I min värld är det avgörande att tillåta sig själv älska med hela hjärtat och ge allt det bara går för en annan person. Men inte enbart.
Det är inte en partner som skall få dig känna att du nått bergstoppen. Han eller hon bör aldrig bli målet. Utan resekamraten. Någon att känna sköna vindar tillsammans med.
Tänk vilken börda att lägga på en annan om vi resonerar: ”ge mitt liv mening och innehåll! Please!”
När vi lägger all kraft på tillgängligheten för en annan försvagar vi oss själva. Vi behöver därför hitta det som inspirerar den egna personen. Livströtthet och fastklamrande som grundinställning är inte attraktivt. Med det sagt: vi kan och kommer alla att hamna i svackor, men hur ser viljan till att resa sig igen ut?
Vad får dig att känna mening och glöd? Eld i hjärtat?
Vad tillför du personkontot så att du kan göra insättningar på relationskontot?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Mmmm…det där är förstås JÄTTESANT 😀 Jag måste erkänna att jag har fel fokus ibland. Man ska förstås ha fokus på vad man vill uppleva på sin egen resa, å njuta av de människor man möter längs med vägen 😀 TACK!!!
Jag insåg just att han inte var en reskamrat. Mitt personkonto är tomt. Jag tror inte att jag orkar resa mig.
Vi måste inte alltid resa oss upp på egen hand.
Ibland behöver vi ju hjälp att resa oss!!! Kan du be om hjälp? ❤️
det går alltid att blåsa på glöden! kram
Det där kan jag verkligen relatera till. Jag har under många år fokuserat på personkontot och struntat i relationskontot, helt enkelt för att jag inte haft energi och resurser för båda. Nu börjar personkontot komma mer i balans så snart är det läge att börja göra överföringar till ett relationskonto, undrar vilken bank jag ska starta det i? 😉
Charlotta
Haha…:-D
Kommer att satsa massor på personkontot 🙂 Min dröm är att börja rida igen 🙂
Det har jag gjort och det är jättekul!! Rekommenderas!
Bra!! hitta ett ställe att trivas på!!! kram
Förstår nu att min man bara fokuserar på sitt personkonto och jag fokuserar bara på relationskontot. Vilket inte bidrar till det bättre för någon av oss.
Tack för en aha-upplevelse!
Förlåt att jag skriver här då det inte har med dagens inlägg att göra… Jag är på väg ut ur ett förhållande där jag blivit drabbad av härskartekniken/narcissism om jag nu har läst på å förstått rätt. Har blivit utsatt för psykisk/verbal misshandel under många år å alltid varit tyst om det. De flesta runt omkring oss tror att vi har det bra men att jag sluter mig, har olika krämpor osv. pga av min utmattningsdepression som jag drabbades av för några år sedan. Från att ha varit helt tyst om detta känner jag nu att jag nästan kan berätta allt för de närmsta vännerna om dom så tror på mig eller ej å då undrar jag vad din erfarenhet är att göra så. Är det till min fördel/nackdel att berätta för vänner, vi har ju gemensamma vänner å sambon blir naturligtvis arg på mig men ska jag eller inte, vilket är bäst för mig känslomässigt å på lång sikt?
Min man var otrogen för ca ett år sedan och jag valde att berätta för tre vänner som jag kan lita på. En vän vet ALLT, medan de två övriga vet det mesta. De personer jag valt att berätta för är mina ”egna” vänner och jag gjorde så eftersom jag valt att stanna i förhållandet. För mig var det otroligt viktigt att ha några som jag kunde ventilera allt med. Jag gick dessutom till en psykolog och pratade. Så jag tror absolut att du kan må gott av att prata med någon. Välj någon/några du har förtroende för, det är mitt tips. Lycka till!
Hur känner du? orkar du, så gör det! det är alltid lättare att dela en börda!! kram
Orkar gör jag nog, det är ju det att man är rädd & osäker för när sambon ev. får reda på att jag berättat & vad han då gör?!
Han smutskastar mig/sprider falska rykten nu när jag bestämt att jag ska flytta & allt sker bakom min rygg. Han skulle aldrig erkänna för mig att han sagt si eller så utan förvränger det han sagt & menar på att det var mina ord nu när jag konfronterade honom… Eller så menar han på att alla han pratade med höll med honom, alla tycker likadant om mig så jag kan fråga vem som helst.
Nån av de som han pratat med känner jag att de till 90% är på min sida, de berättar lite vad för rykten han sprider men jag kan ju inte va säker på om dom berättar allt.
Känner att jag vill berätta för hela världen just nu vad jag varit med om, försvara mig. Jag har insett att jag inte har nått att skämmas för, att det till 99 % inte varit mitt fel att det blivit så här för det hade inte kunnat bli annorlunda, om jag så hade försökt än mer att vara honom till freds så hade han ändå inte gett nått av det tillbaka som jag i alla år önskat mig i förhållandet. Det är inte mitt fel men dåligt samvete har jag för att jag inte kan ge barnen den kärnfamiljen som jag så gärna velat ge dom.
vad modig du är och ibland hjälper det inte vad man vill utan man får göra så gott man kan med det man har just nu! orkar du så ta tag i det, men kom ihår att din energi ska räcka till ditt liv och barnen också!! styrkekram!!
Det är svårt att göra insättningar på personkontot när man saknar täckning och har dålig självkänsla, då kan man vilja satsa på ett relationskonto istället – har provat det flera gånger i mitt liv med skruttigt resultat. Tror att om man finner en partner som matchar en kan man utvecklas i relationen och bägge två kan växa som människor var för sig och tillsammans.
Tack för alla kloka ord förresten Michael, finns alltid saker som får mig att fundera ett varv till när jag läser det du skriver 🙂
Tack snälla Sanna:-)
Så har jag också gjort under många år Sanna. Satsat på relationen istället för på mig själv, i tre olika förhållanden. Sökte trygghet i andra istället för att bygga upp den i mig själv. Varit beroende.. Under mitt nuvarande förhållande har jag upptäckt detta mer och mer, och lyckats börja växa och bli starkare trots en dålig relation. Kommer att ta mig ur relationen, det finns ingen annan utväg.
Skönt att höra Magdalena, lycka till!
Han kändes verkligen som resekamraten, där våra kompasser från början var ställda åt samma håll. Men något hände på vägen och det handlade varken om livsleda eller fastklamrande. Han började visa vart han var på väg och jag kunde inte följa med. Hur ska man kunna vara säker på att man nästa gång verkligen träffar resekamraten som man vill resa resten av sitt liv med, när det kändes så riktigt förra gången?
Hmm, sånt kan man nog tyvärr ALDRIG veta…jag menar saker händer ju efter vägen. Ibland kanske det bästa är just att resa åt olika håll…så tänker iaf jag.
Jag vet inte…
Men har precis samma tanke och känsla som du Mia. När det kändes så rätt…
Förstår nu att det aldrig går att vara säker. Men försöker tänka att jag ändå måste försöka och tro att det kan bli så… Vet inte hur jag annars ska tänka?
Det är klart att man ska hoppas å tro det, men veta kan man nog aldrig. Det viktiga är ju att göra varje dag tillsammans så fin som möjligt…tänker jag…
det finns inga garantier, bara oprövade vänner…så påt igen! kram
Mitt problem är att jag mellan relationerna bygger upp personkonto men sen efter en tid ger jag relationskontot mer tid, tills jag är uttråkad och uttömd, så då går jag …..sen börjar resan om! Men nu har jag faktiskt förstår detta, kan känna mig hopplös då jag har hunnit bli 46 , men försöker vara positiv och tänka att många aldrig förstår sig själva..
Att se mönster är en början Lisa – vad gör vi sedan med vetskapen? Önskar dig en fin kväll.
kärleken ser ingen ålder…..bra att du har förstått, det är ju en början!! kram
själv kämpar jag som en tok på att bygga upp mig själv både i det lilla och det stora, och i vardag som långsiktigt genom träning, kost motion och hobbies, jag älskar att prova på nya saker och det som passar blir liksom bara kvar…..det som sen tär på mig försöker jag minska och eliminera så gott det går…..lätt är det inte och sen ska man hitta nån slags balans…. 😀
Spännande! Vi kanske kan inspirera varandra? Då kommer mitt hetaste tips EVER: Provat på att gå en danskurs? 😀 Dans är bästa motionen, socialt OCH mysigt!!! ;-D
Mitt ex uttryckte relativt ofta att jag var en svartsjuk person. Till en början kändes det helt absurt men tillslut trodde jag honom och i flera år har jag identifierat mig som sådan. Jag minns en gång när jag ringde honom o det var upptaget i två timmar, han pratade ALDRIG i telefon. Mer än minimum. När han svarade frågade jag vem han pratat med o han svarade att dottern tagit sönder telefonen. Samma som han nu svarat i eller?? Senare fick jag veta att han ofta talade med en kvinnlig arbetskamrat när han var ledig. Dock inte när jag var hemma. I timtal!!!?? Klart jag blev arg och ledsen. Vad pratade de om, han ville ju aldrig prata med mig. Han var inte ärlig och dolde saker, men det var jag som var knäpp och svartsjuk…..Jag var liksom direkt beredd att anpassa mig för att relationen skulle fungera.Jag minns att han högljutt sa att han skulle ta bort arbetskamraten från FB och jag försökte förklara att det inte gjorde nån skillnad, det som betydde nåt var ju varför han pratade med henne, vad han kände. Såklart är jag inte immun mot svartsjuka men jag är en realistisk person som förstår att saker kan förändras, särskilt som livet med honom inte kändes så 100% alla gånger. Vissa insikter är lite tunga att bära, även i efterhand.
lessons learned! blir nog bra någon gång! styrkekram!
I hope you are right!!
Håller på att bygga upp mitt egna konto men det tar tid, kräver kraft och insikt. Började med att spela fotboll både egen vinst och socialt. Det är så inspirerande att läsa denna blogg. Ger kraft och tålamod. Tack!