Det är en mening som jag tyvärr alltför ofta får läsa och höra från kvinnor i relationer. ”Han jobbar alltid, hjälper inte till hemma och anstränger sig inte för oss.” Det är nedslående läsning som ofta avslutas med: ”vad skall jag göra?”
Jag tänker så här – en person som inte anstränger sig för VI, är antingen blind för verkligheten, sönderstressad, emotionellt ointelligent, saknar initiativ förmåga till att själv avsluta relationen och väntar på att du skall få nog (en feg och ovärdig utnötningstaktik), eller fullständigt omedveten (och behöver väckas).
DÄR DET EXISTERAR KÄRLEK, FINNS VILJA TILL DET BÄSTA.
Så här beter sig en man som vet vad kärlek till DIG är:
- Han finns vid din sida. I alla lägen.
- Han lyssnar till dig. Även på det som inte uttalas.
- Han ser dig i ögonen och frågar hur du mår och vad du behöver. Varje dag.
- Han säger att han älskar dig och att du är vacker.
- Han skyller ALDRIG ifrån sig.
- Han vet var smartphonen hör hemma när det är VI TID.
- Han är ödmjuk och villig att se sina brister. Och förändras.
- Han rör vid dig utan ständiga baktankar om sex.
- Han behandlar dig, sig själv och andra med respekt.
- Han ger dig positiv uppmärksamhet i sociala sammanhang.
- Han VET vad som är viktig för dig och möter dig i det.
- Han kan hålla din hand ute bland andra.
Om du är kvar i ett förhållande som är känslomässigt dött, är det klokt att ställa frågor som: varför utsätter jag mig för detta? Vad är jag rädd för? Hur vill jag egentligen leva?
Jag förstår rädslor kring ekonomi och ensamhet. Men sanningen är att du redan är ensam och fattig (på genuin samhörighet). När det gäller det ekonomiska, går det på sikt att finna lösningar, även om det ibland kan ta tid.
Om du tänker: ”men jag älskar ju honom…” När du börjar älska dig själv, kommer det du tror är kärlek till honom att försvinna.
Om ni har barn: vilken bild av närhet, familjegemenskap och självrespekt vill du skall formas i deras hjärtan?
Efter att ha kommunicerat tydligt om vad du behöver, vad som är livsviktigt för relationen, men trots det inte får respons eller minsta tecken på förändring:
Lämna. Styrkan kommer längs med vägen. Jag skönmålar inte och vet hur fruktansvärt svårt det kan vara, men vad är alternativet? Om du känner dig förlamad: prata med någon så att styrka kan ta plats.
Vad skulle du vilja säga till alla dem som känner att de sitter fast?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Fick tårar av detta levt med en man utan empati…. I 25 år… ingen samlevnad överhuvudtaget.. bli så ledsen när jag läser detta. TACK.
Tråkigt att du behövt ha det så. Att bli ledsen, kan motivera till viktiga beslut. Vilka steg längtar du efter att få ta?
Visst ska dessa punkter även gälla vad en kvinna ska ge till sin man…? Jag är kvinna och kan inte säga att jag saknat detta från min man men jag vill också känna dessa saker och ge detta tillbaka till honom. Det smärtar mig så mycket att vilja ge kärlek men inte kunna… Jag har lämnat honom men känner dåligt samvete och skuld. Skuld över att inte älska tillbaka.
Håller helt med dig om att punkterna även gäller kvinnor. Dock mycket vanligare att män förbiser. Vad skulle du ge för råd till en annan person som sa att de kände skuld över att inte älska tillbaka?
Tänkvärt, Michael. Detta ska gälla åt båda håll, oavsett om vi är män eller kvinnor.
Jag tänker att vi måste börja ge oss det du beskriver själva först..
Innan vi kan ta emot det på lika villkor, för att förmå att leva i balans med någon annan..
Själv har jag varit extremt dålig på att kunna ge mig själv det där..
Hoppats på att få det av min (ex) man..
Och på så sätt har jag undvikit att behöva ta itu med mitt autentiska jag.. Kunnat stanna kvar i rädslans makt.. Han skulle ju skydda och älska mig..
Priset för det har varit för högt.
Det ska jag lära mig att göra själv nu.
I mitt fall var priset att få vara någons prinsessa att han skulle få kontrollera och styra mig, vilket inte går med mig. Har aldrig gått och kommer aldrig gå.
Nu ska jag bli min egen prinsessa. En fri och orädd prinsessa. Modig och stark. Jag ska komma till en inre känsla av frid. Där det är ett normaltillstånd att tänka och säga till mig själv – jag är jag, och jag duger.
Låt det målet bli ditt också!
– jag är jag, och jag duger.
De orden smittar helt säkert av sig på dina bloggvänner:-) Mycket fint sagt.
När man aldrig skrattar tillsammans, eller längtar, när det inte finns någon värme i blicken eller samhörighet, när man inte pratar om något annat än det praktiska. När man en dag tittar upp på den andra och tänker ”vem är du” och tomheten skaver i bröstet som en vass sten och livet känns fruset och kallt … vad håller en kvar då egentligen? Barnen, tryggheten, stabiliteten, förutsägbarheten, oviljan att känna rädsla och smärta?
Jag tror att det bästa i ett sådant läge är att ta hjälp. En duktig terapeut eller en insiktsfull vän som kan hjälpa en att lyfta blicken och se mer långsiktigt. Så var det i alla fall för mig.
Med risk för att låta lite klyschig :-), så har min resa lärt mig att leva ibland gör ont, djävulskt ont. Men är man inte beredd att känna smärtan och möta rädslan så blir kanske resultatet ett liv i frusenhet istället. Men jag tror att har man tålamod, så ersätts smärtan så småningom av alla de andra känslor som man törstar efter.
Och det där med att inte lämna för barnens skull … Idag träffar jag inte mina barn varje dag och det kommer alltid finnas en sorg i mig för det. Men idag har de i alla fall en glad mamma, en mamma som inte bara finns där fysiskt utan som även är där med dem mentalt. Och det tror jag är det bästa för dem ur ett långsiktigt perspektiv.
Kram
Efter 1 år känslomässig hjärntvätt fick jag nog och avslutade relationen. Till en början var det mkt kroppskontakt och han fanns vid min sida. Så började han gå ut själv på krogen….sa att han behövde det eftersom hans ex hade varit så svartsjuk och kontrollerande. Han bjöd aldrig ut mig…uppvaktade mig inte…jag dög bara till att ha sex med och vakta hans hus. Han lånade ut pengar till mig…jag fick sova hos honom…han sa att han var min pojkvän .Känner mig så lurad….som en idiot. Har levt ensam med min dotter i 18 år…var utsvulten på närhet…ömhet och sex. Hur kunde jag låta mig bli så utnyttjad av denna man? Jag går vidare i livet numera försiktigare. Kan tillägga att vi båda är 50 ÷
Kram♥
Bra att du avslutade. Det var det enda sunda alternativet. Kom ihåg att det finns många bra människor – det är lätt att generalisera när vi blivit sårade. Kram
Jag känner mig också ensam, dock så mina problem är ju också att han kan lyssna på hans ljudböcker hemma medans han hjälper med maten och disk. Han tycker att det är helt ok, dock så är det inte för mig. När jag vill säga nånting till honom, då hör han mig inte, då blir jag frustrerad osv. En ond cirkel. Han accepterar inte det jag tycker att det funkar inte för mig.
Sen, om jag organiserar barnvakt eller kompisar hem osv., han är absolut med. Men, han har aldrig för dem sex år vi är gifta, bjudit ut mig och självinitiativt bokat ett bord på restaurang eller liknande.
Känns så tråkigt.
Han säger att han älskar mig, men han har svårt att prata om känslorna. Han vill ha sex, men jag kan inte ha sex om vi är inte emotionellt nära med varandra, det har jag sagt till honom.
Vet inte riktigt hur jag tänker nu…Jag känner att han lyssnar inte på mig och att han är särskilt ödmjuk på det sättet. Han har god hjärta, det har han. Men räcker det?