Det kan vara magiska ord eller slentrianmässiga. Det kan sägas med ögonkontakt, en smekning och en röst som verkligen är intresserad. Närvaro helt enkelt! Frågan kan få oss att känna oss älskade eller som en person som bara passerar förbi. Tänk så olika en uttalad mening kan kännas!
Den ensamstående mannen berättar: ”varje dag är en saknad och längtan efter ett meddelande eller en röst som frågar mig hur jag har det. Jag längtar efter någon som jag kan beröra på riktigt. Och som rör vid mig. Jag är på en dejtingsida därför att jag en dag vill slippa vara där!”
”Hur har din dag varit älskling? Är du hungrig? Ska vi se en film? Titta vad jag har gjort för oss!”
Livet kan vara fyllt av fantastiska nyanser och egentligen är det inte mycket som ska till. Vi behöver uppmuntran som inspirerar oss. Det kostar ingenting att ge detta. Aldrig någonsin!
En kvinna berättar att hon skulle hålla en presentation på jobbet, vilket hon var väldigt nervös inför. Strax innan det är dags, blinkar ett meddelande till i mobilen: ”mamma, jag älskar dig! Allt du gör är fantastiskt! (hjärta)”
Det är inte mycket som ska till för att förändra hela den energimässiga frekvensen mellan två människor: öppenhet, mjukhet i attityden, en vilja att förstå… Framtiden kan hänga på det: ”jag väljer att vara här och sätta mig in hur du upplever det. Jag väljer att öppna ögonen och se bortom mitt eget synfält, mina rädslor och andra sår från förr som emellanåt poppar upp per automatik. Och som jag är villig att jobba med. Min vilja att försöka förstå ditt emotionella landskap, öppnar dörrarna så att kärlekens fläktar tillåts passera genom våra rum.”
Allt det bästa till dig en dag som denna min bloggvän!
Att ha en förälder som är narcissist – webinar onsdagen den 18/7 klockan 21.00
Michael Larsen – relationscoach
Tack detsamma, Michael. Hade min man kunnat se bortom sitt ego och haft viljan att bry sig om vad jag tycker och önskar så hade jag inte tänkt tanken att lämna.
Han ska ha på sitt vis, hans sätt. Att kompromissa verkar inte finnas i hans värld. Han vill styra mig att göra saker på sitt sätt och han ”kör över” mina önskemål. Ifrågasätter jag nånting eller försöker diskutera något som är negativt för hans del blir han sur och är tyst, kall och nonchalant i resten av dagen samt oftast nästkommande dag också. Passivt aggressiv och silent treatment. När han tröttnat på att vara sur så säger han ingenting om det som hänt. Jag ser på vårt bröllopsfoto med sorg i hjärtat. Såhär var det inte i början.
Vårt första barnbarn fyller snart år. Därefter, i aug tänker jag ta steget till ett nytt eget liv. Jag är dock lite rädd för den dagen jag berättar det för honom, att han ska bli sådär kall och jobbig. Han har aldrig varit fysisk så det är jag inte rädd för. Mest för att han ska sabotera och undanhålla saker. Men jag får förklara för honom det positiva för honom att leva själv. Han kan troligtvis inte kunna ha råd att bo kvar i villan men jag måste ta hänsyn till min hälsa. Jag mår inte psykiskt bra som han beter sig och han kommer inte att ändra på sig. Vi har redan pratat ut en tidigare gång för några månader sedan och det blev ingen förändring som varade. Det kommer det inte bli nu heller om vi skulle försöka igen. Jag vill inte försöka igen.
Det är lite skrämmande att leva själv efter 35 år men jag kan inte ta steget tillbaka i samma fotspår. Vi är för olika och tycker alltmer olika om saker. Jag vill umgås mer med vänner och göra saker. Han vill bara vara hemma. Det funkar inte längre. Sorgligt men jag är en fågel som vill flyga ut i frihet.
Vill tillägga att jag har gjort och fortfarande gör de där sakerna för min man (och vår dotter såklart) som visar att jag bryr mig om min familj. Jag frågar hur de har haft det när de varit borta under dagen. Jag frågar hur de mår. Av omtanke och kärlek. Jag dukar fram frukost, lagar mat, fixar kvällsmat. Ger frukost på sängen. Jag kramar och pussar. Min man är väldigt duktig på hushållsarbete, men han är inte duktig på att visa sin kärlek och att vårda kärleken. Jag är så tacksam att han gör så mycket hushållsarbete men hade han engagerat sig lika mycket i att vilja se till att visa sin kärlek, bry sig om hur jag mår så hade det varit underbart. Ingen är perfekt men jag har fått och får nöja mig med smulor. Han har de senaste åren inte heller brytt sig om min födelsedag speciellt mycket. Och jag är inte sån som ”tjatar” om min födelsedag för att påminna eller tigga om presenter. En gång glömde han bort. Då fick jag ingen present. I år fick jag heller ingen. Han visste inte vad han skulle köpa sa han. Jag har sagt att han kan skriva en kärlekshälsning på ett kort bara. Det behöver inte vara något mer. Bara några kärleksord nedskrivet på ett papper eller kort som visar att han bryr sig. Det finns ingen fantasi hos honom tyvärr. Eller så tänker han att det spelar ingen roll. Jag stannar hos honom ändå. Om han ändå kunde tänka ” Jag vill visa att jag bryr mig och se till att visa kärlek så att hon stannar hos mig”. Men han verkar tyvärr ta mig för givet. När jag den dagen berättar att det inte funkar längre, då står han där och tycker att det är mitt fel. Han kan inte se sitt eget beteende.