Finns det något viktigare än att få känna sig älskad, ha någon att ge sin kärlek till (vilket inkluderar givandet till oss själva) och att få uttrycka sig. När vi stänger in känslor och försöker låtsas som om de inte finns gör vi oss själva en stor otjänst eftersom kroppen aldrig ljuger och alltid minns.
Något som hjälpt mig oerhört i vissa situationer är ”ohämmat” skrivande. Om du t.ex. är ledsen, arg eller allmänt blockerad, så ta fram papper och penna (inte dator eller smartphone) och skriv i fem minuter utan att för en sekund stoppa handens rörelse över pappret. Fem minuter till att ge allt! Inte tänka efter och censurera. Inga skönhetsformuleringar. Ut med det du bär på, hur smutsigt och ofint det än verkar vara (du behöver ju inte lägga ut det på nätet sen). Det kan liknas vid högintensiv träning som snabbt sätter igång flåset och svettandet. Uttrycken med pennan svalkar det emotionella systemet och kan ge insikter.
Vi lever i ett samhälle som kräver så mycket kotroll och självbehärskning (vilket är livsnödvändigt), men ibland är oaserna av ohämmat utryck befriande och läkande.
Maila mig gärna om du har frågor kring detta eller kommentera i fältet.
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Kan bara instämma med Dig, Michael; skrivande är ”helande”!
Har anammat detta under en längre period och det hjälper oerhört mycket i ”sorgarbetet” (jag har varit med om samma ”resa” två gånger – med samme man – och det var tyvärr lika smärtsamt båda gångerna…).
Jag har skrivit ner allt som kommit upp i huvudet och då menar jag allt, totalt ocensurerat!
Första omgången tittade jag aldrig tillbaka på det jag hade skrivit, det gjorde alldeles för ont. Det viktiga för mig var att få ut det som sårade mig så, få bort alla ”varför” som bara malde i mitt huvud och höll på att förgöra mig; i möjligaste mån eliminera det som gjorde ont och blödde…Det fyllde block efter block…
När jag hade ”läkt” lite tänkte jag att jag skulle få ett ”avslut” på min sorgeprocess så jag beslutade mig för att göra ett bål och bränna upp alla anteckningar och därmed ”bränna bort” sorgen efter mannen.
Det var nog bland det bästa jag gjort i hela sorgeprocessen!
Jag valde en underbart vacker plats, tände på anteckningar, biobiljetter, lappar, ja allt som jag hade sparat som hade med honom att göra. Jag såg lågorna som slukade orden, jag kände värmen från elden, jag såg flagorna som fladdrade iväg för vinden och jag grät… Jag grät hjärtat ur mig… Men, det var förlösande!
Jag vet inte hur lång tid det tog efter ”bålet”, men jag började leva igen!
Tyvärr, och jag säger tyvärr, så föll jag ju omgång nummer två, för samme man, och är återigen i samma sorgeprocess som omgång nummer ett…
Det är väl ingen idé att slå på mig själv i dagsläget, men för att vara riktigt ärlig så är jag oerhört förbannad och besviken på mig själv att jag ens tänkte tanken; det blir nog bättre eller åtminstone bra… Fast han hade sårat mig så, fast han hade gjort mig så illa så trodde jag, jag hoppades verkligen att det skulle bli bra – men det blev det ju inte och han tillintetgjorde mig totalt…
Så, nu sitter jag här igen – och skriver och skriver…. Och det hjälper!
Tack Michael!
Vackert och förlösande som du själv säger om minnesbålet. Det är lätt att gå tillbaka en andra gång. Tro mig! Man vill så gärna att det skall fungera ”den här gången” – att alla skall ha lärt läxan. Ibland behöver vi göra om misstagen för att verkligen förstå. Helt säker på att du gjort det den här gången. All kraft till dig Christin.