Jag tänker inte på den likgiltiga, ointresserade eller omedvetna personen som samtidigt inte är intresserad av att vidga horisonten, utan kvinnan eller mannen som likt de allra flesta har känslomässiga närhetsbehov som de önskar få uppleva gå i uppfyllelse.
Vi människor kan skapa himmel eller helvete för varandra. Och för oss själv! Om kärlek ska få fäste, utvecklas och hållas levande, är det helt avgörande hur vi själv mår i vår partners sällskap. Vem blir jag tillsammans med honom eller henne? Tvingas jag ständigt analysera olika situationer och förhållandet i stort? Konfronteras mitt känsloliv gång på gång med osäkerhet, anklagelser och en skavande undran om ”detta verkligen är rätt?”
Från en annan synvinkel: hur känner sig din partner i ditt sällskap? Eller om du är singel: hur vill du att en framtida partner ska känna sig med dig i närheten? Stanna vid frågan för ett litet längre ögonblick: hur känner sig (uttala hennes eller hans namn) över att ha mig som sin partner? Vilka tankar och känslor rör sig då hon/han betraktar mig från sidlinjen eller ser in i mina ögon? Hur känns det att vara i (uttala partnerns namn) i ett förhållande tillsammans med en person som jag?
Några frågor att ställa till oss själv:
- Vad gör den jag lever tillsammans med genuint lycklig?
- Hur beter jag mig då hon eller han känner sig förbisedd, osäker eller t.o.m. oattraktiv och ledsen?
- Vilka drömmar rör sig i hennes/hans sinne? Vad längtar min partner efter?
- Vad kämpar hon/han med i sitt liv? Vad kan jag göra för att lätta på bördan?
Jag pratar med dem som i åratal har längtat efter att kunna nå fram till sin partner, men ständigt får besvikelser serverade. De som vet att någonting är fundamentalt fel, men som är så överväldigade av osäkerhet och rädsla inför framtiden att de hellre stannar…
Det är ett djupt mänskligt drag: vi vill och behöver få känna oss levande tillsammans med en annan människa. Vi vill och längtar efter att få ha någon nära som förstår oss utan att vi behöver ge dem IKEA-instruktioner, som de suckar åt och tycker är ”komplicerade.” Vi vill känna oss avslappnade, inspirerade, lyckliga och någon som stryker sin hand över vår nacke och rygg. Någon får oss känna att det är väldigt ok att vara jag!
Michael Larsen – relationscoach
” vad kan jag göra för att lätta hans börda”? Här är en typisk frågeställning som får mig att undra varför det skulle vara Mitt ansvar för att lätta hans börda ? Även i ett förhållande är var och en ansvarig för sig och att lösa sin egen börda . Risken är annars att man hamnar i ett ” vårdande” tillstånd i ett förhållande ! Det kan vara svårt att istället låta sig själv sitta i bakgrunden och låta den andra lära sig själv att lösa sina egna problem. Men nödvändigt
Tänkvärt det du skriver Ewa. Jag tänker att man kan hjälpa varandra. Jätteviktig att samtidigt ge sin älskade respekten för den egna förmågan.
Vissa bördor vara väldigt tunga och det blir lättare om någon räcker ut en hjälpande hand. Jag känner att jag väl kan behöva det ibland och jag räcker gärna ut en hand till någon.
Jag brukar ibland tänka på att det även kan vara väldigt tungt att posta ett brev. Brevet väger ju inte så mycket men ändå kan det kännas omöjligt att få iväg det
Om man ser att någon tycker det är tungt kan man ju göra sällskap till brevlådan, typ.
Poängen är nog att ”se” när någon har en tung börda och att våga följa med.
Tycker det är jätteviktigt det du skriver. Att hålla på att försöka lösa någon annans problem är ju dumt på många sätt. Jag kan bli irriterad när nån försöker ”ta över”. Man vill ju varken bli daddad eller bli någon ”vårdare”.
Jag tror att de som har dille på att ”vårda” andra egentligen bara projicerar sin egen sårbarhet.
Tack för det du skrev
Tänkvärt det du skriver. Varför? Ifrågasättande gör att jag tänker efter. Det är bra.
Lagom. Balans. Utgår ifrån neutralläge.
Vad menar jag med detta?
Jag har varit i de båda världarna och fått se extrema dualiteter som fått mig att vara tvungen att hitta mig själv. Vilse i mörkret. Vilse i ljuset. Svart kontra vitt. Vad är allt detta för bullshit. Varför vilseleds vi? Hit och dit? extremt på ena hållet och så extremt på andra hållet? För att det är lätt att manipulera någon i detta läget. Ja det är det.
Men det är också ett sätt att få fram sanningen, de extrema dualiteterna sliter och drar i mig som ett stormande hav, så att sanningen som dolts för mig kan komma fram och släppas fri. Om jag vill det. Jag måste ha min vilja och använda den. För det är viljan som gör att jag klarar det. Det är min styrka. Den är min.
Att hitta min inre kärna och neutralläget där som ger mig lugn och ro. När jag drogs hit och dit, vanor avslöjades, manipulationer, barndomens misshandel som spelades ut i vuxen livet om och om igen, för att jag skulle förstå vad jag varit med om som liten flicka. Det hade genom manipulationer dolts i mitt undermedvetna och jag visste bara att något var fel. Jag mötte fel människor tills jag nu stoppat allt. Jag mötte mina föräldrar i mina relationer, mina syskon, såg dem, såg vad som utspelats i min barndom. Missbruket. Maktlösheten. Föraktet. Lögnerna. Hatet. Försökte rätta till det, rädda min far, rädda min mor, rädda mina syskon från deras helvete. Men det gick Inte då i barndomen och det går inte nu i heller. Det är inte mitt ansvar. Jag kan bara rädda mig själv. Jag provas, det tar tid, något försöker locka mig igen med en ny skadad människa. Stopp, NEJ, jag har slutat. JAG VET. Om igen, en ny dyker upp. Men nej jag går inte på det , jag bryter vanor, om och om igen, det går, men det är envist, det är ju vanor som sagt. Jag har bestämt mig. På det igen. Det går.
Har kunnat se tillbaka att jag haft val, fina människor som funnits där, men har inte kunnat se dem för de skadade människorna blev normalt. Valde fel. Visste inte vad sundhet var. Men nu vet jag. Nu ser jag skillnaden, allt eftersom jag själv återgår till mitt ursprungliga sunda jag, det jag som egoistiska skadade människor försökt dölja för mig för att dölja sitt eget missbruk. När jag tittar på allt jag gått igenom och tagit mig ur, så ser jag pusslet läggas. Jag hittar det jag behöver läsa och se hela tiden för att komma vidare, men det finns både och, många lockelser som försöker få mig på avigvägar även på datorn, som lockar för att jag ska tappa min centrering, men NEJ, när jag släpper allt och tystar mina tankar och låter det bli helt tyst och lugnt i mitt huvud och är i min kropp så händer något. Det kan ta en hel natt. Jag kan gå och lägga mig klockan 17:00 och det tar ett bra tag innan tankarna stillar sig, samma med känslorna, massor av känslor som finns lagrade i min kropp sedan barndomen som kommer fram, som varit mycket skrämmande, gamla rädslor, fick panik. Men läste om detta och genom att ha flytt, fäktat och varit paralyserad hittade jag hur jag istället släppte och blev neutral då avtog det efterhand och försvann.
OK, det kommer saker hela tiden men nu vet jag hur jag ska möta det och gör jag inte det så kommer jag i total obalans och tappar fattningen helt. Stress. Men det blir bättre och bättre. Det stillar sig. Drömmarna visar mig mycket, både det som hjälper och det som försöker få mig på avigvägar. Dulaliteter igen. Det finns både ock även där. Men det blir lugnare och lugnare. Gränssättning, självförsvar, att få lov att säga ifrån och sätta gränser. Nu räcker det. Kan till och med få bli förbannad. Nu räcker det, lägg av. Skönt. Detta leder ofta till att jag hittar lösningar. Jag har varit manipulerad att inte få säga ifrån och att tro att det jag upplevt inte är det jag upplevt. Men jag vet sanningen, min kropp vet. Har dammsugat internet och fått så mycket hjälp av alla de som delar med sig, bra som dåligt, men jag lär mig av det dåliga också. Motsatserna som gör att jag kan se motsatsen.
När jag släpper helt och lyssnar till min andning långt ner i magen. Lugn, allt är bra, jag är bra, inget som ska fixas. Släpp det. Då händer något. Jag hör mig själv. Här kommer svaren. Något försöker ta över och styra igen för egen egoistisk vinning. Det kollektiva egot eller?Släpper. Om igen. Jag litar på mig själv. Jag vågar släppa, andas. Släpper och låter allt komma och gå som vågorna i havet. Rörelsen. Det lugnar sig igen.
Jag kallar detta för mitt neutral läge. När jag blir orolig eller rädd försöker jag återgå dit. Andas lugnt. Allt är precis som det ska vara och jag är bra precis som jag är. Det är inget jag måste fixa eller uppnå utan istället släppa det som satts emellan mig och kärleken. Allt motstånd som satts in genom barndomens manipulationer. Allt det som gjort att jag hamnar i stress.
Vill dela med mig. Med vänliga hälsningar Ing
Att kunna bara vara sig själv, älska sig själv och bli älskad för den man är.
Som Josefin Nilsson sjöng: ”Älska mig för den jag är.”
Susanne Alfengren och Mikael Rickfors
https://www.youtube.com/watch?v=-889kbO097A
Som stormen river öppet hav
Jag stod just mitt i livet
Visste inte vilken väg jag skulle gå
Jag hade trott på allt som stod skrivet
Tills den dagen då jag började förstå
Jag har rusat blint på vägen
Och inte sett mig om åt nåt annat håll
Och aldrig nånsin saktat in på stegen
Trott jag hade insett livets innehåll
Så stod du framför mig
Jag ville fånga dig
Och hålla kvar dig i min famn
Nånstans var du på väg
Och jag hann i fatt dina steg
Som stormen river öppet hav, så möts vi här i natt
Två vilsna skepp på väg i kvav, söker morgonen få fatt
Där vi når vårt mål till slut, och jag vilar i din famn
När vinden ebbat ut.
Som solen smeker stranden
Som gryningsljuset värmer ömt din kind
Så rör du mig så lätt med handen
och du famnar mig som havets milda vind
Närma mig om igen, ända tills morgonen ger oss mod att somna in
Finns inga tvivel kvar, inga frågor som kräver svar
refräng: Som stormen river övet hav….
Till Ewa och Ing så tycker jag att det är självklart att Michael pratar om en balanserad snäll attityd där båda parter bryr sig om och ger kärlek och stöd till varandra. Visst är det är viktigt att man stöttar sin partner och bryr sig om hur han eller hon har det. Om man har lite inlevelseförmåga och älskar varandra så är ju detta inget konstigt alls utan en självklarhet. Så vill jag ha det i mitt förhållande iallafall…