Han tittar på mig med vad jag uppfattar som en frustrerad blick: ”jag förstår mig inte på kvinnor. Min sambo pendlar i humöret och det gör mig totalt förvirrad! Det som var sanning igår kan vara någonting helt annat idag. Jag försöker verkligen!”
Jag ler inombords: ”frustration kan vara bra. Det visar på en energi att vilja. Att du faktiskt inte gett upp. Likgiltighet är det värsta.”
Först av allt: känslor är sällan logiska (nyhet va?) och när vi försöker sätta etikett och analysera, är det lätt att gå vilse. Förnuftskartan fungerar inte i den emotionella terrängen.
Det sämsta vi kan göra när en partner känner sig orolig, är ledsen, arg, tom, anklagar etc. är att föröka prata bort känslan i henne/honom. Smarta manualer fungerar inte!
Häll aldrig bensin på elden genom att skruva på negativa känslor i dig själv. Träna dig i uppmärksam närvaro. Det ger impulskontroll och oändligt många fler valmöjligheter. Jag påstår inte att det är lätt: träning, träning, träning…. Du går inte på gymmet en gång i veckan om du vill ha resultat.
Konsten är att stå väl förankrat med fötterna i marken. En storm upphör inte för att vi beklagar oss, har ingående kunskap i meteorologi, hur låg och högtryck skapar enorma naturkrafter…
Det vi kan och bör göra, är att acceptera och bygga en grund inombords, så att vi inte tappar bort oss själva. Trygghet, lugn och riktning är dina starkaste vapen. Självklart har du all rätt att tänka och känna som du gör, men kom ihåg att det finns mer än känslor av irritation och icke förstående.
Det bästa du kan göra för dig själv är att jobba med den egna personen: läs uppbyggande böcker och artiklar, lyssna på föreläsningar, mental träning, se och lär dig relationsmönster, hälsosamma vanor, kasta bort smartfixarhatten i relationen till kvinnan vid din sida…
Men framförallt annat: lär dig att tycka om den egna personen. Inte den sociala fernissan och tillhörigheterna, utan du. Utan någonting annat än du. Då finns du på riktigt för en annan.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata? Kontakta michael@separation.se
Ja vi är nog inte så lätta alla gånger, vi kvinnor. Jag vet många gånger då jag har legat gråtandes i sängen för att han har satt på sig fixarhatten, eller säger att jag har fel, känner fel mm. När han hört mina hulkningar ett bra tag utan närmanden, så kan han tillslut lägga en hand på min axel för att få ett slut på bråket. Det är då som jag säger en sak, men vill en annan? Jag säger att han inte ska röra mig, men det enda jag vill är att han ska ta tag i mig och ge mig en kram som han visar att jag tänker inte släppa dig vad du än säger. Jag vill att han ska vara klok nog att förstå att en stor kram är vad hon behöver. Istället vänder han sig om och somnar. 🙁
Varför blir det så? Kvinnor / män ?
Tyvärr så måste man många gånger som kvinna vara väldigt tydlig med vad man vill ha och behöver av en man.
Många män har svårt att veta/förstå hur man ska bete sig i vissa situationer och särskilt svårt att sätta sig in i den andras situation och känna/tänka efter hur hon mår.
Där är vi kvinnor oftast så mkt bättre.
Men det är inte alla gånger så kul att säga vad de ska göra, vad de ska säga, vad de ska tänka på…
Lite vill man ju att de kan förstå och tänka själva. Annars känns det ju som att man få ”tigga” om det man behöver.
Ja, kvinnor och män… så komplicerat! 😉
Ändå dras vi till varandra. ❤️
Det bästa är en kram
Svar till Josefina: känner igen din beskrivning av karlar i mig o mitt förhållande till 100%Men tro mej, vi vi får anstränga oss massor för att förstå era ibland ganska otydliga signaler ni ger i olika sammanhang! Men om nu ger oss tillräckligt tydliga signaler ang saker inom relationen tror jag att massor av irritation o missförstånd skulle kunna undvikas. Vi missar tyvärr ofta ” de små signalerna” ni sänder ut i olika sammanhang. Viktigt att ni ser till ” att myntet trillar ner” på oss karlar. Ingenstans under uppväxten lär vi oss tyda dem, inte i uppfostran, skolan etc.Under uppväxten när man mest umgås med killar ges mer, ” raka puckar, tydliga signaler.
Partnern kan ibland behöva hjälp att få ” upp ögonen”. Givetvis finns det många som medvetet blundar o låtsas inte märka dessa, men då har karlarna iallefall fått chansen.
Har själv levt i parförhållande i 20 år o känner fortfarande att jag nog inte alltid ser vad sambon menar o vill etc. Ja, instämmer helt i din slutmening, kvinnor o män är inte helt okomplicerat…ändå dras vi så gärna till varann..
Jag förstår dig Putte. När jag läser det jag skrivit, ser jag en mycket osäker tjej. Jag har svårt att ”tigga” om komplimanger. Jag har berättat vad jag skulle bli glad av, tex gulligt sms när man är på jobbet. Jag fick två-tre stycken, sen inge mer. Tror att jag borde berättat flera gånger om så polletten trillade ner ;-). Osäkerheten gentemot mitt ex är att han lämnar olika signaler. Han har utövat maktkontroll över mig flera ggr, när det gäller pengar. Vi hade inte gemensam ekonomi, men vi delade på alla räkningar med lika stor summa trots att han tjänade betydligt mer än mig. Om jag inte hade råd att köpa tex nya vinterskor till mig själv, så ville han inte hjälpa mig med det. Däremot köpte han däck till min bil. Jag visste aldrig om jag tordes fråga om hjälp för jag var så nervös/rädd vad svaret skulle bli. Jag frågade inte speciellt ofta om hjälp, då jag hellre frågade min mamma om pengar. Jag har ju accepterat att ha levt så här i många år, annars hade jag kunnat ställa andra krav. Jag frågade vid 2 tillfällen om vi kunde betala räkningarna procentuellt av vad vi tjänar, men det ville han inte. Han har sagt att han skiter i pengarna, men han gör någonting annat. Ord och handling ligger mil ifrån varandra.
Långt inlägg, men det jag ville få fram att osäkerheten. Vad är jag värd i partnerns ögon? Ibland guld och gröna skogar, för att sedan inte vara värd en endaste tanke. Att jag har förminskat mig själv är jag helt med på nu, och den inställningen hos mig själv har jag ändrat på och jobbar stenhårt på att upprätthålla.