Först av allt: tack Charlotte för ditt tips gällande dagens rubrik. Väldigt tacksamt när ni bloggvänner kommer med förslag.
Missa inte de små sakerna. Missa inte de små sakerna! Allt i världen och universum vilar på detaljerna. Du och parförhållandet är inget undantag.
Det trixiga är att vardagen gör oss fartblinda och att känslor är/kan vara oerhört flyktiga, och om vi bygger förhållandet på enbart känslor, passion och förälskelse har vi tagit en enormt stor risk. Det krävs även två som kärleksagerar. Varje dag. Kärlek är MER ÄN en känsla.
Men även:
Vi behöver bli bättre på att ta hand om oss själva så att vi har någonting att ge. OCH är öppna för att ta emot. Vad har det trötta tomma hjärtat att ge? Ser vi verkligen när omtanken ler mot oss? Visar vi: ”jag ser dig och din avslappnade ansträngning.”
OM DU INTE ÄLSKAR OSS KAN MIN KÄRLEK ALDRIG NÅ FRAM TILL DIG.
Orimliga förväntningar på en annan människa, den egna personen och relationen. Så smaka på frågan en stund: vad är orimliga förväntningar och hur ser de ut?
För låga förväntningar: ”jag vill och önskar nog för mycket. Felet ligger kanske hos mig?” Vi drar oss tillbaka till de nerpackade drömmarnas källarutrymme. Om vi inte vet, känner och visar behoven som får oss att gnistra, hur skall då relationen kunna hålla?
Håller du hennes/hans hand utan ”anledning”? Kramar du om henne, utan suktande efter att det skall bli mer? Ser ni horisonten tillsammans?
Konsten att kunna bråka utan att bli respektlös. Förlupna ord som uttalas eller i text kan vara likt en tatuering. Inte ens en laserbehandling raderar det förnedrande.
Glöm inte det lätta stegen – det som får dig att le.
Hur fyller du på energin? Vad gör du för att må bra i dig själv? Det börjar här!
Det kommer mer i ämnet under morgondagen min fina bloggvän.
Tankar?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Oj
Aah! Ja du Michael. Den var klockren. Du har fått en gåva. Och du förvaltar den väldigt bra!
Lev väl.
Det var fantastiskt fint sagt Jens. Det landar gott. Allt det bästa!
Du skriver:
”Missa inte de små sakerna! Allt i världen och universum vilar på detaljerna. Du och parförhållandet är inget undantag”
Det stämmer så bra, det är verkligen det lilla som gör den stora skillnaden. En droppe kärleksfull handling blir en ocean av kärlek i slutändan om mottagaren uppfattar handlingen dvs… Mycket handlar om att vilja- ta reda på om man verkligen ÄKTA vill! Vill man så lägga undan det som hänt igår och börja droppa:-)
Jag tror att vi håller relationen levande genom små handlingar, blickar om tillhörighet, stolthet osv!
Glömde skriva tack å trevlig helg! Önskar dig en fin kväll Krammm
Vi bekräftar varandras tankegångar. Härligt! Önskar även dig en fin helg. Kram
Jag tror och känner starkt,att man förvillas mycket i den första perioden av nyförälskelsen. När man ser allt genom det rosa filtret.
Om man istället har lite ”is i magen” och väntar ut den,bara umgås,UTAN att skaffa kärleksbarn,hus eller förlova sig…tills den första himmelska förälskelsefasen har lagt sig lite ( efter något år), och den härliga kärleksfasen träder i kraft. Först då ser man nog på riktigt hur relationen ser ut och fungerar,om man är likasinnad.
Jag är övertygad om att det blir färre som behöver känna – ” Jag vill att det ska kännas som det var från första början ( filtret…)
När man efter ca 1 år kommer tillbaka till verkligheten 🙂 så märker man att man kanske inte var så klockrena för varandra ändå – ” vad hände”?
Det klassiska Terapeuttipset att åka iväg på en romantisk weekend tillsammans,för att hitta tillbaka till varandra är,tycker jag,en katastrof. När/om man har tappat känslorna för varandra,så är det väl det sista man vill göra just då?
Det kan nog vara bra,men då i ett mycket tidigare skede,när det finns känslor.
Så,kontentan av vad jag menar är,ha kul under första förälskelsetiden,men det är i nästa fas som det börjar bli intressant… på riktigt. 🙂
Mycket klokt skrivit
Stämmer mycket bra.
Sååå sant!!!!
Jag ville så gärna vara den där som uppskattade alla små sakerna…. Men jag var ofta besviken på min sambo, eftersom han ljög och undanhöll saker för mig… Och då blev det svårt. Varje gång det började kännas bättre så ”slappnade han av” och då tänkte han sig inte för, utan kom med ytterligare svek. Han var hela tiden rädd för att göra fel och då blev det fel! Ibland känner jag att jag inte skulle tagit så hårt på saker, för det hade varit lugnare då, men jag mådde ju samtidigt inte bra av hur han var mot mig. Ingen mår väl bra av att känna sig lurad av den man älskar?
Så är det verkligen Cicci – INGEN mår bra av att känna sig lurad av en partner. Tillit är grunden i allt.
Tack, det värmer att höra! Det var han som ägde problemen, inte jag! Även om jag var den som blev drabbad…
Så bra sagt Mikael 🙂 för de är så lätt att glömma de lilla i det stora och det är just det lilla som gör att förhållandet kan bli stort mmm de små detaljerna 😉 ja såå sant tack Mikael ännu än gången för dina ord din blogg som hjälpt mig så mkt denna tid ska du veta
Tack
Trevlig helg 🙂
Kram
Emmelie
Kram till dig med Emmelie.
Ååh Tack !
Att vara i en relation är inget som pågår av sig själv.
Vad har jag att ge ?
Vad vill jag investera ?
Vad har jag för avsikter ?
Inventeringen börjar med mig själv.
Och… när det sedan verkligen börjar Bli en relation.
-Hur fasiken upprätthåller jag nyfikenheten på min partner, så jag låter bli att ta honom förgiven.
Det är mitt Mount Everest…
När det gått några år o allt fungerar …
Ja Då gäller d o vara kreativ.
Gode Gud låt mig
Fantastiskt bra frågeställningar emilienne – du gav mig en bloggrubrik där: upprätthålla nyfikenheten på en partner:-) Tack och önskar dig klarhet. Varma tankar.
Wow!
Där fick jag verkligen nåt att bita i! 🙂
Dags att ta av sig offerkoftan, snyta sig och ta tag i problemet!
Tack!!!
Jag hamnade också lite i de tankarna Emelienne var inne på. Vilket fantastiskt namn måste jag säga! Emelienne. <3
Många ggr glömmer vi vårt eget ansvar, blir helt blinda på den biten för allt fokus ligger på vad den andre gör och INTE gör. Som vi säkert önskar den gjorde.
Vad vi själva gör eller inte, det glömmer vi bort.
Själv har jag inte alls träffat rätt.
Jag har fokuserat på onödiga saker och lagt på tok för mycket energi i tungrodda diskussioner och känslor.
Jag vill ändrat synen lite som någon hade här.
"Jag äger inte problemet".
Jo, för jag fortsatte. Och käbblade emot. Vi löste aldrig något.
Längtade tillbaka till det där rosa skimret där jag trodde på vad han sagt, men som inte stämde i verkligheten.
Vem ägde problemet?
Jag själv.
Hade jag tittat in i mig själv och mina behov, mina drömmar mer och framförallt tagit ansvar för mitt eget liv då hade jag kunnat sluta leka en offerlek som vi gjorde.
Vem det var mest synd om.
Jag visste inte bättre då.
Jag hoppas att jag gör det nu.
Än så länge har jag inte mött den där livsglada och inspirerande mannen som inte behöver tröst och skydd.
Jag har inte varit en kvinna i en relation, jag har mest varit mamma.
Så jag har något helt annat att prova mig på en dag.
Det här var härligt att läsa.
Inte bara om allt som gör ont, och alla sår.
Det gav lite hopp, och tanken att möta en kärlek en dag kändes plötsligt lite mer spännande. Inte så läskigt som jag tyckt. (Men det kan ändras i morgon, haha)
Att hitta någon som har samma syn som mig.
Det måste fasen finnas EN på denna jord som kan vara glad för det lilla.
Och som inte tycker att livet måste kämpas igenom och att allt ska vara så förtvivlat svårt hela tiden.
Att njuta, ha roligt och hjälpa varandra när det skiter sig.
Sen att vara nyfiken på varandra.
Den biten har varit svår eftersom män är så förtvivlat rädda för den där härliga upptäckten om vilka vi är.
Ha en härlig kväll!
Kram
Hmm, mitt problem är att jag har så mycket att ge till rätt person. Men det gäller att hitta den som också vill och kan ta emot. Upplever ofta att jag vill och ger för mycket. Sen har jag också en fundering: Vad är det som gör att så många av oss väljer dåliga relationer framför ensamhet? (Jag har varit där jag med) Jag förstår ju att det ofta handlar mer om rädsla än om kärlek. Det borde ju vara så att vi vore mer rädda för att förlora oss själva å fara illa i en relation än av att känna oss ensamma ibland. Men det verkar som att ensamheten skrämmer mest av allt. Antar att det är något grundläggande i vår mänskliga natur. Men ändå. Det måste vara bättre att stå ut med ensamhetskänslor ibland än att fara illa i en relation. (Hoppas ingen tror jag fördömer någon, jag bara reflekterar över vår mänskliga natur)
Jag känner som dig Petra.. Jag har också så mycket att ge, för mycket tydligen.
Jag har blivit skraj eftersom jag har hamnat fel så nu stänger jag istället in mig. har varit ensam länge.
Det krigas där inombords.
Det är BÄST att vara själv, jag är lyckligast så. Jag får leva som jag vill, saknar inte något.
Men..
Det kanske inte är riktigt sant?
Kanske jag bara är bekväm och feg.. Och det är ju inte så vidare charmigt. Egentligen. *Skratt* 😉
Haha…vilket härligt inlägg Ankie!!! Det gör mig säker på att DU är helcharmig
Åhh.. Tack! Det var gulligt sagt av dig! *Riktigt glad*
Förlåt att jag skriver det här men jag undrar var ordet Blogg uppe i din list har tagit vägen? När man var inne på din sida innan & kanske var på sidan om -Vad kan jag göra för dig? eller -Skilsmässa så fanns det längst till höger ordet Blogg, det har varit borta en tid nu & det blir lite krångligare att ta sig till bloggen…..
Hej Petronella! Bara klicka på översta bilden så hamnar du automatiskt på bloggen.
Tack, så enkelt det var 🙂 Vill ju inte missa några av dina inlägg, läser dom dagligen. Kram
Vilken härlig blogg. Jag behöver den otroligt mycket just nu när jag sitter i mina tankar om hur jag ska göra. Min man är kroniskt sjuk (men han kan klara sig själv). Han har blivit liknöjd, tar inga initiativ, vill gärna att man tycker synd om honom och har blivit en gammal gubbe i sitt tänkande och görande. Han har varit sjuk i över 5 år och nu orkar jag inte med honom längre. Jag vill leva! Jag är pensionär sedan 1 år tillbaka. Min man vill absolut ingenting, ska vi göra ngt roligt så får jag hitta på det och han kanske följer med. Han har slutat bry sig om sitt utseende och sin hygien. Han gör inget för att hålla sjukdomen stången. Om han skulle ta i mig är det för att han vill ”mer”. Nu har jag tröttnat och flyttat och har en sådan ångest för att jag överger honom när han kanske bäst behöver mig. Men jag behöver också något från honom, som han aldrig ger. Nu har jag kanske svävat ut från ämnet. Men hur i all världen får man en relation att hålla i en ett sådant här fall. Vi har varit gifta i 25 år och det heter ju i nöd och lust. Men vad gör man när det bara är nöd? Känner mig lyckligare än på länge nu när jag bor själv men har så dåligt samvete.
Oj så svårt Ewa!!! Kan man tänka såhär att DU trots allt är den viktigaste personen i ditt liv. Och att det du gör är att ta hand om dig själv just nu. Och det kommer ju kanske leda till att du orkar finnas kvar för honom som en medmänniska i det svåra! Kramar till dig!!! ❤️
Tack Petra, jag känner mig som en stor skurs, men försöker bearbeta den känslan. Jag tror att vi kan ha kvar varandra som vänner om jag inte måste bli hans vårdare…
Det låter väl som en jätteklok tanke