“I’ve learned that people will forget what you said, people will forget what you did, but people will never forget how you made them feel.” ― Maya Angelou
Jag tror på den uppbyggande kraften i rätt ställda frågor i kombination med eftertanke och handling. Skulle därför vilja be alla som läser detta, stanna upp en liten stund (det går minst lika bra att göra detta som singel eftersom livet förändras och tvåsamheten troligen en dag knackar på dörren).
- Hur vill jag att du pratar med mig då jag/vi möter motgångar?
- Vad ser jag oss göra när vi har det som bäst tillsammans?
- Vad får mig att känna närhet och attraktion till dig?
- Vad får mig att vilja distansera mig från dig/oss?
- Vilka områden undviker vi att beröra och prata om i den här relationen?
- Lyssnar vi på riktigt på varandra? Om inte – varför?
- På vilket sätt önskar jag titta på dig? Hur vill jag känna mig då jag ser dig kliva in i ett rum?
- Hur känner jag mig tillsammans med dig i sociala sammanhang?
- Vad vill du se i mina ögon då vi tittar på varandra?
- Vilken är den mest återkommande känslan i den här relationen?
- Vad behöver jag göra för att förbättra mitt eget liv?
Önskar dig en fin dag min bloggvän.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tänkvärda ord! Dessa tar jag med mig:-)
Tack! 🙂 Det kräver en hel del aktivt deltagande i en relation för att växa och bestå och jag finner dessa ord som användbara verktyg i den processen. ….
Tack för en oerhört intressant och tänkvärd blogg! 🙂
Härligt att höra monica! Önskar dig en fin dag.
Tack… för en Mycket värdefull blogg.
Du är till Stor hjälp.
Jag vill leva i utveckling-varje Dag !
Och.. får stor hjälp att sätta Ord på känslorna.
Tack-igen :))
🙂 Härliga kommentarer som din ger mig energi till att skriva. Tack mia!
Följer din blogg nästan dagligen du skriver så mycket tänkvärda ord som ger mig mycket tröst och stöd i den situation jag just nu befinner mig i . Tack 🙂
Det känns inspirerande och värmande att höra Eivor – tack!
Gillar vad du skriver. Har en fråga. . Min tillit är förstörd av en fd man som levde ett dubbelliv. Jag gör allt för att lita på min nya sambo men kan bara inte tro på att han älskar mig. Jag är rädd. Jag är ful. Vill inte förlora igen. Hur gör jag?
Lotta: har du berättat för honom hur du känner det? Kan ni prata öppet med varandra? Det börjar där. Låter som att du behöver prata med någon om din självbild. Värme till dig.
Tack för att du tog dig tid att svara. Det värmer….
Tänk om vi hade haft de frågorna framför oss vid frukosten varje morgon, innan och efter stressen och tystnaden tog över oss och vi inte längre förmådde se varför vi var där vi var. Och att vi en gång faktiskt tog ett beslut att satsa på livet tillsammans för alltid, ett beslut grundat på kärlek. Det livet och sammanhanget och få vara tillsammans med barnen varje dag kommer aldrig tillbaka och för mig har det varit en lång resa att acceptera och förstå det. Att förstå att jag bidragit till den verklighet jag befinner mig i nu genom mitt beteende både före och efter skilsmässan. Att känslor ska bli så starka…och att det är så lätt att bli missförstådd när man menar väl. Är det skuldkänslor? Jag trodde jag var bra och den bäste för henne. Nu vet jag att jag är bra mot och med andra och bäst för mina barn. Det är bara för henne och i hennes ögon jag inte är bra. Så tänker jag. Men man lär sig genom sina misstag och i nästa förhållande tänker jag bära med mig de här frågorna. Varför är det så att när man väl kommer till parterapin är det nästan alltid försent? Och varför hamnar man nästan alltid i försvarsställning i stället för att se behoven och ropet på hjälp från den andra och bli konstruktiv?