Uppskjutandets konst! När vi trycker snooze istället för att stänga av larmet och gå upp. Den bedrägliga övertygelsen om att vi har all tid i världen och när den patologiska optimismen är våra närmaste medresenärer.
En man säger till sin fru: ”Det är lugnt! Vi löser detta…” (observera ”vi” – inte ”jag”).
Hon vet att det inte finns någon plan, inga konkreta strategier kring ”vi löser…”, utan det handlar om att han vill snooza, vinna tid och mannens förhoppning om att hon ska glömma. En boll som passas runt utan att någonsin ta skott mot mål.
Peter Pan syndromet: ”livet ska vara roligt och utmaningar dansar jag runt likt en boxare som inte vill riskera att träffas av motståndaren (livet som vill att vi ska växa upp) Jag förför mig själv och omgivningen genom en reflexmässig optimism.”
Egentligen är det som att lägga puts på ett fallfärdigt och mögelskadat hus. Vi förändrar inte grunden genom en vacker fasad. Hål i tänderna lagas inte bara för att vi gör en tandblekning.
Den ihåliga själen fylls inte av mening och liv bara för att vi bygger ett nytt kök eller köper en exklusiv bil.
Rätt riktad handling belönar! Men för att kunna hålla fokus behöver vi förstå vad som skänker oss genuin mening. Vi behöver hitta vårt unika område. Håll frågan nära och jaga inte svar: ”vad gör att jag känner mening?”
Jag hade en period på alltför många år då jag fullständigt saknade mening och syfte. Det var minst sagt en mörk resa innan jag förstod att mitt skrivande kunde bana väg. Att det gav mig lugn och kunde hjälpa andra i liknande situation som min egen.
Jag vet inte hur din destination ser ut, men jag vet att vi måste upphöra med att sova med öppna ögon. Jag tror att hela poängen med det här livet är att bli vuxna (mänskligt/spirituellt sett). Att lämna snäva identiteter som vi har lagt till oss med. Att klä av oss klyschorna. Äkthet gör att vi kan komma i kontakt med ett lugn inombords.
När det t.ex. gäller att möta en partner är det en väldigt bra plats att börja ifrån. Eller att ”bara” kunna känna sig hemma i att vara singel eller ensamstående förälder. Bortom omgivningens subtila förväntningar.
Michael Larsen – relationscoach
Jag är ju mest fokuserad på mej själv nu. Mina mönster, rädslor och min mening med livet. Visst, men när jag ska somna på kvällen kommer lilla spöket och påminner om mr X. Några taggar har inte släppt och de känns just när jag vill släppa taget om dagen och vila.
Därför är det så himla gott att vakna och läsa en läkande, klok text. Ett motgift mot taggar som får mig att växa. Det är en del av min mening att våga bemöta även dessa taggar. Inte förtränga deras existens eller svära över dem.
”Livet ska vara roligt” hade taggen ”jag är en glad skit”. Och vem blir jag då? En allvarlig, djup, dyster person som är jobbig, eller. Jag vill väl också kunna vara lättsam och glad men kan inte vara det när mr X helst vill ” lägga puts på ett fallfärdigt och mögelskadat hus”.
Sorgligt men sant är att jag är lättsam och glad när jag är singel. Det beror nog inte bara på att mina män varit ”fel”. Det beror nog även på att mina anknytningsmönster bjuds upp till dans och de innehåller en hel del existentiella rädslor och skador.
Min dröm är att kunna möta någon som jag kan leva tillsammans med och ta tillvaron i slow motion när dansen börjar. På så sätt kanske klokheten, omtanken och ansvaret hinner men så det inte blir en mardans.
Hur som helst är det ganska gott att vara singel, för stunden, och möta rädslor med acceptans
Ser att jag skrivit några fel. Hade varit bra om det gick att redigera i efterhand
Hej därute!
Jag skiljde mig för 5 år sedan. Mycket bearbetning och växande efter det. Började så smått dejta. Kände att inget/ingen var rätt. Var vaksam. Men i somras mötte jag en man och vi matchade så bra. Båda har erfarenhet att att inte alltid må bra. Jag kände att han såg mig och jag honom. Jag såg att han inte var en perfekt människa. Jag försökte vara ärlig i tanke och handling. Vara transparent. Vi pratade mycket om vårt mående och kunde förstå och stötta varandra. Ibland var han frånvarande och drog sig undan. Men det pratade binom var hans mående. Jag trodde han förstod att jag förstod.
Jag upplevde att vi verkligen vara kunde vara helt lugnt i varandras sällskap. Vi hade inte bråttom.
Ändå tog det slut. Han sa att han inte klarade att ha ett förhållande för han mäktade inte med att ”hålla kontakten” den tid vi inte var tillsammans. Han förstod att det sårade mig. Jag fattar att jag inte kan ha ett förhållande men en man som inte orkar hålla kontakt när vi inte ses. Insåg att allt det fina jag fått från honom. Den förståelse, den famn jag fick vara både stark och svag i och söka tröst i bara försvann. Och jag får inte längre stötta honom.
Jag kämpar med att förstå och uthärda smärtan. Men hjälp vilken ångest det har väckt hos mig. Känner mig ensammare och mer övergiven än någonsin förr.
Det kändes äkta, det var äkta…men det var ingen garanti för att det ska fungera.
Det är svårt att våga försöka leva ärligt och äkta men det finns nog inget alternativ. Trots smärtan.
Hej Hanna. Jag berörs av det du skriver. Mitt X gick med orden ”Jag är ingen bra partner”. Min första fråga till honom var ”vill du vara en bra partner?”.
För mig är det ofta det som är poängen. Om man ”vill” kan man ju ta hjälp. Jag kan aldrig gå emot någons vilja men jag finns till 100% för de som haltar sig fram .
Tycker det är märkligt att ditt X sa att han inte mäktade med att hålla kontakten. Visst, känner väl igen ”känslan av vanmakt” och att man inte mäktar med men….”Vill man förändra” det läget så kan man ju alltid hjälpas åt, eller.
Varm kram till dig Hanna
Alexandra
Tack
Jo det känner jag också. Varför var han inte beredd att kämpa. Han förklarade att han försökt och att han nu hade så mycket i sitt liv och att försöka orka må bra igen att det inte skulle gå.
Känner och inser att det ligger i viljan också och hans vilja kan inte jag styra.
Men så jag saknar stödet och att få stötta
Har aldrig varit med om att det gör så ont
❤️❤️❤️❤️❤️ Usch ja, så ont det gör . . Kan du distrahera dig med nåt?
Jag har klippt och klistrat citat jag hittat i bloggen. Nu har jag en sida på min iPad med stärkande, tröstande, läkande klipp.
Försöker promenera (bokstavligt talat) med vilken känsla jag än har.
På paddan finns det gratis pussel som jag lägger.
Alla måste ju hitta sina sätt. Tänker att det måste vara en rimlig balans så det inte gör för ont. Samtidigt vill jag inte helt förtränga.
Känner med dig och önskar jag kunde sända ett mentalt balsam till dig ❤️
Alexandra…
Tack! Mentalt balsam är ett bra ord.
Jo jag har fått bra distraktion. Tyvärr av det sämre slaget. Helt sanslöst hur elände inte kommer ensamt. Mitt ena barn har akut blivit sämre i sitt psykiska mående. Akut kontakt med BUP idag. Det lämnar kärlekssorgen i bakgrunden. Har fina vänner som ställer upp och lyssnar på mina grubblerier när jag försöker vända tankarna i konstruktiva och ”självsnälla” banor. Promenerar också med tankar och funderingar.
Mitt barn kommer också först så det hjälper att fokusera på hen. Jag får distans till honom, han hamnar i periferin. Men så ploppar smärtan upp ibland och det blir en tyngd över bröstet.
Och så kommer inland den där reservkraften och slår till och jag orkar lite till.
Tyvärr har jag inte superbra strategier i övrigt. Försöker tillåta mig att känna utan att drunkna….vända tankarna ned tankekraft och samtal… Tror det är viktigt att inte bara stänga in känslorna och kasta iväg nyckeln. Det förmår jag inte.
Tack för din omtanke och pepp.
Å
Jag hoppas du har/får lite mentalt balsam också och hittar balansen och att det smärtan klingar av