De flesta av oss har erfarenheter av att ha bränt sig på ett par förhållanden. Vi har sett drömmar och längtan rasa ned till grunden. Ropat med krampaktiga känslor i magen: ”men jag gjorde ju mitt yttersta! Hur kan han göra så här mot mig? Jag som älskade henne av hela mitt hjärta!”
Just nu tvingas någon motvilligt kliva ned i den iskalla vaken av fullständigt oönskade känslor: ”jag är ledsen men jag vill inte att det är vi längre.” En uttalar meningen och en annan tar emot den. Det är i de allra flesta fall en enorm belastning för båda.
Tiden går och vi anpassar oss efter de nya omständigheterna. Stigarna ser olika ut: hyfsat fri sikt med undantag från några stenar och fallna grenar. För andra en igenväxt snårskog med brant lutning uppför.
Frågan blir så småningom: hur öppet är ditt hjärta efter allt du gått igenom? Vilka omedvetna och/eller medvetna beslut har du fattat kring kärleken? Är alla kvinnor och män likadana, eller finns det någon som kommer stå kvar med en varm hand? Ögon som verkligen ser.
Det är ofta vi själva som är vår egen fiende. Ögonlinserna har grumlats av en upplevd sanning och för att skydda en sårad själ tar vi det säkra före det osäkra: ”var försiktig!”
Jag har ett förslag: var försiktig, iakttagande, klarsynt (och känn på frågan vad det innebär). Lär känna din dejt. Och dig själv. Ha modet att prata med varandra om det som oroar och skrämmer. Var ärlig och äkta, så sorteras personer du inte vill ha i ditt liv snabbt bort.
Ditt hjärta är värt att skyddas men låt inte cynism och avstängdhet tillåtas vara dörrvakter. Kärleken sårar aldrig.
Jag önskar dig en fin första advent min bloggvän.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Men tänk om man blir sårad igen? Jag skulle nog inte klara av att ta mig igenom en sån sak igen. Tror inte att jag skulle kunna lita på nån igen. Jag skulle nog bara vara misstänksam. Ha en jättefin dag idag. Mvh Eva
Förstår dina känslor om att bli sårad igen och samtidigt tänker jag att tillit tar tid och att livet inte innehåller fullständiga garantier. Önskar dig detsamma Eva.
Ifrån ämnet lite, men hur hanterar man ett färskt separationsbeslut? Jag bara gråter, mår illa och har ingen matlust. Ont i kroppen likväl som i hjärtat. Vi är inte osams, vilket är skönt, men jag känner inte igen mig själv. Att gå till jobbet är en pärs, jobbar i butik och måste le och vara trevlig trots att jag bara vill gråta. Känns som att jag håller på att spricka.
Hej Jenny!
Känner igen mig själv, i det Du skriver. Det är en oerhörd tuff balansgång, när man är mitt uppe, i denna situation. Det pendlar mellan lättnad, över att beslutet är taget och tvivel, rädsla samt oro över det som komma skall, om vi har gjort rätt etc..
Vi står inför ngt helt nytt och främmande. Vi ska kasta oss ut, från den trygghet vi känner till och vi vet inte riktigt hur vi kommer landa, än. Det är en stor, omvälvande process som behöver få ta tid och göra oss helt upp-och-nervända. Vad härligt att ni inte är ovänner!
Vi får ta ett steg i taget, Jenny!
Önskar Dig allt gott – Rebecca!
Åh, vad jag känner med dig! Att tvingas le och vara glad och trevlig utåt pga jobbet, när man egentligen bara vill gråta. Det är en pina!
Varm kram till dig nu i detta svåra!
Det är fruktansvärt tufft att behöva hålla uppe en mask. Det är en sorgeprocess vi går igenom vid en separation. Ha gärna en känslomässig dagbok vid sidan av, så att du kan skriva av dig. Det tar inte bort smärtan, men det sorterar och lindrar. Varma tankar till dig Jenny.
Åh så enkelt och självklart du beskriver det, precis de där tankarna jag har just nu. Hur litar man på någon igen? Och hur hittar man rätt person när alla män utlöser röda varningsblinkers….men som du sagt tidigare att det får ta tid. Sedan får man väl vara försiktig….rätt person har nog tålamod att ta det sakta….
Det är väldigt svårt att lita fullt ut på någon igen. Är så rädd för att uppleva den där smärtan igen när tilliten och förtroendet bara försvinner. Någon som idag inte bryr sig vet allt om mig och mitt inre själsliv. Jag har haft en del trauman i livet (FN-erfarenhet från krig, dödsfall och senast skilsmässa) och det räcker nu. Måste bli hel igen. Bär med mig så mycket långt där inne och vill att den jag möter ska acceptera att det är en del av mig. Det känns som om jag aldrig kommer släppa hjärtat rakt ut igen. Utan bit för bit. Varligt och sakta. Men jag undrar om jag kommer ge den sista biten till någon? Kommer jag någonsin känna det förtroendet igen? Jag hoppas det…
Ja, hur öppet är mitt hjärta efter separation?!
En bra fråga att ställa sig. Jag tror det är viktigt att samla ihop mina erfarenheter och göra dem till vägvisare för framtiden. Vad har jag lärt mig om mig själv, hur har det format mig? Vad behöver jag nu?
Detta gör mig nyfiken och jag kan känna mig stark i den mognad som skapas, med ålder och erfarenheter.
I skrivande stund, känner jag nog att mitt hjärta kommer vara mer öppet i framtiden, men… Öppet på ett sunt sätt!
Att våga släppa in någon ny i mitt hjärta och försöka lita på denna person känns lika sannolikt som att jag skulle bestiga Kebnekaise!
Känner igen allt från er alla.. Min man jag alltid älskat sa till mig för 2,5 år sedan att han ville lämna mig pga att vi inte hade någon passion emellan oss..jag fattade ingenting,,visst sa jag efter 20 år är det kanske inte passion hela tiden..men vi har alltid varit väldigt rädda om varandra..jag lämnade direkt våran gård och flyttade då jag kände att han var avstängd från mig..en hemsk känsla..det visade sig att han träffat en annan via fb…jag hade genomgått bröstcancer med jättejobbig behasling samtidigt och var väldigt avstängd känslomässigt perodvis…den nya tjejen flyttade in på gården efter 3 månader..jag och barnen 3 st, var helt chockade..det tog emellertid slut efter ca 1 år..då hoppades jag på att vi kanske skulle kunna starta en dialog..vi hade inte, och har inte än varken setts eller träffats sedan brytningen..sen blev han istället tillsammans med min f.d. bästa kompis sedan 20 år,,,dom har nu förlovat sig efter 6 månader och hon har dessutom i dagarna börjat jobba på mitt jobb..dock på annan avdelning..men ändå..jag vill bara fly..men vill inte varken sluta jobbet eller flytta..så jävulskt jobbigt… TACK för en bra sida/Kram Yvonne
Rent ut sagt för jävligt det du behövt gå igenom. Gör ont i mig läsa. Hoppas innerligt att du snart skall få känna glädje igen. Tack för att du delar med dig. Varma, varma hälsningar!
Glömde skriva om själva inlägget från dig… Efter allt det här så vill jag försöka att inte bli avstängd från kärlek igen..men då jag tidigare bara har kastat mig in i relationen mer eller mindre så tänker jag nu att man ska nog prata mer med nästa (om det blir någon :)) om hur viktigt det är med ärlighet…man har ju trots allt blivit bränd..och man borde ju lära sig av erfarenheterna … /Yvonne