Vi läser och lyssnar till meningarna som har sagts så många gånger att de har blivit sanningar: ”du måste älska dig själv och du är ensam ansvarig för din lycka. Den ende som kan fylla koppen är du själv. Följ din inre vägvisare och låta andra följa sin. Lägg aldrig kraften kring hur du känner i någon annans händer. Allt du behöver finns inom dig!”
Vi vill gärna uppleva oss själva som självständiga eller känna att vi har kraften att kunna nå dit. Men ta något som ”enkelt” som ett parförhållande: vi väljer att ha tillit till kvinnan eller mannen som vi är förälskade i, och omedelbart gör vi oss sårbara. Oändligt mycket i vår värld bygger på att välja tillit till andra människor: de som producerat och förpackat maten vi äter, vårdpersonalen, kedjan av anställda på en flygplats…Vi lägger oftare än vi är medvetna om det, bokstavligen våra liv i andras händer.
Och så brister det emellanåt!
Jag tror att många av självständighetsmodellerna handlar om lyfta och stärka oss, men som så mycket annat i livet finns det en baksida: vi ställer krav på oss som vi känner att vi måste leva upp till. Vi kämpar med att tänka och känna rätt så att livet ska belöna oss. Och så åker vi på smällarna! Vi pressar oss själva ytterligare till att bli mer avskilda och spirituella.
Vi kämpar med två krafter inom oss: den som vill känna sig oberoende och fri. Och den som längtar efter kärlek och tillit.
Många av oss har blivit sårade i livet till den grad, att vi blivit skrämda av utsattheten som alltid finns med i ekvationen då vi har andra i vår närhet. ”Jag älskar men måste samtidigt vara skyddad – fall i fall!”
Vi kan välja bort nära relationer som en slags försäkring mot att aldrig mer behöva känna smärtan i ett svek. Och jag tror att många befinner sig just där.
Vi är mer kärlekshungrande än vi vill erkänna för oss själva. Det kan göra ont att säga: ”jag längtar efter att få känna mig älskad och ha någon att älska.” Därför att vi har fått känna på stinget av att älska utan att få tillbaka, vilket har gjort att murar rests inom oss. Tankar min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach
Oj, det känns som att du skrev det där till mig just idag! Skitdagar kommer och går och man ( läs jag ) brottas hela tiden med balansen mellan de två eftersträvansvärda tillstånd som du beskriver…inte lätt att finna balans och välja den rätta vägen
Tack för väl valda ord/Anna-Karin
Så kan det vara
Oj ! Det sista meningarna passar in på mig till 100 % och det känns ända in i hjärt trakten.
Att jag en dag kan rasera mina tjocka murar som omgärdar mig. Har börjat prata med en psykoterapeut för att kunna komma igenom mitt skal.
Men jag har blivit så oerhört sviken och sårad ända sen barndomen från först min mamma sen har det följt mig med dom relationerna jag haft under min livstid.
Går det att läka och våga igen ?
Efter 8 år av ensamhet så känns det fortfarande tungt. Är självständig och har klarat mig själv med 2 barn efter en svår skilsmässa. Vilket jag inte då visste hur jag skulle klara, mitt förhållande hade då varat i över 20 år.
Håller med om allt du skriver. Det är bara så tungt ibland att själv ansvara för att bli sådär lycklig igen o finna mening med livet. Man hamnar i tankestopp hur man ska komma vidare o finner inga svar….
Längtar så fruktansvärt efter att få träffa någon och finna kärlek. Men vågar inte ta steget att försöka…
Dina texter träffar ofta mitt i hjärtat och leder till tårar och eftertanke.
Så bra text åter igen…! Tack Michael!
Känner igen mig i mycket,
särskilt i det sista stycket…
Känner också igen mig i det du skriver Lena B…
Jag vet inte heller på vilket sätt jag ska kunna och våga träffa någon efter så lång tid.
Eller ska jag förvänta mig att fortsätta leva ensam? Tycker det är svårt att orka känna hopp kring tanken om en ny relation.
Att fortsätta hoppas men aldrig ens ha en dejt, känns ju inte som ett steg närmare kärlek.
Jag pratar inte med någon om det här på riktigt. Jag vet inte vad som händer med mig om jag berättar hur svårt det kan kännas ibland?
Det är lättare att låtsas som om det inte är viktigt och fortsätta livet med nu yngre vuxna barn, familj och vänner.
Lättare att låsa in alla sådana känslor och kasta bort nyckeln…