självkänsla

Tänk ett företag som år efter år visar röda siffror. Vänner som aldrig ”hinner” träffas. Dina barn som inte lär sig någonting nytt i skolan. Fysiska träningen som inte ger resultat p.g.a. att du aldrig svettas. Oentusiastiskt valda semestermål.

Skulle jag skriva den här bloggen utan er varma uppmärksamhet och bekräftelse? Nej! Jag skulle tappa inspirationen och glädjen.

Allting behöver energi för att fungera. Pengar behöver strömma in i verksamheten, barnens självkänsla/förtroende växa genom ständigt nya upptäckter och vännerna måste mötas. Att visa sig och göra sin del ger något bra.

När jag läser era kommentarer under gårdagens inlägg, slår det mig hur många som känner det stagnerade förhållandet. Det är sorgligt!

Varför tror vissa att parrelationen är ett undantag från de livsavgörande handlingarna!? Där entusiasm och generositet är något främmande. Något att med slöa ögon, likgiltigt ansiktsuttryck och livstrött kroppshållning ta för givet. En känslomässig kyrkogård.

Det vi gör behöver uppmärksamhet, fokus och vilja för att gå i mål.

Förhållandet skall vara likt ett hem att komma till. En skönt behaglig lounge att slå sig ned i. Perfekt inställd bakgrundsmusik och soffor/fåtöljer som är så bekväma att leende sprider sig. Och belysning som får en att tänka: ”hur lyckades de?” En plats att aldrig vilja lämna.

MEN, det är ingen superinredningsarkitekt som skapar detta utrymme åt dig/er. Utan du/ni – tillsammans.

Tänker du: ”det fixar hon” (ibland han)!? Jag bidrar ju med det praktiska.” Vilken fälla! Då går det här ”företaget” snart back och ingenting finns kvar. Förutom ensamhet, bitterhet och stora frågetecken: ”vad gjorde jag för fel!?”

”Han (ibland hon) såg mig aldrig.” Slarva och snåla inte med detaljerna. Bekräfta varje dag.

Tack för att du ger mig näring min fina bloggvän.

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare