Mannen vet att han aldrig skulle acceptera otrohet. Nu har han gjort det.
Kvinnan upptäcker att sambon jagar på en otrohetssajt. Nu försöker hon lappa ihop förhållandet genom att förstå.
Han skriker ofta åt henne. Hon försöker balansera upp energin genom att visa lugn och värme.
Hans fru är och ute festar varenda helg. Han tänker att hon behöver utrymme från familjelivet och rollen som småbarnsmamma. Han lider i det tysta för att inte framstå som svag.
Medberoendet tar form. Det smyger sig långsamt på. Gränspostering efter gränspostering sprängs av rationaliseringar: ”om jag bara…”
”Om jag visar all min kärlek kommer det att bli bra. Han/hon hade ju faktiskt en väldigt svår uppväxt.”
”Blir jag lämnad om jag tar min plats? Vad kan jag uttrycka? Vilka känslor är de fina känslorna? Som man måste jag vara likt det stabila berget – i alla lägen.” Eller?
När det psykiska immunförsvaret nötts ned i tillräckligt hög grad är vi väldigt förhandlingsvilliga.
Han säger till mig: ”min fru menar att hon är rak, ärlig och tydlig. Om jag gjorde samma som hon nu gjort, hade jag varit ett ärkesvin. Jag dribblar bort mig själv genom fullständig anpassning. Har börjat lägga alla fel på mig själv. En gång var jag stark.”
Den äkta välviljan gentemot andra och oss själva, börjar ta form när vi upphör med att lägga ut dimridåer och förskönande berättelser om det som är. Och oss själva.
Vad ser du när du tar några kliv tillbaka? Vilken filmtrailer spelas upp gång på gång? Vad måste förändras?
❤
Nu i efterhand inser jag att jag tänjde på mina gränser efter varje gång han var otrogen. Kombinationen av att älska honom och vetskapen om att han vuxit upp utan en far och ovanpå det, alkoholproblem, så ville jag förstå honom. Jag ville hjälpa honom bryta sitt beteendemönster för jag ville så gärna att det skulle vara han och jag. Jag kämpade till varje pris, jag kämpade för vårt förhållande. Det jag däremot inte gjorde var att kämpa för mig själv, mitt värde och mitt välmående. Jag kan se nu att jag förhandlade väldigt mycket på bekostnad av mig själv. Även fast det var han som tog beslutet att lämna förhållandet så kan jag ändå känna någon form av tacksamhet över att han gjorde det. För jag tror inte att jag hade vågat ta det beslutet själv trots att jag funderade på det många gånger.
Helena. Jag känner så väl igen mig i din beskrivning.
Jag gav min otrogna man så många fler chanser än han var värd.
Det gick åt skogen ändå.
3 barn har vi, men jag är ändå glad att äntligen ha fått bli fri.
Lycka till /Helena
Du är inte ensam.
För mig handlar det inte om att bli fri från någon mer än mitt egna dåliga mående. Jag omger mig gärna med folk. Har gärna någon inpå mig som uppskattar min närhet, någon som ser mig i ögonen när vi pratar, någon som kan sätta fingret på mina känslor. Men för varje gång det blir ett missförstånd, eller man inte blir förstådd, skapas en känsla av ont i magen känslor. En olust, något som är jobbigt som bara byggs på efterhand. Jag vet inte vad som är värst och leva med, gå och ha ont i magen för att båda har ont i magen i ett förhållande eller leva med en saknad efter någon annan.
Jag blir så otroligt glad över hur du förklarar medberoende som ”den känslomässigalåsning” i sociala medier. Det är ett ämne, enligt mig, som fått ta alldelses för lite plats. Många vet inte ens vad ett medberoende är, många som hört ordet förknippar det generellt med någon som lever ihop med en alkolist eller droganvändande person. Det finns så mycket mer bakom det ordet och kan yttra sig i så många olika situationer eller med personer.
Det finns också så många fler beroenden som en annan människa är medberoende till än dem som gärna lyfts i media.
Att du lägger stor vikt på hur man ”sitter fast” i sina känslomässiga sår och därigenom traumaupprepar i relationer till andra är precis det som många behöver läsa och sprida vidare.
Jag tror att medberoende inte är något man blir utan något man är utifrån anknytningsteorierna.
Som medberoende handlar livet om att överleva snarare än att leva och för att hitta sitt sanna jag bakom alla överlevnadsstrategier tror jag man behöver sträcka ut handen och be om hjälp.