Hon har fått höra det ett antal för många gånger under det senaste året och inledningsvis fick det henne att tvivla på sig själv:
”Är det någonting i mig som stöter bort män? Är mina krav alldeles för höga? Kanske borde jag bara nöja mig?”
Men efter ytterligare en tid som singel börjar hennes inställning att förändras. Hon blir allt klarare i tankarna kring att hon inte vill ha en pojkvän eller man. Utan en partner.
Kvinnan har varit på ett antal dejter och blivit heligt trött på att se olika varianter av samma koncept: en man som läst på om olika dejtingstrategier på nätet, där attraktion påstås skapas genom att växla mellan intresse och sval distans. Allt för att göra henne förvirrad så att hon var den som skulle börja jaga och behöva. Hon fick nog av spel. Liksom säljsamtalen gällande fördelarna med att vara med just honom.
Hon har levt sig igenom det olika emotionella årstidsväxlingarna, och har nu äntligen blivit vän med sig själv och sällskapet jag. Det bygger inte på illusionen om att ensam är stark, utan en lugn vila i sig själv.
Behovet av att ha någon p.g.a. omgivningens förväntningar, barriärer mot ensamhet, praktiska orsaker, eller helt enkelt någon att fördriva tiden med, finns inte längre på hennes mentala/emotionella lista. Hon vill inte vara i ett förhållande bara för att senare upptäcka:
”Vi vill helt olika saker.”
En partner för henne, innebär en person som gjort upp med sitt bagage, hämtat in projiceringar, som slutat ursäkta sig varför han är si eller så. En man som respekterar hennes ”tokigheter”, som inte ser henne som en trofé, någon att luta sig emot därför att de egna emotionella benen inte bär.
En partner är personen som känner jaget så pass väl att desperation och habegär inte är det som driver och motiverar, utan:
”Jag väljer att ha dig nära därför att du är du.”
Michael Larsen – relationscoach
Grymt bra! 🙂
Men;;;; det här är ju jag,, oerhört träffande,, bäst att jag lyssnar,, TACK
Närmare 50 år och varit i så många trassliga relationer som jag inte tagit mig ur och har också fått höra hur många gånger som helst att jag är för kräsen, man kan inte få allt osv, eller den ständiga hjälpen med att hitta en partner åt mig, eller kommentarer som ”om du bara kunde hitta en redig man så”. Jag har tre vuxna barn och har ett rikt liv med vänner och egna intressen, visst saknar jag någon vid min sida men har blivit utnyttjad på grund av att jag har ”medberoendemönster” och tror jag kan fixa till lite så nu är det bra med det, har det mycket bättre själv då jag är en självständig person som klarar att stå på egna ben men som lätt faller in i att hjälpa om jag träffar någon, eller testa helt galna saker jag egentligen vet att jag inte mår bra i men kanske kan funka…Jag vill bli älskad för den jag är när jag inte är i ett förhållande och inte bli den jag är när jag hamnar i ett förhållande, och det är när jag är själv som jag trivs med mig själv som bäst …
Fantastiskt bra skrivet Michael, precis så är det i verkligheten.