Kvinnan är tillsammans med en man sedan nio år och berättar att hon aldrig har känt sig sedd av honom:
”Han är bedövad! Hör eller ser inte allt som jag gör för honom. I bästa fall ett mumlande tack. Mina behov är inte viktiga för honom!”
Det kan ligga nära till hands att instinktivt kontra med frågan: ”varför är du tillsammans med en sådan man?” Hon har säkert frågat sig själv detta hundra eller tusentals gånger, vilket troligen gett henne kognitivt/känslomässigt tunnelseende.
Det finns svar långt tillbaka i hennes historia kring varför hon nöjer sig med det emotionellt torftiga, men jag kommer inte att gå in på det här, förutom det att våra tidiga livsupplevelser påverkar oss enormt – särskilt de som ligger på ett omedvetet plan.
Istället för ”varför?”, bör vi reflektera och smaka på: ”vad för slags liv vill jag leva? Vad kan jag under år 2020 inte längre kompromissa bort? Hur vill jag känna mig i ett förhållande? Vilka dörrar kan öppnas i framtiden om jag avslutar det som stjäl gnistan i mina ögon?”
Människor förändras inte för att vi ber dem och hoppas! Hon eller han förändras om de förstår på riktigt och är villiga att agera. Den emotionellt färgblinda, likgiltiga och kärleksapatiska personen är som den är.
Separationssmärtan när vi avslutar det som drar ner oss, är tillfällig: några månader upp till något år (ibland längre beroende på vår personlighet och bindning till personen), men smärtan att bli kvar i en tvåsamhet som äter upp vår livsglädje är inte övergående. Den kan vandra vid vår sida under ett helt liv.
Hur ser ett harmoniskt liv ut för dig? Vad är kärlek? Vad får dig att skratta? Hur känns det att vara nära någon som verkligen ser dig som person?
Föreläsningar live med Therese & Michael – Att hitta kärleken och hålla den levande (för anmälan klicka på respektive stad)
Michael Larsen – relationscoach
Det är så bra med dina frågor . Jag kämpar en hel del med prestationsångest och tolkar in den överallt. Jag har även med mig de stora (prestationskrävande) frågorna om vad jag önskar av 2020.
Jag vet ju att det är mitt inpräntade tolkningshandikapp men jag kämpar på.
Tror att det jag mer behöver göra framöver är att se över prestationskompassen och finjustera MIN riktning. Jag behöver även hålla bort och syna det jag (ofta felaktigt) uppfattar som prestationskrav utifrån.
Ett harmoniskt liv för mig är att våga söka kontakt med andra människor på ett sätt där även mina fel och brister är välkomna. Det är lättare sagt än gjort!!!
Sluta skämmas och känna skuld för att jag inte är ”bättre”. För att jag gör dem besvikna. Det krävs prestation men den prestationen känns väldigt meningsfull och inte som ett krav. Den stora utmaningen är att stanna upp, andas, tillåta känslan och ta tag i kompassen.
De gånger jag lyckas med det känner jag mig harmonisk och stark.
Jag håller på att läka från en utbrändhet. Sviterna är tuffa och påverkar påtagligt min vardag. Efter ansträngning kan jag ibland sova två dygn i sträck, ha ont i hela kroppen, känna vanmakt ensamhet.
Jag gör massor av bra saker och tar mig fram med säkra steg men…sviterna sitter i. De som möter mig ser en klok, frisk, stark hyfsat snygg person.
De ser mej inte när jag är däckad. Å jag, hmmm…..känner då skuld för att jag inte kan leverera den ”starke” personen reguljärt. Deppar och sörjer för att jag är ”grisen i säcken”.
Men nu är prestationskompassen inställd på att som Karl Bertil Jonsson säker ”Rakryggat yppa sanningen” ✨ Må den bära och jag hela
Kram alla kämpar Å, Gott Nytt År