”Jag gjorde allt för henne och barnen. Uppfattade mig själv som kärleksfull och lyhörd och ändå valde hon att gå. Hur ska jag orka detta?”
År av vanor, högtider, trygghet, förutsägbarhet och att känns sig behövd av någon vi älskar. Någon som lagar mat till oss när vi ligger i sängen i feber och som frågar om hur vi mår. Och så blir det tyst! Saknaden efter den som fanns vid vår sida. Han eller hon som fick oss att känna mening. Barn som kröp upp i våra sängar en tidig lördagsmorgon. Samtal om vilken mat vi skulle inhandla inför kvällen. Planering av semestern. Familj och gemensamma vänner.
Och så tystnar det efter separationen/skilsmässan. Personen som vi kunde vända oss till och prata med och hålla om, är inte längre där. Den närmaste förvandlades till en främling.
”Vad gjorde jag för fel? Jag gav ju allt! Räckte inte jag som jag var?”
Hur smälter man det som känns omöjligt att smälta? Hur tar man sig vidare och bygger upp sin identitet? En ny sådan – en annan plattform att stå på?
För mig var det definitivt det tyngsta av allt: att inte ha kvar huvudrollen i någons liv. Alla frågor som inte besvarades. Resan mot att skapa ett nytt liv. Skulden över att inte känns sig glad inför flickorna som behövde mig mer än någonsin. Energin som gick åt för att enbart existera.
Men de emotionella frakturerna läks även om vi inledningsvis inte tror att det är möjligt. Känslor hittar nya banor att ta sig fram på. Du kommer att kunna andas normalt igen.
När är man redo för att gå vidare och träffa någon ny? Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach
Det är tufft att bli lämnad, är själv på mot solen efter en lång resa.Finns inga svar på när det är dags att träffa nån ny, men klokt att vänta tills man är beredd och det svaret kan man bara få av sej själv. Bra att veta vad man är ute efter, en one night stand eller nåt mer, annars kan man lätt hamna tillbaka på resans start och det är ju målet man vill nå… / Monica
Tror att det är något varje person måste ta ställning till själv, känna, reflektera, och lita på sig själv. Mitt ex gick vidare ganska fort i vissas ögon troligtvis. Med nytt hus och barn osv. Men samtidigt är det hennes eget val. Jag har gått i snart två år och inte kommit direkt någonstans känns det som. Men samtidigt tror jag inte att jag skulle kunnat gå in helt som mig själv i en relation. Jag har tagit min tid, till att reflektera, tänka, utvecklas, läst denna blogg:), komma fram till vad jag vill ha, och framförallt få ut av livet och en eventuell ny relation.
Men det är ju nästa steg som jag tycker är ohyggligt svår, just att träffa någon! Var träffar man någon som kommit en bit i sitt liv, som gjort sin resa och är bekväm med det. Som kan leva och dela med sig av sitt bagage. Som inte bara visar sina bästa poser på Tinder. Som verkligen vill utvecklas tillsammans med någon.
Micke, ja var träffar man någon som beredd att gå in i en riktig relation? Någon som har reflekterat och landat i sig själv? Någon som känner sig lugn och har tillit till sin egen person. Någon som är beredd att ge och få i en tvåsamhet. Jag tror mycket på mötet, på tillfället. Helt plötsligt bara finns den personen där.
Du har kommit jättelångt med dig själv, tro inget annat, just för du tagit det lungt. Gjorde det själv å kommit så långt med mitt innre men så otroligt svårt å finna kvinnan som själv gjort samma resa eller har nån självinsikt
Det där sista, var träffar man någon, känner jag igen….och troligen, är det också svårare, då man själv arbetar på att komma vidare, förstå och släppa det förflytna. Städa undan, själsligt sett…bli redo för en sund framåt riktat relation. Men kanske är det så, att den Der härliga, ärliga och raka personen dyker upp, då man har släppt även det. Vänder kärleken omtanken inåt….som man kanske inte gjorde tidigare, och nu istället börjar stråla….inifrån och ut, med det unika, som just…”jag” bär med min…:-)
Tack för alla ord, insikter, ärlighet Michael och alla ni andra. Har lärt mig så mycket av precis alla.
Kram för ett riktigt gott NYTT år
Bara för att jag gillar Evas fina och exalterade inställning när hon säger ”vad spännande” om alla svåra saker så tänker jag spontant vilken spännande och utmanande fråga …. och så finns det ju inga rätta svar – skit också!
I några fall tänker jag, så kommer människor inte på att de inte var redo förrän man kommer till en situation som triggar sår man inte klarar av att deala med och då finns det bara två alternativ tror jag – investera mer av sig själv i relationen och satsa på att växa med svårigheterna av att deala med det man inte velat ta itu med eller så avslutar man för att man inte kan eller inte vill.
Det trixiga är att veta om man vuxit och dealat med sina sår för det märker man inte riktigt om man inte utsätter sig för att trigga dom och man undviker ju gärna det som känns jobbigt.
Jag tycker att kärlek är fantastiskt och jag kan sakna innerligt att inte ha någon att ge kärlek till och att inte få någon i min vardag att ge och få omtanke av. Vi är ju gjorda för kontakt så det är naturligt att människor söker relationer tänker jag men jag kan också se att om vi inte tar ansvar och tänker på vart vi egentligen har oss själva och hur väl vi känner oss själva så kan vi såra andra väldigt mycket.
Det där ja: ”Jag gav ju allt”. Det är nog precis där man ska börja att titta och gå i terapi för att faktist komma på vad som faktist var galet. Eller börja med något så enkelt som att börja lyssna på sin kvinna. Det finns ingen kvinna som har lämnat ett förhållande som inte försökt att få sin man att lyssna men det varit som att prata för döva öron.
Känner igen det mesta du berättar Mikael!Det är en stor sorg när man skiljer sig oavsett är man den som lämnar eller bli lämnad!Det har gått 8 år snart sedan jag skilde mig!
Har svårt och träffa nån! Känns man borde vara redo för ett nytt förhållande samtidigt inte!
Det såklart väldigt beroende för vad man känner för den som har lämnat eller om det är ett gemensamt beslut, och om det var en fin eller destruktiv relation, utan kärlek. För var det det senare och då blev det snarare så att jag hittade tillbaka till mig själv och det var skönt och bara landa på flera plan. När jag väl gjort det efter två år ungefär så kände jag mig redo för att träffa någon ny, men utan press. Förutom att känna sig emotionellt redo har det varit viktigt för mig att visa den jag är på riktigt. Jag vill inte förmedla en perfekt bild av mig själv, take it or leave it. Humor avdramatiserar:) Och en strategi ska man ändå ha. Det blev lättare än jag trodde och träffa den som kändes rätt och som jag hade velat ha kvar i mitt liv. Att hitta kärleken är inte alltid svårt, men att behålla den desto svårare. För att vi har våra anknytningsmönster och bagage från för som ställer till det. Som du skrev Annelie, en viss situation kan trigga igång sår och först då vet man om man kan deala med de eller inte. Precis så. Innan dess kan allt vara perfekt.
Ja visst är det så Aq.
Tänker som du att det finns flera faktorer:
hur ens relation avslutas spelar stor roll
likväl som de olika bagage man har med sig och om man tar på sig skuld exempelvis för en separation eller är den som lägger över skuld på andra
Tänker också att hur relationen man haft har upplevts av en avgör för om den kändes destruktiv så kan man ju vara lättad på ett sätt att den är över medans om den upplevdes som fin och givande så blir det mer smärtsamt kanske
och hur mycket man investerat av sig själv i relationen kan också avgöra tror jag för förhåller man sig ytlig och inte ger av sig självt så kan det vara lättare att gå vidare.
Ja det är komplext helt klart och jag tror att generellt så är vi dåliga på att stå ut med ångest och det kan du enkelt hoppa över ett tag i alla fall genom att gå in i en ny relation och vi vill gärna kanske också hoppas då på att det var ju den där förra partnern vi hade som var problemet så med en ny partner blir det bra…..
Det är då tänker jag som det kan komma igen en eller par år efter när sår triggas och du inte dealat med dig själv ….
Men jag bara tror, tänker och spekulerar och jag är absolut ingen terapeut eller psykolog bara förvirrad medmänniska
Det låter ju bra allt ni skriver. Jag kan dock inte ta till mig något. Det mesta jag behöver ta tag i blir enormt stort. Jag räcker till för mig och barnen. I övrigt orkar jag inte med någon annans känslor. Röker spelar civilization och försöker fokusera på något som inte gör ont. Någotsom får tiden att gå. Visst ler jag ibland. Men egentligen har jag inte kommit någonstans de senaste 8 månaderna och 5 dagarna. Barnen är det enda som ger mig kraft. Tack och lov lever jag upp när de är här. Tack och lov att de finns. För dem är jag viktig.
Hej Anders. Jag va ute och gick. Dagar, kvällar, ibland på natten då tankarna gjorde så ont. Va så många frågor och svar som va obesvarade, det åt upp mig innefrån, vände mig ryggen totalt vilket varit det värsta sveket jag någonsin upplevt. Tack och lov har jag medmänniskor som orkade lyssna så jag ältade och ältade det första året. Jag blev förbannad på folk å deras råd. Men idag så tacksam över eländet för jag fått chansen att mera finna mig själv å hitta ro och så mycket starkare med vad jag vill ha ut av en relation. Jag lus läste varenda kommentar och artikel här inne, tack Larsen. Och idag bara sporadiskt här inne, praktiserar det som sägs å lever mera. Gör det du gör, du är inte ensam min kamrat, det blir bättre.