Samtalet är smått irriterat och paret på tåget verkar vilja övervinna varandra: ”du är alltid… du gör aldrig… Ja, men tidigare sa du…” Så mycket uppdämd frustration! Hon känslomässig och han teknisk. En klassisk kulturkrock!
Tänker för mig själv: ”skulle jag vilja vara tillsammans med en person som jag?”
Jag kan garantera att härskaren inte stått ut med den klara spegelbilden av sig själv. En narcissistisk tvilling som alltid har ”rätt”.
Om vi kunde frysa scenerna som utspelar sig i våra liv – stanna bilden i samtalet, diskussionen, ansiktsuttrycken, kroppsspråket, gesterna… Titta på det som sker utifrån. Kliva in i bilden och se från olika vinklar. Som i en animerad film blickar vi in i den stoppade scenen och iakttar. Se den egna personen utan filter.
Framtidens parterapi kanske går i 3 D. Skärpa tätt inpå oss. Hade vi duckat för jagets bilder eller varit stolta?
Verkligheten förändras när vi ser med nya ögon – utsikter kan skaka om och lyfta uppåt. Tänk om vi är krukmakaren som drejar fram livskärlet i leran?
Frågor till oss själva:
- Hur framför jag mina åsikter? Är det viktigt bevisa min förträfflighet? Lyssnar jag mer än ger smarta råd?
- Vad i min personlighet gör mig attraktiv? Är jag någon som det är behagligt att vara nära?
- Hur uppfattas jag av en annan? Härskande kärleksfull, klängig, inkännande, förstående…?
- Vad händer om jag slutar be, be, be om kärlek och ger en del av den till mig själv? Hur kommer det att påverka omgivningen? Självbilden? Vad kommer jag att attrahera?
- Hur ser min inställning till kärlek ut? Vad har jag att ge?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Jättebra att du ställer frågor som man måste ställa till sig själv! Jag och säkert de flesta vill ha konkreta verktyg att jobba med. Hur ska man annars kunna förändra sig om man inte vet vad man behöver förändra?
Jag känner att jag är värd all kärlek i världen. Och ja, jag har jättemycket att ge. Sen kommer jag ALLTID vara öppen för att utvecklas tillsammans med andra människor.
Så tänkvärt!
Mitt i prick!
Detta är det enda som jag tycker är positivt med att ha genomgått en svår separation, där jag blivit bedragen, förnedrad, grundlurad och fått/får uppleva stor sorg och smärta. Det har gett mig möjligheten att växa som person igen, att hitta mig själv igen efter ett 25 årigt förhållande. Otroligt svart och jobbigt fortfarande ibland så här nästan ett år efter separationen, men förhoppningsvis kommer jag ut på andra sidan som en stark och bättre person som har mycket kärlek att ge.
Jag skulle säga så här; Med vissa personer skulle jag absolut vilja vara tillsammans med mig själv eller med en likadan person som jag. Med vissa andra personer skulle jag absolut INTE vilja vara tillsammans med mig själv. Med en del personer så är det så lätt att umgås, man förstår varandra, inget är krångligt utan det man säger mottages väl och den andra personen svarar på ett bra sätt och man har utvecklande samtal och känner sig avslappnad, lugn och trygg i den personens närvaro. Allt känns lätt. Eller som de säger; är det rätt så är det lätt. Så som jag är med en sådan person så tycker jag absolut om min själv. Då är jag en varm, mysig,rolig,avslappnad människa.
Men då den andra typ av människor, där de mesta man säger blir missuppfattat, de du säger blir mottaget helt fel, man är på olika nivåer i nästan allt. Det mesta blir jobbigt, man blir ledsen, kvittar hur försiktigt man än säger sin åsikt så blir det ändå alltid fel, med sådana personer så är det svårt att tycka om sig själv för man känner hur irritationen och trycket i bröstet växer.
Däremot kanske de personerna fungerar väldigt bra med andra personer som är mer lika dem.
I relationer handlar det nog om hur man presenterar sig själv från första början. Säger du i inledande skede att du är en pigg,glad, spontan människa som gärna hittar på saker och sedan visar det sig att du allra helst ligger på soffan och äter chips istället för att bege dig ut och hitta på roliga saker, ja då är det klart att det blir fel. Så att sälja in sig med presentpapper och färgglatt snöre om, det funkar inte i längden om man egentligen inte är sådan som person. Men om du är ärlig från början så är det lättare att hitta en person som matchar dig väl och då är det rätt och blir således lätt! Även om det självklart blir konflikter med men för min del handlar det inte om huruvida det blir konflikter eller ej utan hur man löser dem!
Mycket klokt skrivet!
Carolina, så sant så sant så! Att gå in som någon annan funkar absolut inte.Man är den man är, och det måste man vara för att få en fungerande relation.
Jag tyckte dina sista skrivna rader är klockrena. Att det handlar inte om konflikter utan hur man löser dem! Helt rätt!
Carolina, så sant så sant så! Att gå in som någon annan funkar absolut inte.Man är den man är, och det måste man vara för att få en fungerande relation.
Jag tycker dina sista skrivna rader är klockrena. Att det handlar inte om konflikter utan hur man löser dem! Helt rätt!
Kanske en liten utsvävning men jag läste precis i svenska dagbladet en artikel av psykoanalytikern Thomas Böhm. Han diskuterade kring tvivel och falsk förälskelse. Att vi människor intalar oss själva att vi är förälskade och kära för att vi så gärna vill ha kärleken. Att tvivel är en varningssignal att något med relationen är fel. ”Förälskelse är ett absolut tillstånd, som att vara gravid. Man bara vet om det är rätt.” Jag blev provocerad och känner att det kan inte vara sant! Hur ska man kunna leva ett liv utan tvivel, är det inte en sund reaktion? Och skulle tvivel innebära att det automatiskt är fel? Det måste ju finnas alla typer av kärleksrelationer, där inte alla är uppbyggda kring himlastormande förälskelse och blind kärlek? Han skrev vidare att ett motto borde vara att ”jag vill bara vara med dig om du vill vara med mig”. Men en sådant påstående tar ju tvivel i anspråk, tycker jag… :). Vad tycker ni? Jag tycker själv min senaste relation länge präglades av tvivel, kanske redan från början. Och den var inte bra för mig. Men jag har haft andra, och vänners relationer, som börjat med starka tvivel, men som ändå i slutänden blev rätt just då, den tiden….
Eva, jag förstår din tanke. Men jag tror dock att det finns olika sorters tvivel när det gälle relationer. Jag upplevde ett visst tvivel när jag började träffa mannen som sedan blev pappa till mina barn. Men det upplevde jag som ett sunt tvivel. Tvivlet i det fallet var att jag var lite betänksam, ”tank om dettta inte kommer att funka”, ”går vi för fort fram?”, ”tänk om inte han vill”… Men dessa tvivel försvann snabb för det fanns kärlek och sundhet i vår relation. Vårt äktenskap gick höll länge men tyvärr inte hela vägen.
Min senaste relation kom också tvivlet fram tidigt. Men med facit i hand var det en helt annan tvivel känsla. Det var mer en oroskänsla…en varningsklocka, som jag tyvärr inte lyssnade på förrän det gått många år med bråk, oro och hårda ord.
Ha en bra dag!
Carolina och Eva, intressanta kloka tankar. Tro och tvivel. Tänker, lyssnar och analyserar hela tiden och är samtidigt en spontan och oftast positiv människa. Inser att mitt varumärke är kanske svårt för andra att tolka.
En tid i livet ville jag verka svår och lite oåtkomlig och drog mig till det mörka. En tid drogs jag till vad man skulle kalla mainstream och försökte passa in i en mall. Att ständigt anpassa mig och en känsla av att stå utanför och observera. Inte riktigt vara där i sammanhanget. Är det någon som känner igen sig i detta?
Jag går i terapi sedan ca ett år tillbaka och just nu inne i en sorgeperiod. Denna bloggen är ju guld värd och för min del gör det inget om vi kommer på ett sidospår i diskussionen.
Vill tipsa om , Alla mina vänner är superhjältar. Andrew Kaufman. Annorlunda tragikomisk kärleksskildring.
Tar gärna emot mer tips på läsning, film mm.
Tack ❤️