Tänk ett företag som år efter år visar röda siffror. Vänner som aldrig ”hinner” träffas. Dina barn som inte lär sig någonting nytt i skolan. Fysiska träningen som inte ger resultat p.g.a. att du aldrig svettas. Oentusiastiskt valda semestermål.
Skulle jag skriva den här bloggen utan er varma uppmärksamhet och bekräftelse? Nej! Jag skulle tappa inspirationen och glädjen.
Allting behöver energi för att fungera. Pengar behöver strömma in i verksamheten, barnens självkänsla/förtroende växa genom ständigt nya upptäckter och vännerna måste mötas. Att visa sig och göra sin del ger något bra.
När jag läser era kommentarer under gårdagens inlägg, slår det mig hur många som känner det stagnerade förhållandet. Det är sorgligt!
Varför tror vissa att parrelationen är ett undantag från de livsavgörande handlingarna!? Där entusiasm och generositet är något främmande. Något att med slöa ögon, likgiltigt ansiktsuttryck och livstrött kroppshållning ta för givet. En känslomässig kyrkogård.
Det vi gör behöver uppmärksamhet, fokus och vilja för att gå i mål.
Förhållandet skall vara likt ett hem att komma till. En skönt behaglig lounge att slå sig ned i. Perfekt inställd bakgrundsmusik och soffor/fåtöljer som är så bekväma att leende sprider sig. Och belysning som får en att tänka: ”hur lyckades de?” En plats att aldrig vilja lämna.
MEN, det är ingen superinredningsarkitekt som skapar detta utrymme åt dig/er. Utan du/ni – tillsammans.
Tänker du: ”det fixar hon” (ibland han)!? Jag bidrar ju med det praktiska.” Vilken fälla! Då går det här ”företaget” snart back och ingenting finns kvar. Förutom ensamhet, bitterhet och stora frågetecken: ”vad gjorde jag för fel!?”
”Han (ibland hon) såg mig aldrig.” Slarva och snåla inte med detaljerna. Bekräfta varje dag.
Tack för att du ger mig näring min fina bloggvän.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Exakt!! Här satte du huvudet på spiken!!! Tack❤️
Bra liknelser
Tack Pierre!
Tycker just ordet Tack!
Är väldigt viktigt i privatliv, vänner och kollegor emellan när någon uppmärksammad eller gjort något.
Många glömmer just det ordet. Det är lika viktigt som att ge bekräftelse och visa nyfikenhet
Helt rätt Pierre!
TACK är ett väldigt viktigt ord.
Det är Du som ska ha tack Michael, för alla fantastiska inlägg Du delar med oss! Du skänker kraft och hopp, Du sätter ord på känslor och tankar, Du är ett underbart stöd för så många, i livets pussel!
Varm innerlig kram!
Jag visste hur jag ville visa och vad jag ville göra, men det var frustrerande när det blev spärrar i mig pga svek och lögner. Gjorde ont i mig att inte kunna visa något till slut. Kände mig utestängd när han gång på gång visade att han inte ville diskutera saker med mig eller att han hellre undanhöll istället för att berätta. Det var sårande. Det blev så svårt att ge av mig själv då.
Jag förstår Dig, Cicci, genom liknande erfarenheter.
När vi inte når fram, när vita lögner och undanflykter kommer upp i ljuset och när kommentaren ”Jag tar inte den diskussionen just nu” blir ett vanligt uttryck, då blir det svårt och sårande.
Det är inte hållbart, utan tär istället för att ge näring.
Hej Cicci!
Förstår dig.
När det är som i ditt fall så kan det bara sluta på ett sätt.
Man mår inte bra i ett sånt förhållande. Man måste välja sig själv och barnen.
Du gjorde rätt val som lämnade.
Kram
Hej Cissi!
Jag känner så väl igen mig i dig. När jag försökte prata, berätta vad jag behövde och kände så var jag bara jobbig. Till slut så stängde jag av, jag gick på autopilot. Vi kämpade ett år men hans otrohet och lögner blev tillslut för mycket. Det var han som lämnade mig men nu i efterhand så var det nog det bästa han gjort mot mig.
Nu går jag inte på autopilot längre, jag försöker känna och hitta mig själv. Det är jätteläskigt, efter 12 år tillsammans, och jättejobbigt men också lite spännande. Vem är jag, vad vill jag? Det får tiden utvisa!
Kram till dig
Tack ni fina människor som ger mig stöd. Ibland undrar jag i efterhand varför jag blev så kall, men egentligen vet jag ju svaret. Får det även bekräftat från er. Kramar till er!!
Känner igen mig i det du skriver. Det som gör mest ont är att när andra ber om hjälp eller behöver finns det hur mycket som helst o ge. Men tyvärr inte till mig o barnen vilket gör ont o man sluter sig i sitt skal. Att man inte är värd det i hans ögon gör mest ont.
Så bra skrivet och nånting som alla egentligen är så medvetna om men ändå glömmer bort det, låter allting flyta på, är nöjd som det är… och så är man där.
Man har kört sitt företag=förhållandet i konkurs.
Dax att ge upp och starta nytt.
Förhoppningsvis med lärdom om hur man ska sköta ett ”företag” för att få det att blomstra.
Så bra skrivet. Men hur gör man när ens partner pga sin sjukdom inte har något att ge förutom slöa ögon, likgiltigt ansiktsuttryck och livstrött kroppshållning. Där sjukdomen tagit över allt. Ska man leva kvar i ett sådant förhållande, som gör att man kvävs, bara för ha lovat att älska varandra även i nöd. Men när inte lusten finns? När den personen man älskade inte finns kvar längre pga sjukdomen. Så svårt att fatta beslut att lämna….Jag håller på att förinta mig själv.
Om kärleken till honom finns där…om inte, svårt. Väldigt svårt. Kampen mellan vara lojal och vad attraktionen säger.
Ja precis så är det. Men jag måste ju vara lojal och snäll mot mig själv också annars blir jag ju bara bitter. Stort TACK för din blogg. Läser den varje dag! Den är en livlina för mig.
Härligt att höra Ewa! Allt det bästa till dig!
Jag har varit där du är. Levt ihop i 15 år med en sjuk man. Depressioner å ångest. Jag valde att lämna. Jag höll oxå på att kvävas och till slut fanns nästan inget kvar av mig själv. Efter 1,5 år i terapi för egen del så vågade jag gå. Och det ångrar jag inte en sekund. Vet inte vad som är rätt eller fel för dig, men ta hjälp av nån utomstående, nån terapeut, om du inte redan gjort det, så du får hjälp i ditt beslut..
Tack för dina ord. Jag har levt ihop med min man i 24 år, drygt 5 år av sjukdom. Den jag älskade mycket en gång finns inte mer. Måste försöka hitta tillbaka till mig själv annars förintas jag. Jag har skyldighet mot mig själv att börja må bra igen.
Nu vill jag börja ta för mig av livet igen.
Det är så sant det du skriver Michael. Just bekräftelsen på att man bryr sig om det lilla. Det fanns inte under många år mellan mig och min fd. Vi tog varandra för givet, barn, jobb, hämtning, lämning, vardagen tärde. Han kunde inte uppfylla mina behov, han ville inte se dom och jag kunde inte uppfylla hans.
När jag sökte efter öhmet och närhet, skulle det alltid leda direkt till sex. Ibland ville jag bara vara nära honom och känna hans famn, få trygghet, men det ville han inte ge mig när jag inte ville ha sex… och så höll det på. Jag ville prata, han tyckte inte att vi hade något att prata om och han tyckte att jag var jobbig när jag ville prata.
Han ville aldrig umgås med mig och när jag förde det på tal, så sa han bara att det inte stämde sen slog han på sin Ipad för den var mer intressant.
Efter att vi gått på familjerådgivning så har jag förstått vad hans behov är och han har förstått mina, men tyvärr var det för sent. För mycket lögner och svek och annat skit.
Han valde att lämna mig, två gånger, och han har gjort sitt val. Han vill komma tillbaka och ha sex när det passar men jag har sagt nej.
Nu är det mitt år, mitt liv och dags att ta reda på vad JAG vill och vem JAG är.
Frågan är hur jag ska våga lita på någon igen, våga öppna mitt hjärta som är så brustet. Jag vet att jag måste läka och att det kommer att ta tid. Men jag vill älska igen, det vet jag, men det är svårt att våga hoppas på kärlek igen…
Det är en väldigt stor fråga: hur våga öppna hjärtat igen? Det är en process det där. Bortom viljehandling. Det bästa till dig Emma.
Så bra skrivet!
Ja, det är så viktigt att inte snåla och slarva med detaljerna men hur ska man finna ur ett stagnerat förhållande? Går det att hitta tillbaka till varandra och finna energin. Går det att reparera?
Kram
Ja, det går om viljan, längtan och kärleken finns. Kommunikation.
Återigen ett igenkännande…
Tack för en mycket bra och viktigt skriven text idag. Jag och min sambo är på väg in i ett nytt försök att leva ihop. Jag ska ta med mig varje ord du skrev. Jag kan inte längre lägga över all börda på min sambo utan se min del i det hela. Vi ska jobba mot samma mål, kommunicera mera i vardagen och visa vår kärlek och uppskattning för varandra varje dag. Vi älskar varandra och vi vill verkligen att det ska fungera. Tack för alla fina inlägg!
Hej Sanna. Härligt å höra att ni skall ge kärleken ett nytt försök. Jag hoppas att jag och min fd också står där en dag. Nu har vi flyttat i sär men tror där finns kärlek kvar. Var ni ifrån varandra, isf hur länge?.
Jag och min man skiljde oss efter 13 (jobbiga år av div omständigheter i livet) år tillsammans, rutten skilsmässa men också ett ”big wake up call”, efter ca 10-11 månader började vi träffas igen…en jobbig första period men nu har vi varit tillsammans i 10 år till och har det MYCKET bättre än tidigare, just för att vi komunicerar mycket bättre och rakare mot varandra och just tänker på att se och uppskatta varandra i vardagen.. Många var negativa när vi sa att vi blivit tillsammans igen (”kommer aaaaaldrig hålla för snart är allt som förr igen”) men det går visst att bryta gamla negativa mönster om kärleken finns där men visst krävs det mycket jobb och 100% dedikering från båda två. Stort lycka till. 🙂
härligt å höra.. önskar er många lyckliga år fram över. Ta hand om varandra. Hoppas jag och mitt x står där en dag lyckliga igen.. hoppet är ju trots allt de sista som lämnar 😉
Tack snälla du, jag håller tummarna för er för lyckas man så är det fantastiskt. 🙂
Tack för dina ord Sanna – med en vilja om att vara tillsammans finns också alla möjligheter. Varma hälsningar.
Känslomässig kyrkogård var en bra beskrivning!
Ett förhållande med bristande kommunikation och oärlighet leder till att avståndet växer mer och mer.
Hoppet om förändring gör att man stannar längre än vad som är sunt, otrygghet och rädslan för ensamhet bidrar också.
Men med facit i hand fattar man inte varför man stannat så länge, energin fullständigt flödade när jag äntligen blev fri från allt negativt!
Det positiva är väl lärdomen om vad nästa förhållande bör innehålla och att kunna se varningstecken i ett tidigt skede.
Ligger många sanningar i det du skriver Bodil. Säkert många som instämmer.
Har (efter ett 16år långt förhållande med skiljsmässa som följd) äntligen hittat ”hem”. Vi har efter 6 år fortfarande stunder där man känner sig nyförälskad. Kramar och beröring varje dag är ett måste för oss båda 🙂
Härligt höra Patricia:-)
Jag känner igen mig i allt du skriver, Michael – från tidigare förhållande. Men i en situation som singel så får jag också in detta. Tänker då på när man träffar någon ny och håller på att lära känna varandra. Det är jättesvårt att veta och läsa av – dels hur mycket näring ”vågar” jag ge, utan att vara för på. Och dels att kunna läsa av den andras signaler så att jag kan må bra. Jag trodde det där sk ”spelet” skulle försvinna ju äldre man blir (är 40 år). Men icke. Jag upplever det jättesvårt att få ihop det till en bra balans så man kan känna sig nöjd, bekväm och avslappnad att både kunna ge och läsa av den näringen. Ibland tappar jag hoppet och det känns i allra högsta grad som ett ”mission impossible”.
Haha…det var en bra beskrivning av det jag också ofta tycker är sååå svårt. Å samtidigt ibland med rätt person så är det bara så enkelt å självklart med den där ömsesidigheten å det naturliga flödet mellan att ge och ta emot. Det bara händer.
Bra ämne för en bok:
Dejting för 40+, ”Mission impossible” 😉
Det är nog som Petra skriver ”med rätt person så är det bara så självklart och enkelt”.
Lycka till!
Plötsligt händer det. 🙂
Hi, hi vilken bra ide Josefina ;-D
Tack, Josefina och Petra! Ja, det ligger nog rätt mycket i det ni säger – med rätt person så bara funkar det. Men… åh, vad svårt det är att träffa rätt då. Och att resa sig efter varje bakslag. Men jag vägrar att ge upp. Men en bok med den titeln skulle vara onekligen lätt att skriva. Grymt bra idé.
Ja, fast skulle vi kunde ändra titeln lite till 35+…? 😀
Ja, fast skulle vi kunde ändra titeln till 35+…? 😀
Ops, hur tar man bort? :-S
Hurra jag hittade en ny blogg och bra verkar den också vara:)
Varmt välkommen hit esterii:-)