Först av allt: jag är ingen förespråkare av att lättvindigt avsluta förhållanden då det uppstår kriser. Tvärtom! Alla kärleksrelationer har sina väderväxlingar och utmaningar har potentialen att svetsa samman ytterligare. Men en malande rastlöshet får en del ständigt söka sig utanför tvåsamheten. Eller bli avstängda!
Jag ser inte sällan två ytterligheter när det handlar om parförhållanden: de som har blivit så pass ”härdade” gällande avslut, som inte tillåter sig själva att gå ”all in”, därför att det är säkrare så. Erfarenheter som byggt en viss inställning inombords. Personer som medvetet eller omedvetet inte tror på kärleken. Någon sa till mig: ”Det kändes egentligen inte rätt från början, men jag avskyr att vara ensam.” Vi behöver inte vara experter för att förstå var det där bär hän.
Och så lyssnar jag till kvinnorna och männen som blivit fullständigt dränerade i sina relationer, men som stannar och säger: ”Jag måste kämpa för barnens skull!”
”Det kanske egentligen är mig det är fel på?”
Samtidigt som partnern behandlar dem under all värdighet. Som i vissa fall lever på 20 procents bra/ok och 80 procent dåliga stunder i den sk. tvåsamheten.
Går det att vara kvar i ett förhållande där kärleken är borta? Ja, det går om det är vad vi accepterar. Om frånvaro av rätt känslor är någonting som vi orkar acceptera, kan det fungera. Men vilka blir vi då?
Var går gränsen för hur mycket vi bör försöka?
Något av det värsta som kan hända oss; är när vi lever livet på resterna av den emotionella reservtanken. Bensinångorna som en gång var levande drömmar.
Vi började förhandla bort oss själva och anpassa sönder jaget för att få det att hålla. Kvinnan som stannar trots återkommande otrohetsaffärer från mannens sida. En rädsla för att inte klara sig ekonomiskt gör att hon inte ser några andra utvägar än att trycka ned känslorna.
Attraktion och kärlek byggs inte genom övertalning, diskussioner, rädsla och rå viljekraft. Om ”försöka” innebär att vi blir grå och orkeslösa, är det nödvändigt att slå in på ett helt annat spår. Två som ser med öppna ögon, lyssnar, vill väl bortom ett uppblåst ego, och är öppna för att bli bättre på att kommunicera. Då, och först då kan det sköna och avslappnade ta utrymme mellan er.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Har hamnat i värsta svackan. Pratade med en mycket god och klok vän igår. Det är en väldigt smärtsam ensamhetskänsla som tar över mig ibland. Och jag har nog levt med den sen jag var liten. Försökt vara starkare än den, försökt hitta en djup kontakt med någon man i hopp om att den ska försvinna. Kanske var det mina föräldrars separation och känslorna som sen följde i mina nya miljöer som utlöste det här hos mig. Jag vet inte. Men nu vet jag iaf att det mår dåligt över är att jag känner mig ensam på djupet. Även om jag har fantastiska vänner och en fin familj och släkt. Så nu har jag börjat fundera på vad jag kan göra åt den här känslan? Den går ju lite i vågor, men jag har nog alltid haft den med mig som en sorg. Jag blir rädd och vill bara gråta å känner mig tom och ensam. Övergiven. Inte viktig nog. Det e nog dags att ta tag i själva känslan…en relation med en själsfrände är kanske verkligen inte lösningen? Nån som vet vad jag kan göra för att läka de här känslorna i mig?
Hej Petra.
Det är precis så som jag känner. Skapar ett jagande där man aldrig tror sig vara bra nog. Jag har inga föräldrar som separerat eller något sådant däremot så har jag alltid haft lätt att hamna i melankoli och sorgsna tankar när jag är själv. Även som liten. Trivs inte själv helt enkelt och det är inte lätt att ändra på.
Linda
Tack för att du svarade Linda! Vi är knappast ensamma med att leva med den här ensamhetskänslan och jag tror absolut att det finns vägar att läka den nu när vi identifierat den. Jag har verkligen insett att den är en del av mig, det är inte bara yttre omständigheter som styr den, utan den finns inom mig iaf. Fast ikväll när jag var på en ljusmeditation hos några av mina andliga bästa vänner så var den helt plötsligt helt borta. Då kände jag verkligen att vi är en själsfamilj. Min energi bara bubblar av glädje och trygghet i deras sällskap.
Petra och Linda, all kärlek till er!
Terapi, meditation och välgörenhet har hjälpt mig mycket. Samt insikten att vi föds och dör ensamma. Ensamhet väcker vår existensiella rädsla för döden. Vi är på ett sätt alltid ensamma och på ett sätt är vi alla delar av samma skapelse och således finns den universella kärleken inom oss alla. Du behöver aldrig vara ensam om du hittar hem till dig själv, ditt eget hjärta.
En annan människa ,en partner, kan aldrig fylla din tomhet.
Så länge rädslan för att vara ensam finns kvar, så länge kommer du aldrig undan ensamheten. När man är rädd för ensamhet drar man till sig fel slags människor, som bara leder till ännu starkare känsla av övergivenhet, tomhet och ensamhet.
What you resist, persists..
Istället för att undvika rädsla eller smärta, fråga dig själv: vad är lärdomen av de här känslorna? Vad är det jag ska lära mig av det här?
Och jobba på att älska dig själv, ge dig själv massor av Kärlek! Jag vet att det låter klyschigt, men det är det enda sättet att bli lycklig- enligt mina egna erfarenheter och misstag
Vi vill alla ha kärlek och närhet, det vill alla levande varelser.
Men kanske är det först när man accepterar sin ensamhet och blir bekväm med den, som en förändring kan ske.
Jag menar absolut inte att på något sätt förminska era känslor! Har själv varit ensam länge länge.. men trivs faktiskt riktigt bra med det, även om det tog några år i terapi.. jag hoppas att ni båda får det ni önskar, och RO i era hjärtan
Kramar!!
Tack för svaret men jag har gått i terapi och varit mycket själv men det är ändå så att jag inte trivs själv i längden. Det behöver inte vara en partner. Skulle kunna bo med min farmor eller någon jag trivs med. Behöver alltså inte vara en kärleksrelation. Har barnen varannan vecka och då är allt bra. Jag har alltid tyckt om sällskap framför att vara själv men inte sällskap med vem som helst.
Kram
Tack!!! Jag har funderat på att undersöka de här känslorna närmare hos nån psykolog. Det kan ju vara lika bra att testa om det går att få någon hjälp. Annars kanske det bara hjälper att känna känslorna å acceptera dem å liksom läka dem på det viset. Har pratat med några fler vänner idag om det och känner mig redan lite läkt på något vis. Bara genom att se det här hos mig själv. Att jag bär på den här extra sårbarheten.
Jag behöver göra slut men vet inte hur. Jag mår verkligen dåligt i vår relation.
Hur kan vi hjälpa dig? Vad behöver du för att kunna ta dig lös? Det låter verkligen som att du vet att du inte har något alternativ. ❤️
Det går inte längre. Vi gjorde ett nytt försök efter att jag bestämt mig i somras. Han utsätter mig för psykisk misshandel men han förstår nog inte det. Han har bättrat sig men han behöver hjälp men vill inte det, så vår relation är dödsdömd. Han har inte förmågan att se sin del i detta. Jag behöver säga dom orden men jag kan inte, rädd att han ska bli ledsen. Rädd att jag backar igen. Jag vill inte detta längre. Mina barn mår inte bra i detta heller. Fast de säger inget i sådana fall måste jag fråga dom. De är 10,14 och 17.
Ja, Busan. Du är rädd för att göra honom ledsen…men Du då? Och barnen…? Hur kan det komma sig att han är viktigare än er? Har han brutit ner dig såpass mycket alltså att du å dina barn inte är viktigare än hans känslor? Jag lovar dig att han kommer bli både arg, ledsen, besviken, lägga över all skuld på dig osv. Men vad behöver du för att kunna sätta dig själv och dina barns välmående före hans känslor? Vad behöver du för att klara det? ❤️
Tack Petra jag uppskattar verkligen ditt engagemang. Det jag saknar är mod. Jag har stöd ifrån flera vänner men jag brister i att våga. Jag har redan en lägenhet att flytta till den är tom den 31/12 så jag är tvingad att säga de svåra orden.
Rädslan är inte när jag flyttat det vet jag kommer bli så mycket bättre. Utan rädslan är att han blir ledsen och ska böna och be igen..
Busan
Tycker varken en kvinna eller man ska acceptera en ohälsosam relation! Vårt liv är alldeles för kort för det och det finns ju inget bättre än få älska någon och sedan få den kärleken besvarad <3 Vad jag menar med det är att alla är vi värda att leva i ett förhållanden, äktenskap som är på lika villkor. Där båda parter måste bidra med sitt till relationen. Aldrig någonsin ta något för givet. Aldrig acceptera att någon är dum eller elak mot en.
Fick själv en besked i Aug av min fru sedan 5år och varit tillsammans i 9år att hon inte vet vad hon känner längre. Det har varit oerhört tufft att inte veta vad sin partner verkligen känner för en. Känslorna har gott upp och ner hela tiden. Vi har 2 barn tillsammans 6 o 8 år. Vi har aldrig bråkat eller varit osams på något sätt. Vi har rest och gjort saker tillsammans men ändå så blir allt en vardag tillslut. En relation måste man kämpa för hela tiden. Se och lyssna på varandra.
Vi har pratat väldigt öppet om vad hon känner och inte känner. Vad jag känner och osv. Det här har verkligen lyft både mig och min fru till nya nivåer i vår relation men det behöver inte betyda att allt blir bra för det. Men det tryck man har inom sig släpper ju så fort man kan prata om det. Vara ärliga och raka mot varandra.
Jag älskar min fru över allt annat och jag vet att jag vill leva med henna och det har jag sagt till henne så många gånger den sista tiden. Hon ska veta vart jag står i det här och vad jag vill men det är inte det som är problemet. Hon vet inte vad hon känner och vad hon vill. Vart hon är på väg. Hon vet ärligt talat inte vad hon känner men samtidigt väldigt klar över att hon vill ge allt för att göra det som krävs för att det ska bli bra igen. Hon vill inte såra mig och tycker inte om att se att jag lider och är ledsen. Och att det är hon som gör mig ledsen. Att hon sviker mig.
Jag säger att du gör ju inte detta för att du vill såra mig, du gör det här för att du ärligt inte vet vad du känner. Hon har vuxit dom senaste åren och blivit en mer självsäker och stark person som tror mer på sig själv och det har jag varit med och påverkat på ett positivt sätt. Har alltid sagt att hon kan så mycket mer än vad hon tror. Jag har alltid varit ett stöd för henne det är jag så glad över. I och med det så har hon ju även förändrats också på ett positivt sätt men hon vill ju också uppleva mera och se andra saker i livet.
Jag kan inte tvinga och har aldrig för den delen min fru att älska mig eller vilja leva med mig. Hon själv måste ju vilja det annars så finns det liksom inget kvar. Jag kan ju inte bli förbannad eller arg på henne heller för att hon känner som hon känner. Självklart är jag oerhört ledsen och sårad att det har blivit som det blivit men jag har kommit fram till att det finns inget som jag har kunnat gjort annorlunda i vår relation. Kanske att vi inte har varit så ofta ifrån varandra i det vardagliga men som vi sa igår kväll när vi pratade att vi båda har ju trott att det varit bäst för oss så som vi levt och det kanske är det som behöver ändras på.
Barnen har blivit större och vi kanske behöver mer tid för var för sig!!
Kärlek är så underbart och jag hoppas verkligen att alla någonsin får uppleva det. Samtidigt så finns det ju inget som gör så ont när man blir lämnad i en relation. Jag är själv skilsmässa barn och jag lovade mig själv i tidig ålder att om jag skaffar en partner och familj så ska jag göra allt som står i min makt för att få den att hålla livet ut. Ska inte gå in i en relation som jag inte är säker på.
Men som sagt jag kan ju bara prata för min egen del, en relation så är det alltid 2personer.
Jag har stor respekt för min fru, att hon vågar visa vad hon känner och att vi kan prata om det utan att beskylla eller anklaga varandra på något sätt. Kommunikation är så viktigt i en relation och det är något som hon alltid har sagt till mig.
Jag hoppas självklart också att vi kommer lyckliga ur detta och vi kan leva vidare tillsammans ännu starkare 🙂
Lennart ❤️ Jag läser med beundran dina rader…vilken stark, kärleksfull och respektfull man du är!!! Tänk att kunna se med sån förståelse å kärlek på din fru samtidigt som du är så rädd för att förlora henne. Du är en STOR människa!!!
Hej!
Jag ville bara fråga om du skulle kunna gör ett inlägg hur fel killar/män kan börja bete sig när dom blir förälskade. De blir så nojiga och vill ständigt ha all uppmärksamhet. Blir alldeles för mycket. Eller är det kanske inte så?
Har börjat träffa en kille som var väldigt mysig och lugn i början. Nu verkar det som han saknar kontroll över sina egna känslor. Säger konstiga saker och sedan tar han tillbaka allt igen. Frågar hela tiden vem som är min nummer ett i livet?