En person berättar: ”jag har inte förstått det förrän nu, men min rädsla för att inte vara omtyckt och älskad gör mig för intensiv när jag träffar någon som jag tycker mycket om. Jag vill ständigt ha bekräftelse genom att höra av mig och blir ängslig när jag inte får svar direkt.”
Vi ringer eller skickar meddelande då vi nyligen har träffat någon, eftersom det ligger naturligt för oss. Att läsa ord som ger en skön känsla eller att höra den andres röst bekräfta att det är ”vi”, är i allra högsta grad mänskligt. Men ibland agerar vi från delar i våra personligheter som är lite för övertaggade, oroliga och i behov av bekräftelse som försvagar oss. Vi tänker: ”jag skulle kanske inte ha skickat det där? Jag var nog lite för mycket…?”
Och så säger en vän: ”du måste ju kunna vara dig själv. Det är viktigt att inte köra med strategier och spontanitet är ju en del stor av dig.” Förvirring!
Det behöver inte vara en motsättning mellan att vara sig själv och att samtidigt ha is i magen; och inte ständigt följa känslan, därför att känslor kan emellanåt försvaga vårt självförtroende.
Om vi behöver uppmärksamhet i doser som gör att en dejt eller partner drar sig undan p.g.a. alltför stor intensitet från vår sida, är det nödvändigt att vi lär oss att bli mer emotionellt självförsörjande. Att vara emotionellt självförsörjande betyder att vi kan ta hand om vår egen oro, utan att ständigt ha andra omkring som ska dämpa den. Vi behöver besitta förmågan att kunna vara i vårt eget sällskap utan att klättra på väggarna. Känna trygghet i att göra saker på egen hand och planera den egna tiden, utan att andra ständigt måste vara involverade. Det finns ett mått av melankoli i att vara människa och att bli vän med detta är oerhört befriande. Vi måste inte ständigt syssla med distraktioner.
Det finns orsaker till varför vår intensitettemperatur ibland blir för hög, men en sak är säker: ett förhållande behöver ett visst mått av mystik och saknad för att den ska hållas levande. Rätt temperatur och rätt tid (tajming) är avgörande gällande matlagning och vi behöver emellanåt ha liknande inställning när vi blir för på gentemot kvinnan/mannen som vi träffar. Följ känslan/spontaniteten men även ”receptet”!
Att lära känna och förstå sitt anknytningsmönster är en fantastisk vän att ha med på vägen.
Michael Larsen – relationscoach
Bra tankar att ha med sig!!
Jag kan se nu med lite perspektiv att jag varit tillsammans med en person som är så här.
Extrema bekräftelsebehov.
Eftersom jag var bra på att bekräfta så märktes det inte förrän vi skaffade barn.
Då blev det tydligt att han inte klarade av att hans barn inte bekräftade honom, det var ofta ”hon älskar inte mig”, ”jag kan inte trösta henne” osv. Och sen att jag då inte heller hade allt mitt fokus på hans behov av intimitet och närhet pga. litet barn, familjesorger osv. där andra behövde tröstas och ha mitt stöd och vars tragedier berörde mig och oroade mig mycket.
Jag vet inte hur mycket mystik och saknad det behöver finnas i en relation.
Är det verkligen det som avgör att man håller ihop??
Har vi inte större ambitioner med våra relationer till andra än att vi ska kalkylerat ska införa avstånd och osäkerhet för att den andra ska vilja ha oss? Vad är det för vänskap? Vad är det för trygghet och förtroende?
Ibland undrar jag om vi överkomplicerar saker genom att lägga oss till med katt och råtta lekar där vi ska hålla partnern lite osäker för att då värdesätter de oss högre om de tänker att de kan förlora oss. Om man har så låg syn på sin partner att man tänker ”han/hon/hen” kan inte få någon annan då skulle jag säga att man har en låg människosyn och övervärderar sig själv.
Jag tänker att jag i alla fall vill ha någon som känner sig lika trygg, omtyckt, älskad, uppskattad och respekterad av mig oavsett vart jag befinner mig i förhållande till den personen och jag vill känna det tillbaka.
Min kärlek till mitt barn kräver ingen mystik eller saknad för att bestå. Det gör inte min kärlek till min partner heller. Och inte den till min familj eller vänner heller.
Alltid lika intressanta inlägg och kommentarer.
Den sanna kärleken för mig är när två personer ömt och varmt med respekt för den andre och sig själv har en ständig längtan av att få dela sorg, glädje och lycka tillsammans med en partner.
Om mystik menas med små hemlighetsfulla överraskningar till varandra som gör att kärleken mellan de två förstärks så är det bara bra.
Men om mystik i Michaels sammanhang innebär att man inte får reda på allt om sin partner så är min tro att tilliten aldrig blir fullständig.
Men, tror Michael menar att de personer med lågt/skadat självvärde inte klarar av den naturliga delen att vi egentligen aldrig riktigt kan säga oss veta vad vår partner tänker och upplever inombords även om vi kännt varandra länge.
Mystiken i detta sammanhang kanske istället kan sägas vara att det behövs någon form av nyfikenhet och genuint intresse om varandra i förhållandet. Utan att man ständigt kräver uppmärksamhet från varandra utan kan vila i sina personligheter tryggt och lugnt.
Kärleken till ett barn är för mig olika vad gäller kärleken till en partner.
När barnen är små behöver de likt fåglar som ännu inte kan flyga sin förälder för sin överlevnad. Det finns en underbar oklanderlig direktåterkopplande spegling av sig själv i relationen till sina barn. Som, äldre säger, trygga föräldrar = trygga barm, rastlösa, arga, osäkra föräldrar = otrygga barn. Det är inte alltid så men ligger så mycket i det.
När barnen växer upp ska vi mer och mer som förälder ge dem verktygen att bli fullständigt trygga självständiga individer. när detta är fullföljt finns det alltid kvar en genuin kärlek till sina barn men för min del, som gjort denna resan ( har vuxna barn) går denna kärlek aldrig att jämföra med kärleken till en partner.
Men vill understryka att jag lever med filosofin att vi behöver alltid vara lika varmhjärtade och ärligt nyfikna och intresserade av våra barn som av vår partner men att det finns ett annat behov i kärleksrelationen (inte bara den sexuella) till sin partner än det som finns till sina barn. Dick är det svårt att definiera detta behov, mystik, längtan…hjälp mig någon
Kärleken till barnen består ju alltid, oavsett vad, och är inget som egentligen behöver jobbas på i mina ögon. Den förälder som inte älskar sina (små) barn behöver nog titta en hel del på sig själv för att se vari problemet ligger. Visst kan man ha det tufft på det personliga planet, men jag kommer aldrig förstå mig på de ensamstående föräldrar som vill träffa sina barn så lite som möjligt – dessa män(niskor) kan ju inte må så bra i sig själva? Jag är självklart fortfarande jag när jag är utan mina barn, men efter ett halvår har jag ännu väldigt svårt att hantera känslan av att inte få träffa dem på många dagar. Det gör ont.
Angående kärleken till en partner så är det ju något helt annat. I en perfekt värld och relation har man ju bara ”flyt” hela tiden och inget blir någonsin jobbigt, men såna förhållanden finns väl bara i fiktionen? Tyvärr har väl många en bild av att det är så det ska vara också på riktigt, men så enkelt är det ju inte. Lever man sida vid sida så kommer man att upptäcka nya delar av ens partner längs vägen, och då behöver det hanteras.
Jag tror fullt ut och kommer alltid att tro fullt ut på total och uppriktig ärlighet. Jag tror att det är ärligheten som lägger grunden för tilliten, och tilliten ger i sin tur ett djup och en mer djupgående relation. Det kan vara jobbigt att ta sig dit, men i slutändan tror jag att det är värt det eftersom du förhoppningsvis inte lurar och ljuger för en person som känner dig innan och utan. I mina ögon ska det inte ens gå att dölja saker för någon du vill leva tillsammans med – öppenheten är som sagt grunden man behöver stå på för att bygga något riktigt vackert och långvarigt.
Dessutom kan jag verkligen relatera till rubriken, att ge lite för mycket av sig själv lite för snabbt. Det har jag definitivt gjort. Jag var alldeles för snabb i startgroparna och slängde mig ut för att söka den bekräftelse jag upplevt att jag inte fått i den relation som just avslutats.
Med facit i hand ser jag att jag inte mådde bra av det, och det gjorde knappast de kvinnor jag hade kontakt med heller. Till en början var allt kanske tjo och tjim, men ju mer man lär känna varandra, desto mer märker man om motparten faktiskt är redo eller ej.
Jag kämpar nu dagligen med att orka vara i ensamheten och att inte söka bekräftelse från något håll, varken från ex eller från nya bekantskaper. För kan man inte hantera allt det som medföljer i en relation, kan man inte hantera rädslan av att bli nobbad till exempel, då är det helt enkelt så att du inte är klar. Då är det bättre att bygga upp sig själv lite ytterligare, först och främst på egen hand men också med hjälp av vänner och familj. Det ska jag fortsätta att göra.
Martin, så fint skrivet. Kanske du i ditt inlägg gjorde en definition av det där behovet i en kärleksrelation som jag hade så svårt för att sätta ord på. Att man söker bekräftelse från en genuint ärlig person så att tillit kan skapas på djupet och ir det kommer de vackra kärleken.
Visst ska det även till attraktion men den blir ändå större, mäktigare och bredare om ett annat behov även uppfylls. För annars hade vi väl allihopa bara sökt den sexuella kicken för att enbart fortplanta oss för artens överlevnad. Någonstans tror jag att det finns en annan inbyggd mekanism i kärleksrelationen som innebär att man efter själva fortplantningen även ska forma barnen som kommit till efter fortplantningen. Och för att orka med det och hålla ihop som föräldrar kanske det är viktigt att vi, båda två parterna i relationen, vågar visa sig sårbara inför varandra.
Kanske vi är något på spåren här nu, sårbarhet-tillit-ärlighet, vilket kommer först?!
Ja, sårbarhet är viktigt. Problem uppstår ju dock om det bara är en part som öppnar upp och visar sig sårbar, samtidigt som den andre gör allt för att dölja sina viktiga innersta känslor. Då uppstår en obalans som kan vara oerhört svår att komma till rätta med, och som i längden troligtvis leder till relationens upphörande. Risken är ju nämligen också att man i den här katt och råtta-leken där ingen riktigt når fram, söker sig utanför relationen för att försöka uppnå det man upplever att man saknar. Och då är ju ofta slutet nära.
Nackdelen med att visa sig sårbar och blotta hela sin själ är uppenbar: du riskerar att falla oerhört hårt om det visar sig att den person som du trodde skulle finnas där för dig, visar sig vara någon helt annan än den du trodde. Detta kan jag förbanna mig själv för så här i efterhand – att jag lät henne betyda så väldigt mycket för mig. För vad hade jag för det? Väldigt lite, som det visade sig.
Ibland tänker jag att det vore skönt att vara lite mer så där ”franskt avslappnad” kring det här med relationer och att man kan vara lite med vem man vill när man vill och att det kan vara lugnt med det. Jag har levt så, men som det känns nu vill jag aldrig tillbaka dit, utan jag vill verkligen försöka hitta en fin, vacker och ömsesidig relation där man faktiskt hittar det där djupet som gör att båda parter känner sig sedda och trygga och kan växa i det. Tillsammans. Men kanske är det bara en dröm, en utopi.
Avslutningsvis tänker jag på ögonen. Ögonen som själens speglar, som det heter. Att kunna titta länge på den man älskar, utan att någon viker bort blicken. Att genom ögonen visa hur mycket man håller av och tycker om en person. Ibland kanske faktiskt bara göra det, och inget annat. Bara se varandra. Hur man mår. Ord är givetvis viktiga, men ordlös kommunikation kan också vara betydelsefull.
Martin. Tack för att du finns och delar med dig av dina tankar. Otroligt fina, kloka och klara. Du ger mig hopp.
Tack, Petra. Dock kan jag helt ärligt säga att jag själv inte alltid känner mig så hoppfull. Det är en sak att skriva ner tankar och riktlinjer för hur man bäst bör leva sitt liv, men en helt annan sak att faktiskt leva så i praktiken.
Jag är fortfarande inne på det här ”första varvet” vad gäller till exempel högtider och andra sammankomster, och jag tycker verkligen att det är jättejobbigt. Häromdagen fyllde sonen år, och att inte få vara där med honom på morgonen när han vaknar är en typisk sån sak som skär rakt genom själen på mig.
Och just nu ligger jag i familjens sommarstuga, dit jag haft med mig mina barns mor de senaste tio-tolv åren eller så. Nu är det slut med det, och det känns både tomt och konstigt. Jag vet att alla minnen bleknar, men än så länge har mina definitivt inte gjort det. Det är ju också väsentligt mycket svårare att glömma en person som man behöver ha förhållandevis tät kontakt med.
Det är även så att jag upplever att hon – till viss del säkert beroende på att hon inte investerade lika mycket känslomässigt i förhållandet – redan har kommit en bra bit på vägen till att bli helt fri från det förflutna. Detta stör mig, eftersom det var hon som svek mig å det grövsta. Hur länge till ska det hela påverka mig, liksom?
Det är väl bara jag som kan svara på den frågan, och kanske kommer jag vakna en dag och känna ”Nu får det fan räcka”, men ännu är jag inte där. Bara att kämpa på, antar jag. Jag vet att den viktigaste aspekten i det hela är tid, men ibland är det så satans tråkigt att vänta när man bara vill FRAMÅT.
Martin, delar Petras kommentar. Du fångar många insiktsfulla, kloka och intressanta tankar. Kul också att få se fler män som vågar/vill dela med sig av livets prövningar. Det behövs! Känner igen mig i mycket av det som rör sig genom dig. Det är nog först i år, 3 år efter skilsmässan som jag någorlunda obehindrat kan hantera jular, barnens födelsedagar, själv på midsommar…..Tid som du säger. Men, det går att accelerera viljan att ta sig ur vacuumet. Att jobba med sig själv. Prioritera sina egna intressen, bygga nya vanor, vara obarmhårtigt snäll mot sig själv, reflektera, utmana, göra det som känns läskigt…Handlingar som driver nya känslor, och stillar tankeflödet. För mig har det betytt skillnaden mellan att ha klumpen av ångest i magen varje gång det skakar till i livet, eller lugnet av att agera utifrån en stark egen kompass.
Är själv inne i en turbulent tid. Värsta sedan skilsmässan. Är tvingad till att byta jobb. Innebär sannolikt flytt. Längre bort från barnen. Har en distansrelation sen ett par månader tillbaka som knakar rejält. Första dagen på semestern och det känns skit rent ut sagt. Ensamt. Skakigt. Otryggt. Samtidigt har jag förbannat denna p-plats som jag kört in livet på sen familjen gick isär. Någon slags väntan på att ”allt” ska fixa sig. Sista barnet utfluget, tvillingsjälen som helt plötsligt bara står där och lyser vid dörren, ny gemensam bostad, fantastisk samverkan med exet där ilska och rädslor är utagerade. Jag vet hur det låter. Även om jag innerst inne känner att jag kommer igenom detta också, så studsar tvivlen genom kroppen ibland. Det är väl det som är livet. Sinuskurvan. Och insikten att det är jag som sitter vid ratten och ska ta mig ut från p-platsen.
Jag hejar på dig Martin. Och förstår att du helst vill skynda på processen och helst vara igenom den redan. Ibland känns det ju som att man varken orkar eller har tid att vara där man är just nu. Men utifrån sett så tänker jag att varje minut av den här mödosamma resan formar och slipar dig inför framtiden. Och jag tror att din framtid kommer bli jätteljus. Försöker att tänka så om mig själv och mitt eget liv också (vilket är väldigt mycket svårare)…men jag tror att förr eller senare så kan man upptäcka gåvan som funnits gömd i det svåra man behövt gå igenom. Antingen för att man lärt känna sig själv på djupet, blivit en mer ödmjuk och empatisk person, ställt sig fler frågor och sökt svar, vaknat andligt eller helt enkelt bara byggt upp en inre styrka för att man varit så illa tvungen att ta sig igenom dagarna och de jobbiga känslorna. Jag tror att man blir något viktigt på vägen…❤️
All styrka till dig Martin
Hur länge var ni tillsammans?
Du är så insiktsfull i allt du skriver.
Det är sex år sedan jag separerade. Även om det var arbetsamt att ta sig igenom alla känslorna den första tiden så var den största utmaningen att man ibland måste förhålla sig till exet pga gemensamma barn.
Men såsmåningom när känslorna lugnar ner sig så kan man mer och mer se med klara ögon i just relationen till exet (i efterhand) hur slitsamt det ibland kan vara att komma överens om små enkla saker. Får du problem med exet i denna relation så skulle jag råda dig till att lyssna in dig själv och vara modig med att sätta gränser. Även om det gäller små subtila saker du i början knappt lägger märke till. Jag fick tänka att för barnens skull måste jag skapa en värdig relationen till deras far. I vilken jag samtidigt inte förlorade bort min egen värdighet genom att falla in i gamla mönster vi hade då vi var tillsammans.
Det tar oftast mer en ett år att ta sig igenom sorgen. En separation är sorgen utan blommor som ger många ringar på vattnet.
Hade hon dött ifrån dig så hade förmodligen släkt och vänner slutit upp runtomkring dig och barnen. I en separation kan många ggr självvärdet få sig en rejäl smäll vilket oftast kanske inte sker om någon dött. Det ska byggas upp igen och i den livskrisens faser är man känslig då man börjar kunna reflektera över allt man ser i backspegeln.
Det du skriver om känslan av att kunna vila lugnt i någon annans ögon kommer du att uppnå! Jag förmodar att så var inte fallet med ditt exet.
Jag är en stor fan av attraktionslagen som ger en insikter om ens egna beteenden.
Martin, du ger intrycket av att vara en lugn och klok person, så sluta inte drömma om vad du vill med ditt underbara liv du har framför dig.
Skriv kanske ned dina drömmar på ett papper och se vart se vart du hamnar om ett år.
Vad har du alltid drömt om? Ta ett dykarcertifikat? Gör det du drömmer om.
Ibland är det svårt med alla tankar som kommer upp i huvudet. För mig har meditation blivit ’medicinen’ för att komma till ro och finna harmoni i mitt liv.
Namaste
Hej Håkan, roligt att höra från dig även om, som du skriver att, du är inne i en jobbig tid just nu.
Det är så underbart att män delar sina inre tankar.
Vilka utmaningar du står inför Håkan och jag hoppas att allt går din väg på ett fantastiskt bra sätt, bättre än du kunnat föreställa dig nu när du ska ratta dig fram på nya vägar.
All lycka
Ja alltså Martin och Håkan! Ni gör mig lycklig bara genom att ni visar att ni finns där ute!!! Det är det jag menar när jag säger att jag blir hoppfull!!! TACK för att ni hittat hit och är villiga att så öppenhjärtligt dela med er. Ni två känns så fina. Jag önskar jag fick möta män som ville och kunde vara så öppna och uttrycksfulla i verkligheten också. Det är ju då och endast då det går att få någon djupare kontakt. Som jag längtar efter att få möta någon man som har det ni har. För tro mig, ni har det som är viktigt.
Jag har nyss bestämt mig för att ta ett nytt steg och prova på några samtal med en kvinna som jobbar som Soulful transformation terapeut. Är det någon här som provat det tidigare? Låter lite flummigt, men jag känner mig jättenyfiken. Och tänker att jag inte har något att förlora på att testa något nytt. Och det tilltalar mig att gå till någon som jobbar med förändring på djupet. Förändring av tankar, känslor och energi.
Wow, tack för alla era tankar och kommentarer, det värmer och lyfter mig! Idag får jag nog säga har varit en bra dag, den bästa hittills på semestern. Sakta men säkert bleknar minnena av allt vi gjort tillsammans här i sommarstugan och ersätts med andra, nya minnen, till exempel på aktiviteter med barnen eller med min systerdotter som är här med sin alldeles nyfödda bebis. Hon gör inte mycket väsen av sig, den lilla, men bara att få vara i närheten av henne under hennes första levnadsdagar är något som jag är väldigt glad att jag får uppleva. Det kommer jag alltid bära med mig när jag i framtiden återvänder till stugan. Och så fotbollsmatcherna, förstås!
…men samtidigt ligger ju alltid tankarna på exet där och lurar bakom hörnet. Vi har känt varann i femton år, var ”av och på” i fem och sambos i tio. Så det är helt klart en omställning och något att vänja sig av med, den där känslan som innebär att man alltid har någon bredvid sig i sängen, någon som man kan sträcka ut handen och röra vid, någon som man kan berätta allt för. För det gjorde jag. Allt och lite till, kanske. Men som sagt, det var långt ifrån vad jag fick tillbaka. Istället fick jag tystnad, tårar och otrohet. Det är fem år sen nu det uppdagades, men det påverkar mig fortfarande.
Tyvärr tror jag att jag hade lagt lite för mycket av min själ i hennes händer, vilket gjorde att jag tappade bort mig själv längs vägen. Jag tyckte och trodde att jag var stabil och stod stadigt, men när mattan rycktes bort under mig så föll jag handlöst. Länge.
Det är först nu som jag har börjat återhämta mig såpass att jag kan se ljusare på framtiden. Men då har jag tvingats byta yrkesbana (till ett arbete med väsentligt lägre lön), varit sjukskriven för utmattning och självklart också blivit och känt mig ensam på ett sätt som jag inte gjort på länge – jag hade ju alltid henne. Trodde jag.
Ett par pusselbitar är kvar, men sen hoppas jag att jag kan andas ut och verkligen börja skratta och njuta mer av livet igen. Vi äger fortfarande en bil och ett hus tillsammans, men efter sommaren ska vi lösa bilfrågan och visning på huset är det om en dryg månad. Ännu är det oklart var jag ska bo, och det är såklart en viss osäkerhet i det, men det kommer också att lösa sig. Hoppas jag. Sen kommer jag förhoppningsvis känna mig ytterligare lite mer FRI.
Oj, det blev långt. Så blir det när jag kommer igång…