Vårt samhälle är extremt individ fokuserat. Vi skall förverkliga oss själva genom att jonglera med så många bollar det bara går. Vi lägger ut alla våra lyckade projekt på facebook och andra sociala medier: ”Titta så många platser jag besökte i år. Jag sprang så här många tävlingslopp. Jag lyxade till middagen med det här fantastiska årgångsvinet, simmade i iskallt vatten, utövade yoga i supervarm miljö, ”likade” så många välgörenhetsprojekt, samtidigt som jag är en superlyckad förälder.”
Jag påstår inte att det är något fel i dela med sig av det goda vi upplever i våra liv. Tvärtom! Men vi behöver också påminna oss själva om att det perfekta och lyckade inte är hela bilden. Det finns perfekta drömmar, men inga perfekta liv!
Vi drabbas alla av den till och från: Otillräckligheten. Stunderna då vi inte orkar bära de sociala kostymerna/dräkterna. Då det rämnar på insidan. Alla möter förr eller senare kriser, nederlag och motgångar. Alla hamnar vi där i fosterställning med tårarna rinnande nedför kinderna när någon älskad blir sjuk, då vi känner oss otillräckliga som föräldrar och partner, eller blir lämnade. Det är bra att komma ihåg detta när vi ser hur ”framgångsrika” alla andra är. Våra liv har både en fantastisk takterrass OCH en stökig mörk källare.
Kanske finns det något väldigt mänskligt och autentiskt i att kunna vara sårbar. Vad tror du?
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar