Kvinnan känner sig aldrig sedd, bekräftad och älskad. Hon går runt med en klump i bröstkorgen varje gång den första förälskelseintensiteten lagt sig, ca sex månader in i en ny relation. Känslan är så fruktansvärt bekant för henne och hon kan bara inte komma till rätta med den. Den gör att hon lämnar och får en ständig kvittens på att ”kärleken är en Hollywoodkonstruktion”och ”män är så fruktansvärt självupptagna.”
Mannen bär på ett djupt sår: han avskyr ensamhet och att bli lämnad av en kvinna är för honom en känslomässig dödsdom. Han vet precis var det kommer ifrån, men han är oförmögen att koppla sig loss från paniken som triggar.
Hon söker sig till distanserade män som likt pappan aldrig var hemma (varken i fysisk eller emotionell mening), därför att det bekanta är tatuerat i hennes relations-dna. Han klänger och söker ständig bekräftelse från kvinnor där kärleksåtaganden och närhet ligger långt ned på prioriteringslistan. Han vill till varje pris ”frälsa” dem genom sin kärlek. Det går inte så bra!
Vi är uppbyggda av ett oerhört komplext nät av medfödda personlighetsdrag, livserfarenheter och djupt rotade förväntningar.
Under den inledande passionsfasen är vi höga på kickarna från dopamin och fenetylamin, vi känner oss odödliga, befriade från rädslor, fyrkantighet, krav och andra negativa relationsmönster. Men efter en tid…
Det är en konst att stå kvar när vi vill fly. Orka vila i sig själv utan att jaga av rädsla för att förlora. Livet handlar om att hålla fast och ha modet att släppa taget. Kunna se skillnaden på de båda: vad är t.ex. ett undvikande anknytningsmönster och vad är en destruktiv relation som vi måste lämna?
Minst lika ofta som vi behöver följa känslorna, så måste vi kunna backa från dem: känna utan att rusa med dem.
Michael Larsen – relationscoach
Det som gör att kärleken håller – webinar den 12 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!
I HUVUDET PÅ EN NARCISSIST – webinar den 16 juli kl 20.00. Du är varmt välkommen!
Mmm, intressant hur Du skulle säga när det här paret kom till Dig för att få hjälp.
Vad skulle han och hon behöva öva sig på?
Är det kört när dessa två träffas, skulle de behövt vara mer medvetna om sigsjälva innan de träffades, eller går det att jobba med sig väl inne i en bristfällig relation?
Mmm, intressant hur Du skulle säga när det här paret kom till Dig för att få hjälp.
Vad skulle han och hon behöva öva sig på?
Är det kört när dessa två träffas, skulle de behövt vara mer medvetna om sigsjälva innan de träffades, eller går det att jobba med sig väl inne i en bristfällig relation?
Intressant inlägg.
Vad bar jag med mig in i vårt förhållande som sprack?
Vilka grundläggande funderingar hade jag kring män?
Och vad bar mitt ex med sig in i vårt förhållande?
Bådas tidigare erfarenheter och uppfostran formade vårt Vi…som inte var ett sunt förhållande och ändå varade det i 26 år.
Så här i efterhand så ser jag hur olika vår uppväxt var där min far var varmhjärtad, älskvärd, sårbar och trogen sin kvinna. Min far och mor har jag aldrig hört gräla. Min far eller mor har aldrig varit elaka mot varandra utan de har varit lyckliga.
Mitt ex var 13 år första gången han bad sin mor skilja sig från sin alkoholiserade far som var sin fru otrogen många gånger. Svärfar hade ett företag där hans kvinna arbetade för honom…utan lön. Inför mina ögon har svärfar kränkt sin fru och mitt ex, sonen, har alltid reagerat och skrikit åt sin far att fara åt h…..te!!
Vi bär med oss egna föreställningar, vi fortsätter att formas i förhållandet av både interna och externa påfrestningar.
Vi ska ordna mat på bordet och tak över huvudet och vi skaffar barn.
Tiden rullar iväg..,gränser tänjs…och var och en gör vad hen kan för att försöka finna lycka i livskarusellen.
Man kippar efter luft till det egna jaget så att den fysiska kroppen ska smärta mindre och man vill få bort den lilla ständig ångesten som orsakas av en depression. Samt jobbiga panikattacker som är själens svar på rädslor som aldrig borde finnas….
Medvetenheten borde funnits men orkeslösheten döljer den.
Sakta börjar bådas själar strypas ännu mer… tillräckligt mycket för att båda sakta måste ta sig själva till en sundare tillvaro….kanske utan att man förstår hur illa det är…kroppen sätter självmant den ens foten framför den andra.
Åren går..,och två själar i Viet har utvecklats under pressad tillvaro till främmande människor för varandra. Det finns inget gemensamt längre.
Vad skulle hindrat vår negativa utveckling??
Många olika saker men hur skulle man kunna veta då man kämpar på i livspusslet.
Viktigt tror jag ändå är, så hör i efterhand, att man i förhållandet frågar hur den andre mår? Och om det finns något någon bär på som är tungt….att våga möta den andres emotionella behov. Och att man aktivt vågar prata om hur båda två i Viet ska bli så lyckliga som möjligt.
Anna K – väldigt bra beskrivet hur det kan vara/är. ”Medvetenheten borde funnits men orkeslösheten döljer den” – precis så!
Tack för slutknorren med tips om vad som kan göras!
Igår ”lät” jag honom bestämma att vi går skilda vägar. Tänker att det är bättre att vara sams med en N personlighet. Så länge jag inte träffar någon ny får jag ha vår dotter på heltid och han varannan helg. Just nu bryr jag mig inte om det, vill aldrig mer leva med någon ändå.
Varför vaknar jag med ångest idag? Tänker att vi ska göra ett nytt försök för 1000 gången. Rädslan över att inte klara mig ekonomiskt stryper mig. Jag MÅSTE stå på mig denna gång. Det får bära eller brista. Jag måste rädda mig själv. Jag vet det innerst inne. Vill ha frid i huset, utan påhopp och bråk. Ett hus av kärlek och uppskattning.