Ja har skrivit det förut: DEN RÄTTA LÄMNAR INTE NÄR DET ÄR SVÅRT. Då den värsta sorgen och tomheten lagt sig, ger det styrka att tänka på den här meningen. Det kanske inte tröstar omedelbart, men på sikt bygger det upp någonting i dig.
En god vän och terapeut frågade mig vid tillfälle när jag var nyseparerad: ”vill du verkligen ha tillbaka någon som inte anstränger sig för att du skall vara en del av hennes liv?” Oj, frågan kändes bra! Plötsligt rätade jag upp mig och på insidan lät det: ”f.u.c.k. NO!”
När timingen på en fråga eller ett uttalande är rätt, är det likt en uppdatering som smidigt flyter igenom – vi förstår med både intellekt, känsla och kropp. Med det sagt: vi kan ändå behöva släppa taget flera gånger om. Vi är komplexa varelser och insikter kan behöva rota sig mer än en gång.
”The real voyage of discovery consists not in seeking new landscapes, but in having new eyes… We are healed of a suffering only by experiencing it to the full.” ― Marcel Proust
Vilka mentala ankare bär du med dig?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Tack Michael, det är helt sant!! Vill jag verkligen ha tillbaka en person som brutalt dumpar mig när jag går igenom mina livs största svårigheter (sjukdom och arbetslöshet), trots att vi har ett litet barn ihop, när jag som allra mest behövt honom vid min sida. F.u.c.k NO. Och nu tror han att vi kan vara vänner, jag tänker aldrig behandla honom orättvist eller bråka eller lägga sonen emellan, men vän? Nej tack, mina vänner behandlar inte mig så! Den rätte lämnar inte när det är svårt. Kram
Det finns de som menar vad de säger gällande ”vara vänner”, men ibland handlar det om bedövning av det dåliga samvetet. Lita på magkänslan och var sann mot dig själv: kan du vara vän med någon som svikit dig så?
Jag tror du har rätt och nej det går inte vara vän med honom nu. Känns bra att ha sagt nej och markerat en gräns och på det sättet återtagit lite av de värde som han inte trodde jag hade. Bygger sakta upp självkänslan.
Jag lämnar en reflektion här jag funderat mycket på sedan jag skiljdes från min man. Tre månader sedan nu.
Det är en märklig situation och känsla i vår vänskapskrets – de som ursprungligen var hans vänner men blev mina under våra åtta år.
I hans jobb, (nöjesbranschen ) är kollegor vänner , vänner, jobb varit nöje. Jag var ofta med. spelningar , fester, premiärer…
Två av alla har hört av sig. Tystnad från resten. Det känns oerhört olustigt och deprimerande. Det var ju han som hade en annan utan min vetskap, i månader. Och det vet de. Men det känns som jag får ta smällen .
Midsommar firade vi i alla år hos ett av dessa par vi umgåtts ofta med. ( även jag umgicks med frun och de andra ”fruarna” separat )
Tystnaden går att ta på inför de dagar som är kvar. Inte ett ljud. Jag blir iskall av olust när jag inser att jag tycks ha förlorat många andra i detta . Vad ska jag göra? Vad Bör jag göra?
Lin – det du beskriver upplevde jag som en av de svåraste sidorna av min egen separation/skilsmässa: vänner som försvinner. Tystnaden som infinner sig. Efter ett tag kunde jag börja tänka: ”riktiga vänner finns kvar, de andra…” Det bästa är att inte göra någonting, eftersom du inte kan göra något. Du kommer, liksom jag, knyta nya vänskapsband. Det finns något självsorterande i livet.
Tack för peppningen.. Inte alltid jag tänker goda saker kring de som väljer tystnad och avstånd., men det bottnar i min besvikelse och ensamheten jag känner antar jag. Nej, visst får man ett kvitto på vilka som stod en närmast och som vill finnas även efter separationen.
Hej Lin, känner mycket väl igen detta då jag och min förra make skildes efter 15 år tillsammans (det var 7 år sedan nu). Vi umgicks mycket med hans vänner och deras fruar, även jag ensam med dem privat. Men vet du, inte en enda gång har någon av dem ringt mig. Tyvärr blir det nog så att vännerna är lojala mot mannen oavsett vad han gjort. Likadant är det ju med familjen. Om jag ser på mina väninnor så verkar de flesta mest umgås med mannens vänner. Kanske är det något i kulturen som gör att det blir så?! Lärde mig efter detta att väna mer om de väninnor som är lojala mot mig och vet nu vilka som är mina riktiga vänner men det var en svår läxa helt klart. Man förlorar mycket mer än bara en partner…. kram
Många tänkvärda ord du skriver ..! Tja, i Mitt fall så umgicks vi till största delen med de som var i hans kretsar, dels pga att jag ofta följt med honom på jobb , helger . Och hans vänner är ju kollegor. Tror inte de kan med att markera på något sätt. Då blir det jag som faller ut. Det är hur deppigt som helst att tänka på, man jan ju verkligen tappa självkänslan . Usch!
Hej Lin
Min snart fd man , (faktiskt i morgon då betänketiden nu gått ut!) jobbade också inom nöjesbranschen och var otrogen vid flertalet tillfällen, den branschen är tyvärr inte byggd på de djupaste och genuinaste värdena, du är en del av den och betydelsefull så länge det finns ett värde i dig, när relationen till partnern upphör , upphör även deras behov av kontakt och umgänge med den fd partnern. Jag har i det känt mig så otroligt obetydlig och haft mycket ilska , men dessa människor och den värld dem lever i är för mig en ytlig, falsk och hård värld och det är inget jag idag saknar, mina riktiga vänner finns inte där. Men just att bli så exkluderar är smärtsamt men förlusten av dessa människor är inget du i längden kommer känna någon saknad av, låt bara inte deras litenhet få avgöra ditt värde ❤️ Stor kram
Hej! jag känner väl igen problematiken med relationen gällande vänner/kompisar efter en separation både sen tidigare och i min nuvarande separation.
Mina vänner finns kvar även om dom har svårt att förstå hennes otrohet som pågått, men det börjar sakta sakta landa in hos dom.
Hennes vänner kommer alltid att vara henne trogen – oavsett vad fel hon gjort och det är någonting jag får räkna med, det bara är så.
Dels så har dom fler år som vänner och lojaliteten är starkare på så sätt samt att man kan ju vrida och vända på saker som gör att ”skulden” över vad som hänt hamnar på den som inte gjort någonting.
För min del så återupptar jag kontakten med dom vännerna som jag vet känner mig väl, visserligen få men dom finns!
Samtidigt så funderar jag på att börja lira innebandy som ex för att knyta nya vänner.
Kan bara hålla med som det skrevs tidigare – man förlorar mycket mer än bara en partner.. och som i mitt fall så förlorar också min grabb många vänner pga separationen –
Men jag ska gå vidare! även om det är tufft!
Ja Anders, även du sätter ord på saker jag tänker.. Det känns så sorgligt att ens bild av umgänget visar sig från en helt ny , och lite skrämmande sida. :-/
Hej Lin!
Tiden kommer att visa vilka som är riktiga vänner, men det tar tid ibland lång tid.
Så? den som kan skapa förändringar är jag själv eller i ditt fall du.
O nej det är inte trevligt att få se baksidan av ens ”vänner” men som dom beter sig, väljer faktiskt jag vilka jag vill umgås med.
Vill jag ha vänner som baktalar mig? nej! absolut inte!
När jag öppnar dörren och går ut så finns det hur mycket människor som helst, så chansen att skapa kontakter, bygga ett annat nätverk finns ju där – det är bara att prova sig fram, intressen, musik, hobby, konst, sport, fallskärmshoppning ja alla ämnen är tillåtna.
Det är en trevligt att prata med andra, en kompis började med att dyka och är nu medlem i en dykarklubb och har en helt ny umgängeskrets.
Låt sur-vännerna sitta där och vara så hiiiimla präktiga och fina, själv så ska jag bygga nya nätverk – jag har ingen aning om vart, vad vilka, men det struntar jag i för det kommer att ordnas sig, för jag har bestämt mig för det.
Hm, jag har inte klivit utanför min dörr än.. men jag laddar för det och är på väg!
Med vänlig hälsning Anders
Det märks att du kämpar dig framåt Anders. Du låter inte livet pausa dig:-)
Fantastiskt skrivet Anders och helt rätt
Inspirerande att höra.. Jag står fortfarande ”kvar i hallen” men så småningom hoppas jag kunna börja med att åtminstone kika ut genom brevlådan 🙂 …. Det kommer bli tufft. Men ja… Alternativet är ju inte mer lustigt 🙂
Mitt ex vill gärna ha mig som en del av hans ”nya” liv. Som vän. Det är lite svårt för mig att förstå varför det är så viktigt för honom att vi ska vara vänner. Är det hans dåliga samvete? Det verkar som om han tror att jag ska fixa det utan problem, trots att han lämnade mig för en annan.
Det som enda som räknas här är ärligheten gentemot dig själv.
Mitt ex var otrogen mot mig. Jag var jättearg först och arg på män i största allmänhet….. Tänkte att jag skulle aldrig mer ha en relation eller lita på någon. Sedan började jag tänka….. Skulle verkligen den j**la typen få ha en sådan inverkan på mitt liv? Och vore inte det värsta jag kunde göra honom, vara att totalt ignorera honom och vara genuint lycklig med någon annan? Alla vill ju ha bekräftelse och tro att man betyder något för någon….. I mitt liv skulle miffot bara vara en parentes! Sagt och gjort – jag gick ut och fann mig en underbar man! Som jag har fullt förtroende för att han inte kommer svika mig….. Vi firar 10 års jubileum som gifta i år! Och med facit i hand så är jag glad att den förra typen var otrogen, för det ledde fram till den jag är idag och hur jag har det idag (dvs strålande!).
Underbart
:-)))
Vilken livsbejakande berättelse Jenny:-) Du slutade aldrig tro…
Jo, ett tag slutade jag tro…. Halvåret efter separationen var vidrig…. Fy så dåligt jag mådde! 🙁 Men sedan blev jag förbannad istället! 🙂 Så sjutton att den personen skulle få förstöra för mig! Och i flera år framöver dessutom? Nej, aldrig! Och det sköna i historien är också att jag var mer svartsjuk innan allt det här hände än vad jag är nu! Jag bestämde mig helt enkelt att jag skulle lita på folk. På ett märkligt vis så hjälpte och stärkte denna historia mig, eftersom jag upplevde att jag kom igenom ”levande på andra sidan”. Jag vet nu att jag klarar av ett svek och om det jävlas så kommer jag klara av det igen! Ingen idé att måla Fan på väggen i förväg för något som inte hänt och kanske aldrig kommer att hända. Varför må dåligt innan man behöver?
Hej alla!
Fint att läsa era funderingar och hur ni jobbar er framåt! Jag ”stod i hallen” i ganska många månader innan jag orkade, vågade och ville ut för att möta både den gamla och nya omvärlden som väntade därute. Men med två underbara vänner har jag hittat ut igen. Och precis som du skriver, Anders, så finns det nya upplevelser och möten som väntar. Jag upplever det varje dag nu och det är såå helande!
Kram på er!
Hej
Är det fortfarande någon aktivitet på denna sidan. Jag vill gärna dela med mig ev min berättelse angående en separation.
Hej Peter.
Jag lyssnar gärna, hittade hit precis själv.
Hej!
Jag blev lämnad för 4 månader sedan! 21 årigt förhållande,3 barn varav äldsta funktionshindrat! Själv lider jag av kronisk värk.. Ett enormt svek av honom då han 2 veckor senare berättar att han inlett ett förhållande med någon i familjens närhet…
Hej, blev lämnad på annandagen 2015. Han berättade och flyttade på 8 timmar.Jag är sjukskriven för en panikångest och depression sedan 1,5 år. Har kass ekonomi och vet inte hur min framtid ser ut. Nu nästan 2 veckor senare är det värdering av huset och bodelining. Totalt kaos då min man döljt sina tankar kring detta väl, ingen har anat något. Allt har varit som vanligt på alla plan mellan oss. Det går för fort. Han har avvecklat som han säger vårt äktensksp senaste halvåret. Vi har två barn som är 9 och 11 år.Det märkliga är att jag inte är arg utan känner mej ledsen, övergiven och lurad. Men arg på honom, nej. Om han skulle ändra sig så är jag säker på att jag skulle välkomna honom tillbaka, mot mitt bättre vetande, men jag kan inte sluta älska honom trots att han för mej endast känner avsmak och hat. Jag förstår inte hur jag ska klara detta känslomässigt! jag försöker ha mitt focus på att finnas och ta väl hand om våra barn, men gud vilken kamp varje dag är.
Mvh Eva