Tystnad, avvisande skratt, sarkasm mellan raderna, skämt på partnerns bekostnad, låtsas inte se den andre, tillrättavisande, ”du är alltid så…” – listan över härskartekniker kan göras lång. Och ofta är vi inte ens medvetna om att vi utför dem. I bästa fall ser vi dem i andra – men i vår egen person?
Mannen på festen är omtyckt av omgivningen: social, verbal, nära till skratt, charmig och smart. Mot alla! Utom partnern vid sin sida. Kvinnan som han levt tillsammans med i många år, har sett och känt det länge, men har inte riktigt kunna sätta fingret på vad det är som gör att hon känner sig nedstämd när de är ute bland andra. Men sedan en tid tillbaka har hon börjat inse vad det handlar om. Boken hon läser om olika sätt att manipulera omgivningen på, har öppnat hennes ögon.
Mannen har en självbild av att vilja väl och vara en ”bra kille”, samtidigt som han är blind för delar i sin personlighet. I sociala situationer börjar han härska över henne, därför att långt där inne någonstans, säger en röst:
”Allt ljus på mig!”
Han älskar att vara i strålkastarskenet och partnern riskerar att stjäla uppmärksamheten från honom (icke medvetna processer). Så han förminskar henne.
En vän med öppna ögon vänder sig mot honom på festen och viskar diskret:
”Varför gör du så mot henne?”
Mannen svarar:
”Vad menar du?”
Vännen:
Varför låtsas du som om hon knappt existerar?”
Mannen känner sig överrumplad och förstår inledningsvis inte. Tills han börjar rannsaka sig själv. Det han upptäcker är inte särskilt smickrande. Han ställs inför ett val:
Att fnysa bort och ignorera det han konfronterats med, eller börja förändra sitt beteende. Han väljer det senare alternativet!
Vi ser så lätt bristerna i andra, att vi glömmer, eller fullständigt missar jaget. När vi har modet att se det fula, härskande, förlöjligande och rationaliserande i oss själva, ges vi friheten att välja stagnation eller utveckling.
Mannen börjar på riktigt möta kvinnan vid sin sida, gör upp med den osunda bekräftelsehungern inom sig, och börjar därmed leva i en oändligt mycket helare relation.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Du tar upp ett ämne som jag är väl bekant med. Tror nog aldrig att jag såg det som en härskarteknik utan levde med känslan att vara obefintlig och vet aldrig att jag under våra 16 år tillsammans fick känna mig som kvinnan i hans liv när vi var ute eller om vi fick besök. Han kunde dansa med en tjej en hel kväll och jag vet aldrig att jag fick ens en dans. Jag är social och försökte nog alltid roa mig, älskar att dansa så jag kunde roa. Men känslan av att bli ignorerad om vi möttes under kvällen var inget som värmde.
Jag minns att han kunde vara tyst hemma i långa perioder och om någon kommer förbi var han jättetrevlig och social för att tystna när de gick ut genom dörren.
Nu är det 10 år sedan vi skildes och vi är goda vänner sen några år. Våra äldsta barn har flyttat hemifrån och vi har några år av gemensam vårdnad kvar på vårt yngsta barn. Vi har hittat en nivå och vi kan fira jul, påsk och barnens födelsedagar tillsammans och även om det tog några år av bråk och känslor att landa så var målet alltid (för mig) att vi skulle kunna dela barnens högtider.
Jag ser än samma beteende hos honom och det som gör allt enklare idag är att jag är känslomässigt över honom. Jag kan se på hans beteende och låta det tillhöra honom.
Jag lever än med hjärnspöken från den tiden men har lättare att sortera dem idag.
Jag har jobbat med mig själv och vågar idag se på mig som en stark, vacker kvinna och visst kan jag sörja över alla år jag levde med känslan att inte duga.
Min pojkvän sa en gång ”Hur kan du trott att du inte duger? – Hur kan du missat att du är vackrare än de flesta och är så otroligt omtänksam, att du är intelligent och har en fantastisk härlig humor? ”
Ja, vad svarar man?
Jag sa att det tog lite längre tid för mig att våga värdesätta mig, att våga älska mig själv och förstå att jag duger precis som jag är. Det var också så jag lärde mig att älska min käraste på ett djupare plan.
Precis som du skrivit många gånger så måste man värdesätta sig själv högst och älska sig själv mer för att leva fullt ut.
Visst haltar jag till och visst kan mina hjärnspöken få mig ur balans men jag brukar då sätta på nå bra musik, blunda och bjuda upp mig själv till en dans.
Livet lär oss hela tiden, även om koreografin kan tyckas svår att bemästra och det räcker ibland med att försöka hålla takten så är det så hänförande att leva fullt ut.
Jag lärde mig massor av dessa år.
Soliga hälsningar
Igenkänning på detta. Det gör ont att läsa och jag känner att det fortfarande är tid kvar att läkas. Att få andra att förstå vad man blivit utsatt för är svårt om än omöjligt…lägger energi på att hela mig själv och att få en fungerande relation för barnens skull. Har lagt så mycket skuld på mig själv, stängt av och märker att det inte varit rätt metod. Går i terapi nu och känner att såret blir mindre men när det blöder gör det så ont att jag bara vill ta plåster, bandage allt för att påskynda läkning. Men det måste få ta tid inser jag. Ingen Quick fix.
Musik helar mig oxå. Coldplay konserten dyr men bra healing.
Lyssnar på Maggio senaste. Winnerbäck. Mmmm
Ta hand om varandra väl!
Jag upplever också att det är svårt att bli förstådd av andra. Jag träffade en man som hade ett beteende som förminskade mig och fick mig att ”gå på äggskal” mm dvs skämt på min bekostnad, vredesutbrott, manipulativ, kritisk, hot om att lämna mig, silent treatment mm. Och däremellan bra dagar som gjorde att hoppet levde kvar. ÅFör ca ett år sedan lämnade han mig och gick raka spåret till en annan. Och ja det konstiga är att det fortfarande gör så ont!! Varför är det så?? Jag kan ju förstå med intellektet att detta var inte bra och jag skulle ha gått under totalt och ja som alla andra säger så skall jag vara tacksam att han gick för jag klarade inte av att gå bl.a på grund av Övergivenhetsångest. Det finns inte längre någon som vill höra på ältandet och ingen som förstår hur mycket detta beteende tydligen kan skada och det hör också att jag känner mig väldigt ensam i detta. Och så undrar man ju förstås om det verkligen kan vara så bra med den andra som han valde istället…. Oj det gör ont och jag önskar så att det kunde släppa och jag kunde bli känslomässigt fri igen. Tacksam för råd..
Varma hälsningar
Hej Solrosen, känner med dig och igen mig. Det låter som att du levt med en narcissist. Min familj fick mig att se det jag inte såg och jag valde att gå. Trots att jag älskade den ”snälla” sidan som han visade när det passade honom. Fick rådet att läsa om den personlighetsstörningen och det har gett så många svar.. det finns mycket skrivet om det.
Tröst och styrka till dig! Kram M
M, tack snälla du för ditt svar. Jo jag har misstänkt att denna person är narcissist eller i alla fall har starka drag av störningen. Jag hoppas att jag snart kan förstå detta fullt ut och sluta leva i illusionen och sluta tvivla på mig själv och sluta tro att han kommer att vara drömprinsen han var i början med mig nu hela tiden med den andra. Jag skall läsa på mer om det. Tack M din respons värmde. Kram
Jag har funderat på det här lite som du skriver om. Är man alltid medveten om manipulationen (den som utför den)? Eller är det behovet som styr? Tacksam för svar.
Du berör Michael!
TIgerliljan, det är som om det är jag som har skrivit allt du skriver. Dina ord stärker mig att klara av svackor i framtiden, tack!
Bra läsning. Tack
Hej ! Tack för en fantastisk blogg sida. Den har hjälpt mig igenom seperationen. Så mycket värme den givit och förståelse att jag inte är ensam i min situation. Själv är jag en man som valt att bryta. Att bli demonterad o förminskad av den man gift sig med var ingen framtid. Lösningarna var på partnerns premisser. Framtiden är här…
Kram till alla!