Ett förnuft och en del av känslorna som säger:
”Jag är värd kärlek! Mitt liv förtjänar trygghet, passion, omtänksamhet och lugn.”
Och ändå slår otrygghet, konflikter, svek, känslomässig ambivalens etc. på och vi undrar vad som hände. Inte en gång! Utan återkommande relationsmönster som smetar sig fast:
”Varför händer det mig varje gång jag är i ett förhållande?”
Jag läser olika ”framgångsriktningar” och spirituella vägar med budskapet att allting strömmar ut från oss själva:
”Det du tänker blir din verklighet.”
”Du attraherar det som är i synk med din självbild!”
Till stor del håller jag med och mycket stämmer, men det finns någonting mer som är lätt att glömma i ivern:
Tankar, känslor och självbild, kan innehålla en rad ”virus” som infekterar oss, utan att vi är medvetna om det. Trots ett inspirerat och taggat jag händer det igen:
Ännu en relation med härskarpersonligheter, narcissism, ensamhet i vi och ett skövlat självförtroende…
”Och jag som trodde att jag kommit en bit på vägen!”
Coaching, böcker, webbsidor, föreläsningar, terapi, kan ge oss fantastiska insikter och leda till varaktig förändring, men minst lika ofta, även fungera som emotionell bypass – som har som mål (ofta omedvetet) att täcka över existentiell smärta.
Tar ett färgglatt Nalle Puh plåster bort såret inunder?
Det handlar om att integrera, inte släta över de mindre smickrande dragen i våra personligheter. Ljus och mörker. Ebb och flod. Sommar och vinter. Kontrasterna finns inom dig och mig.
Ingen terapiform i världen kan fixa våra relationsmönster så länge vi inte tar hand om grunden:
”Hur ser jag på mig själv?
”Vilka motstridiga/konfliktfyllda röster gör sig hörda inombords?”
”Vilken förhållandesyn har jag tidigt i livet kopierat rakt av, och vilka händelser längs med vägen har format mig?
”Tror jag innerst inne på kärlek, trygghet och att en relation faktiskt kan hållas levande över tid?”
Frågorna vi ställer kan vara nycklarna som öppnar dörrar till en skön utsikt.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Tror det ligger mycket i det du skriver idag. Såren försvinner inte med ett färgglatt plåster. Plåstret kanske måste bort o såret måste tvättas noga. Dvs rädslor och beteenden och tankar och känslor efter en sprucken relation och även efter andra livskriser måste man ta tag i på ett medvetet sätt. Bearbeta, analysera och förändra det som krävs, även om det innebär att leva viss själs-smärta under en tid.
Jag tror att samtal med någon erfaren är oerhört viktigt för att tillslut kunna gå stärkt ur krisen.
För mig har det iallafall varit så. Utan samtal, bearbetning och beteende förändring skulle jag inte varit där jag är idag.
Kram o lycka till oss alla ❤
Oj så sant..Och samtidigt hur mycket av det gamla som tidigare gjort det svårt ska man bära med sig och prata ut om med den nya partnern.
Riskerar man då inte att väcka björnen som förhoppningsvis sover?
Jag vet inte om här och nu kan vara ett nog så bra koncept om inte sprickorna är alltför djupa.
När man gått igenom ett antal relationer så finns det ju så mycket historia som färgar av sig på en själv och på vad man går igång på eller blir ledsen av.Självklart är egen analys jätteviktig så man inte trillar ned i samma grop igen och igen.
Men viktigast av alt kanske kan vara att bearbeta så mycket som möjligt av sig själv med sig själv istället för att ”tvinga” på partnern en massa som de egentligen mest mår dåligt av?
Inte så att man mörkar hemligheter och dumheter,men kanske någonstans silar och försöker att enkelt konstatera att detta har jag problem med pga tidigare erfarenheter och stanna där.
Inte grotta analysera och jobba sig igenom alltför många såna episoder med partnern.
När såren är för djupa tror jag precis som Lisa att en utomstående behöver vara bollplank och inte partnern.
Det är ju egentligen med en ny partner man återigen får chansen att inte upprepa gamla dumheter som kanske gjort att det sista förhållandet gått i kras?
Men jag kanske har fel?
Jag håller med dig! Med en ny partner ska man ha roligt och inte prata om problem med exet. Om en ny tjej hade gjort det med mig så hade jag blivit sårad. Det betyder ju att hon inte släppt sitt ex och när hon sen mår bra så kanske det inte alls var mig hon ville ha. Men att berätta sina tidigare sorger för en ny partner, visar att man kan öppna upp sig, vilket jag tycker är fint. Jag tror en del faktiskt vill ”ta hand” om en tjej. Så när en tjej är sårad, dumpad, sviken så är killpartnern som en pappa för tjejen och i sin tur känner makt.
Att möta sig själv, därnere i de mörkaste rummen vi inte vill se eller kännas vid, att våga se sig själv i vitögat, förskräckta upptäcka våra tankar, känslor, mönster, att ta sig an dem, förstå varifrån de kommer, varför de är där, kanske det allra svåraste och hellre lever vi i förnekelse och som du skriver ”sätter på ett nalle puh plåster”
För om vi inte kan acceptera det vi ser där, hur ska då någon annan kunna göra det och dessutom älska oss?
Acceptera sig själv först, på gott och ont, är ju inte detsamma som att vi aldrig kommer förändra det vi inte vill se, ha eller vara.
Visst måste vi älska oss själva först.
Bli vän med också det mindre vackra, åtråvärda
Inse att vi alla är människor med ofta samma längtan och önskan
Förstå att när vi älskar och respekterar oss själva kan vi ta emot det ifrån andra på ett sätt som stärker oss och vi slipper gå vilse i ”smörsångarens” ordspår
Hej hopp så långt, men läser alla inlägg och alla fantastiska människor som svarar, önskar så att var och en kan se, känna att ni är värda precis allt det ni tror och vill ha.
Det börjar hos dig, och mig. Om jag tror jag förtjänar att bli behandlad illa accepterar jag människor som kommer uppfylla det. Om jag känner att jag förtjänar kärlek, ger vi det och får ta emot.
Lev väl och tag hand om er 🙂
Jag har svårt att tro på att män kan vilja mitt bästa. Att de verkligen bär på kärlek till mig och att det jag erbjuds att ta emot är gott för mig. Jag har tyvärr attraherat män som är ganska så omedvetna och egoistiska, och mest har fysiska behov.
Men jag har nu även ”mött” några få män som nog vet mer än både mig och många andra om kärlek. Så min tillit till att det finns genuint kärleksfulla män och goda möjligheter där ute har vuxit…
Sen vill jag ju erkänna att jag inte heller har förmåga att alltid agera utifrån kärlek…det kan vara svårt att veta säkert tycker jag…vad kärlek verkligen är och hur den uttrycks när den är äkta och sann…