Uppväxt som formar, relationserfarenheter som påverkar kärleksinställningen, upplevelser som sår försiktighet och rädslor. Vi föddes med öppna hjärtan – senare stängdes de kanske för att aldrig mer behöva känna besvikelse och sårbarhet. Ett skyddande pansar som närmaste vän.
Kan vi älska någon utan att samtidigt exponera de innersta rummen? Att inte ta risken att bli kantstötta igen?
Jag ser människor som stannar kvar i kärlekstorftiga relationer eftersom det är ”säkert.” Den materiella tryggheten sitter med upper hand. Det är som om vi utvisar oss själva från att känna alltför mycket av det sköna. ”Lagom” lycklig för att inte falla för hårt. Förlamande skuldkänslor på bekostnad av en ny soluppgång.
Tror vi! Men vad gör det med oss att leva utan djupare fysisk och känslomässig intimitet över tid? Lystern i ögonen?
Livet slipar diamanten så att den kan gnistra. Mina värsta erfarenheter har varit det som senare tagit fram de bästa delarna. För några år sedan hade jag sagt att det var den största klyscha som nått mina öron. Men inte idag. Tänk om poängen är att våga öppna upp så att det bästa kan kliva in och le mot oss?
Var finns de hundraprocentiga garantierna egentligen?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
garantierna kommer från att hjärtat och hjärnan är i harmoni
Ingen annan kan ge dig det du kan borde och förtjänar att ge dig själv.
Börja dagen med att se dig själv o säga du är bra och ha en bra dag.
Jag levde ”lagom” i 13 år. Den relationen valde jag nog undermedvetet efter att ha blivit sårad långt tidigare. Men ”lagom” är påfrestande i längden. Jag fick kompromissa med mig själv så långt att det till slut visade sig i fysiska krämpor. Tänk vad långt man kan vara beredd att förtrycka känslor och tankar!
Till slut tog jag modet till mig och lämnade drömhuset, den ekonomiska tryggheten, barn på heltid och lagomförhållandet. Det kostade på, men jag vann så mycket ändå. I dag har jag träffat en man som ger mig pirr i magen och jag har släppt in honom helt och fullt trots risk för att bli sårad. Men jag känner på mig att det såå kommer att vara värt det. Det är underbart härligt och samtidigt superläskigt.
Åh tack Marie!
Precis en sådan livsberättelse som jag behöver läsa om! Är kvar i ”lagom” än så länge och har också känt av fysiska krämpor av det..
Vad fick dig att till slut ta steget?
Jag levde också i inte ens lagom i många år. Tillslut var jag så ledsen att min kropp sa ifrån och jag fick panikångest. Jag sökte styrka och svar på flera sätt, genom naturen, att träna, tala med vänner och läsa. Till slut mötte jag frågan ” vem eller vilka personer i ditt liv gör dig lycklig ?” Den gick rakt in och var så enkel och svaret var att mannen i mitt liv gjorde mig så ledsen, det fick mig att till slut ta steget. Det var ett oerhört svårt beslut, men jag valde rätt och jag har inte samma ekonomi eller bor i en villa, men jag är lycklig ! Människor jag möter frågar ; vad har hänt? Det strålar om dig ! Så tänk vad som ger dig styrka och sök dig till det. Ta emot att det kommer att göra ont, försök att acceptera det och tänk att det kommer att bli bra i slutändan. Kram och styrka till dig! Tack för den fina bloggen !
Väldigt fint och sant Marie!! Tänk vad en fråga kan förändra allt.Tack!
Det var panikångest som till slut drabbade mig också och det fick mig verkligen att tänka till.
Vad är det jag gör mot mig själv?!
Jag är så van vid att vara den som styr upp allting, så jag har väldigt svårt att acceptera att jag nog inte kan styra upp mig själv och mina känslor i det här. Jag trodde nog faktiskt att man kunde bestämma vem man skulle bli kär i – jag hade fel.
Tack för att du delar med dig av hopp Marie – kram!
Jag kunde inte längre bortförklara alla fysiska krämpor. Tankar är lättare att ignorera än fysisk smärta. Jag tvingades lyssna och konfrontera mig själv. Och jag tvingade mig själv att tänka tanken ut. Är jag lycklig, eller intalar jag mig själv att jag är lycklig för att det är det lättaste?
Efter ett tag insåg jag att det inte är rättvist vare sig mot den som jag hela tiden avvisar eller mot mig själv. Och att ständig försöka avvisa någon gör ont. I alla fall gjorde det det i mig. Så jag bestämde mig för att medvetet kraschlanda, för så kändes det, och sedan jobba mig uppåt. Det är en sorg över att inte hållt ihop min familj. En sorg över att förlora värdefull tid med mitt barn. Men jag är lycklig, har inte ont i kropp eller själ och jag ser med glädje och förväntan på framtiden.
Tack för att du delade din historia. Kändes bra att få läsa att du kom vidare, gav mig lite styrka idag.
Ja, jag tror att poängen är just det ! Inte vill jag sitta och ångra allt jag inte vågade när jag nått slutet av mina år….men det måste få ta den tid det tar, och det ska kännas rätt för ens egen skull , timingen är viktig. Alla här som känner rädsla, tvivel , oro..det är väl helt förståeligt att uttrycka de känslorna efter en separation. Självförtroendet får sig en rejäl kalldusch och många tvivel uppstår som följd… Men aldrig att jag genuint vill ge upp , nä-ä ! Jag är värd det bästa! Det är vi alla !
Så sant. Och man måste släppa bitterheten och förlåta. Annars tror jag man tar med sig risken att igen att hamna i samma situation med nästa partner. Nystart som ett nyfött barn där man vågar fullt ut leva är sårbart och man kan igen falla. Men vad är alternativet? Vågar man inte är det svårt att känslomässigt hitta fundamentet till varför man ska leva med någon. Allt eller inget…
Det skriver jag under på Urban:-)
När man har levt länge med någon så tror jag att det ibland kan vara svårt att se vad som är kärlek och vad som är trygghet. Så var det för mig.
Men med tiden så visade det sig att det var mina känslor som vara borta. Jag försökte på många olika sätt att hitta tillbaka igen men det gick inte, så jag valde att lämna, vilket visade sig var helt rätt beslut.
Men jag tror att det är viktigt att man känner att man har gjort vad man kan för att rädda förhållandet. Det var det som räddade mig när jag var förtvivlad över att jag hade splittrat vår familj. Precis som du säger så försvann lystern i mina ögon, jag kände inte igen mig själv. Jag vill ha ut mer av livet än så.
Nej, det finns inte några hundraprocentiga garantier för att man inte blir sårad i en ny relation, men om man vill hitta sin kärlek så måste man våga för att vinna.
Men på vägen måste man vara rädd om sig själv.
Så modigt av dig! Hur tog din man och omgivning det? Tänker på föräldrar o svärföräldrar.
Min man blev väldigt ledsen, men jag hade pratat med honom om det under lång tid innan jag tog beslutet. Jag berättade hur jag tänkte och kände. Så han var lite förberedd på det, vilket jag tror är en väldigt viktig del i processen.
Mina föräldrar och svärföräldrar tog det helt ok, men de blev självklart också ledsna. Men de respekterade mitt beslut.
Det jobbiga för mig var med barnen, det går inte att befria sig från den skuldkänslan det ger att bryta upp en relation med barn. Men jag gjorde det för deras skull, ville att de skulle få den glada mamman som jag egentligen var. Och som de också fick till slut igen.
Hoppas att du fick svar på dina frågor Hanna 🙂
Många kloka ord från dig Angelica. Smärtan för att såra på bekostnad av den egna lyckan…
Kloka ord Angelica.
Exakt så där har jag upplevt det.
Har precis den sista tiden kommit fram till att jag blandar ihop kärleks- och trygghetskänslorna.
Har bott ihop med min sambo i tio år. Snäll, fin, hjälpsam, älskar mig över allt annat.
”Det är klart att jag inte kan sluta älska honom”, har jag tänkt, många gånger.
Varje gång jag har känt att känslorna börjar svalna så kommer alla tankar om hur bra han är för mig och att jag borde vara nöjd o tacksam. På nåt sätt har jag lyckats framkalla kärlekskänslor, gång på gång.
Men nu KÄNNER jag skillnad.
Det är inte kärlekskänslor längre. Mina varma känslor mot honom handlar om skuldkänslor och tacksamhet, omtanke och vänskap.
Det har inget med kärlek att göra.
Attraktionen har försvunnit den sista tiden.
Så nu är jag klar med min process.
Jag vill vidare i livet.
Det finns bara en sak att göra. Lämna. Hur jobbigt det än kommer att bli.
Tänker också på det där som Hanna här skriver. Hur andra reagerar?
Det är inget som jag egentligen bryr mig om men har tänkt tanken att det är säkert många som kommer att ha åsikter. Det får dom gärna ha. Det är bara jag som bestämmer hur och med vem jag vill leva mitt liv.
Tack för att du delar med dig. Skönt att känna igen sig i texten.
Ha det bra!
Precis så tänkte jag också Josefina, vem är jag att lämna en man som egentligen har allt man kan önska sig. Hade också precis som du varma känslor för honom, önskade att jag skulle ha något att klaga över, tror att det hade varit ”lättare” då, men känslor och attraktion är en så väldigt viktigt del i en relation. Och jag ville inte leva utan det. Lyssnade mycket på Lisa Nilssons låt – Långsamt Farväl så fin och så sann.
Lycka till vad du än väljer att göra. Men glöm inte att respektera varandra under hela processen.
Många kramar till dig
Tack Angelica!
Jag önskar dig all lycka på din väg i livet.
Kramar tillbaka
Det känns det senaste som om du rekommenderar att man ska lämna när man får problem i förhållandet Michael. Inga förhållanden är utan problem (vet såklart att du vet detta). Pratar man med dem som är ”lyckligt” gifta sedan många år säger de oftast att de har en djup kärlek som kommer sig av att de kämpat ihop under jobbiga perioder. Att just dessa gjort att de svetsats samman som par. Diamanter som du så vackert skriver. Ibland fungerar inte äktenskapet men man får ju göra sitt bästa för att hitta tillbaka för jag tror man blir djupt belönad om man lyckas. Många skriver här hur de ”lider” i förhållandet, vet ens partnern om det? Som någon skrev i en tidigare kommentar så kan man inte jobba på förhållandet ensam. Och sedan är det ju så att det inte är min partners ansvar att göra mig lycklig, det är min. Svaret kanske inte alltid är att skilja sig utan hitta nya intressen eller nytt jobb eller så finns det något annat gammalt som behöver bearbetas som inte har med partnern att göra.
Jag tycker inte att Michael är ensidig i sina inlägg. Han belyser området väl och förespråkar kommunikation, men om båda utvecklats åt olika håll och inte vill gå samma väg kan det vara svårt att hitta kärleken, kommunikation i vardagen mm
Det kanske beror på ens egen livssituation hur man tolkar/läser inläggen.
Min man och jag (gifta i 18år – två vuxna barn) har haft en kris men försöker nu helhjärtat hitta tillbaka, lita på, uppmärksamma visa känslor mm.
Jag blir lite vilsen när jag läser inläggen här – gör jag fel som helhjärtat försöker reparera? Är det bara konstgjord andning? Vill min man verkligen att vi ska hitta tillbaka? Han säger det men gör han det för han inte vill tappa tryggheten? Det kända?
Vi har under alla år haft ett passionerat sexliv – är det det som gör att jag tror på oss? Vi har mycket fysisk beröring och ständig kontakt på dagarna om allt möjligt stort och smått – det har alltid varit så. Är vi rädda att förlora den tryggheten?
Älskar vi varann som vi tror?
Du har säkert rätt Milla att man tolkar utifrån sin egen livssituation. Har blivit rejält sviken men ser också på vänner och bekanta runtomkring. Hur svårt det är att få ihop livspusslet med familj och jobb. Det blir nästan omöjligt att få ihop det och då väljer man att lämna relationen. Och tror/hoppas att detta är lösningen. Fast det inte var så enkelt. Förstår att det är svåra frågor du brottas med, jag hoppas ni får hjälp utifrån, annars blir det nog omöjligt att bryta dessa tankar. Och så bra att ni pratar med varandra och försöker då får ni troligen en bra relation till varandra oavsett om ni är ett par eller inte. Lycka till!
Du behöver inte jämföra dig med andra Milla – två som helhjärtat vill och försöker, är en fantastiskt bra början:-) Det är absolut inget fel på att vilja ha trygghet.
Jag tycker att vi alla skall göra vårt yttersta för att hålla ihop linda (så länge det finns kärlek och respekt). Ser hur en del människor skadar sig själva och partnern genom att utplåna den egna personen för att få det fungera. Hör även om de som i åratal kommunicerat behovet av förändringar till partnern, men som mött inställningen”det ordnar sig.” Det finns så många olika relationsvarianter, att det inte finns några enkla recept. Värme till dig linda:-)
Du skriver så träffande både i bloggen och i dina kommentarerna ibland så jag vet inte om jag ska skratta eller gråta…
Även om någon sorts kärlek finns så räcker den inte i längden när respektlösheten är för stor. Och självbilden hos den ena är att ”jag visar väl dig respekt som bl a skyndar hem ibland för att du ska iväg och jag har väl aldrig hindrat dig från att göra något o s v”. Och det är sant, men min verklighet sträcker sig till ett otal andra situationer också…men om det inte var meningen, eller om man tiger och aldrig pratar om det som blivit åt helv… fel så kanske det inte har hänt…
Känner egentligen att jag ska gå vidare med gott samvete, har verkligen sagt hur sårad och besviken jag har blivit ett antal gånger till honom, men självanklagelserna och rädslan för vilka jobbiga situationer och känslor jag tvingar in barnen i skrämmer mig så enormt.
Oftast rent stärkande och bekräftande känslomässigt det du skriver, även om det också finns inlägg som jag personligen blivit rätt provocerad av…men de har satt mina tankar i arbete de också 😉
Ja, det är så sant det du skriver att man själv ansvarar för att man ska bli lycklig. Om mannen/kvinnan i ens liv inte gör en lycklig, så måste man till slut lämna även om det är smärtsamt. Allt går ju tyvärr inte att ”fixa”. Så var det för mig.
”Tänk om poängen är att våga öppna upp så att det bästa kan kliva in och le mot oss?” Vill, vill VILL .. men vågar inte ….
Varför Marie?
Tack för din fina blogg..Det händer verkligen saker när man börjar reflektera.. förstår att jag är rädd för att det ska var fel … och idag kom svaret – Att jag vågar.. att hela min kropp mitt väsen kommer att tala om vad som är rätt eller fel och att jag kan ta ansvar för det… <3 🙂
Jag vill exponera det innersta rummet. Jag vill kunna vara mig själv – fullt ut. Jag vill bli älskad för precis den jag är. Rakt igenom. Jag vill inte spela en annan roll eller dölja något för att göra den andra till lags. Och det är just det jag jobbar på – att våga vara mig själv i en kärleksrelation. Fullt ut. Jag har – omedvetet – dolt mina känslor, behov och mitt innersta för att göra honom till lags. Men nu är det slut på det. Det har kraschat varje gång. Just pga att jag inte varit mig själv. När det blir allvar i relationen blir jag så rädd, så jag har – till alla pris – gjort allt för att sätta honom i främsta rummet. Det har blivit mitt fall. Så, aldrig mer. Det är slut med sånt nu! Genom att försöka göra allt för att inte bli lämnad så är det just det jag blivit pga att jag tappat bort mig själv. Hur jag ska klara det är en annan femma. Men det SKA gå. Jag är trött på detta nu!!!
Hej Längtan!!! Det låter ju jätteklokt!!! Lycka till!!! 😀
Tack, Petra35! Det behövs.
Ett stort sätt på vägen är att bli medveten (vilket du verkar vara Längtan) – du vill inte förlora dig själv fler gånger för att vara någon annan till lags. Vilken bra början!
Tack, Michael. Jo, jag har förstått att medvetenheten är ett stort steg i rätt riktning. Och jag läser dina blogginlägg. Varje dag. Och allas kommentarer. Det i sig är både pepp och ökar mitt driv. Ännu mer. ❤️
Vi förtjänar ju alla hur mycket kärlek som helst i våra liv!!! Vi kanske alla tycker det, men tror vi på det på riktigt? Och vad är det som hindrar oss att ge och ta emot kärlek och skapa de nära relationer vi längtar efter? Jag tycker det är sorgligt att så många längtar efter något som verkar så avlägset för många? Och vad kan man göra för att ta små steg närmare sin dröm om en sund, sann å kärleksfull relation? Det var flera år sen jag mötte någon jag ens vill dejta! 🙁 Vilket väl är det första steget…
Jag längtar tills jag möter någon som kan väcka något i mig som gör att jag verkligen VILL komma nära. Jag vet att det händer ibland, men ofta upptäcker jag att det är för män som jag ändå aldrig kan komma nära av olika anledningar. Funderar på om jag har nån omedveten rädsla som bara gör mig likgiltig till ”vanliga” män, å intresserad av män som jag nånstans vet är otillgängliga.
Petra35. Jag känner igen mig i det du skriver. Blir ofta intresserad av de ”otillgängliga”. Men vet nu att allt handlar om ett anknytningsmönster från när jag var barn. Och det är en sådan befrielse att äntligen veta var det kommer ifrån. Jag hoppas du också kommer till den insikten snart. Sedan får man börja jobba och kämpa därifrån. Jag vet att jag har en lång resa framför mig. Men hellre det än att stå och stampa på samma ställe och vara som ett frågetecken när det går åt skogen.
Lycka till! ❤️
Jag tror jag vet att jag är otrygg-ambivalent eftersom jag har jättesvårt att släppa taget när jag väl kommit nära på riktigt. Har inte hänt så ofta, å när det hänt har jag fått betala dyrt. Har insett att jag inte ens hittar lusten att dejta, eller ens blir intresserad av nån längre. Ja förutom ibland då, då jag blir jätteintresserad,men det är obesvarat eller ändå bara omöjligt. Men det pekar väl på rädsla för att bara bli sårad igen å igen. Orkar inte uppleva det igen.
Ja, eller mitt undermedvetna gör väl kanske bara allt för att undvika det :-S
Jättebra skrivet. Men kärleken helar också av sig själv.
En liten reflektion bara. Kan man använda orden förtjäna och kärlek i samma sammanhang? För mig handlar ordet förtjäna om prestation, ”jag förtjänar en bra lön för att jag gör ett bra arbete”. Kärlek handlar inte om att prestera. Man kan bara ge och ta emot kärlek, aldrig kräva den. Jag vill bli älskad för den jag är, inte för vad jag presterar. Sedan är ju vad jag gör beroende av vem jag är men det är viktigt att det kommer i rätt ordning. Jag älskar mina barn för vilka de är inte för vad de gör. För mig blir det fel att säga att jag förtjänar kärlek för då låter det som att jag kräver att bli älskad. Däremot är alla värda att bli älskade och för mig är det en helt annan sak.
Glömde att tacka för en bra och tankeväckande blogg!