom emotionell ensamhet och den sortens stresspåslag det medför, gör att vi behöver dopamin. Och här erbjuder dopamin/oxytocin/fenetylamin företagen sina tjänster: bl.a. dejting/otrohetsappar, likes, hjärtan… för att ge oss ruset och tillfällig ångestlindring (ja, vi behöver börja prata om ångest).

Föreställ dig ett högt tempo, tristess, gammalt relationsbagage som skvalpar i det nya förhållandet, orealistiska förväntningar på oss själva och en partner…och okunskap i hur vi kommunicerar med varandra på riktigt.

Något av det absolut centrala i en relation, är att kunna prata med varandra. Hur visar vi varandra genuin kärlek? Hur bråkar vi? Bråkar vi på ett sätt som skapar distans eller bibehåller vi respekten även då det uppstår konflikter. Hur många av oss kan det egentligen?

Men är det enbart mörker? Självklart inte! Det finns många människor som jobbar på sin känslomässiga/spirituella intelligens, och som ser till att bryta destruktiva mönster. Som skapar enastående förutsättningar!

Se upp för allt måsten och bekräftelsekrokar där ute, eftersom ditt förhållande handlar om de ”små” sakerna som vi gör varje dag. Det handlar inte om att fixa, utan att vara.

Att ha barn tillsammans med en narcissist – webinar torsdagen den 25/7 klockan 21.00. Följ den här länken för anmälan.

Michael Larsen – relationscoach

By |2019-07-20T07:23:19+01:00juli 20, 2019|Blogg|1 Comment

One Comment

  1. Fred 20 juli, 2019 at 10:30 - Reply

    För att staten uppmuntrar det. De tjänar mer på ensamstående som behöver större lägenheter för att ta hand om barn.
    Samma ser man i alla västerländska länder.
    Före välfärdsstaten var skilsmässotalen en bråkdel.

Leave A Comment

X