Det är inte alls ovanligt att känslor begränsar vår sunda klarsynthet. Och i fallet kärlek, eller det vi tror oss vara kärlek, hör jag ofta hur människor förklarar och romantiserar de egna handlingarna:
”Jag älskar ju honom/henne!”
Självutplåning är inte lika med kärlek.
Förälskelseruset; det gigantiska behovet av uppmärksamhet, bekräftelse och en längtan efter att få vara ”the chosen one”, kan göra oss fullständigt självutsläckande. Det är som om jagets vilja satts i stand by läge. Likt en förföriskt skön bubbla av:
”Jag gör allt för dig!”
I samtal med personer som blivit lämnade av partnern hör jag emellanåt:
”Jag är beredd att göra vad som helst för att få tillbaka honom/henne!”
När vi hör oss själva uttala denna mening bör vi stanna upp och fråga jaget:
”Är det jag säger nu, uttryck för en känsla av desperation och är jag i handling beredd att gå så långt för någon som valt bort mig ur sitt liv?”
Hur är du som partner när du sysslar med självutplåning? Vad händer med din självkänsla och jagbild när du resonerar som du gör?
Det finns få, om ens någon människa i den här världen som tycker att en tjänarattityd är attraktivt. En tjänsteman/kvinna som lägger allt vad en upprätt hållning heter åt sidan för att relationen skall fortsätta. Oavsett den emotionella insatsen.
När personvärdet hamnar på utförsäljning degraderar vi oss själva. Vi skapar en situation med skuldkänslor som tär därför att vi innerst inne vet hur nedbrytande det är. Vi behöver bli bättre vänner till personen framför spegeln.
Hjärnan kan bli kidnappad av vissa önskningar, känslor, behov och föreställningar som upptar hela vår tanke/känsloenergi. Det är mänskligt, men kom ihåg empatin gentemot dig själv.
Om du sitter fast så börja ge tankarna plats:
”Vill jag verkligen vara tillsamman med någon som inte vill att jag skall vara en del av hans/hennes liv? Åt vilket håll kan rikta min energi så att äkta lycka kan få ta plats? Vilka beteenden/handlingar behöver jag bryta med så att jag kan respektera mig själv? Vad för slags person och relation önskar jag av framtiden?”
Hur kan du bli det du söker i en partner?
En handling idag som gör att du börjar vinna självvärde. Ibland är första steget att inte inte trycka på skicka knappen. Att gå utomhus, träna, prata med någon som stärker dig, köpa en liten present till dig själv, uttala betydelsefulla ord med klar röst till dig själv, att upphöra med att idealisera en annan på bekostnad av ditt egenvärde etc.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Behöver du prata med någon? Kontakta mig på michael@separation.se
Precis vad jag behövde läsa just idag.
Det är klart jag inte vill vara tillsammans med någon som inte älskar mig.
Vill inte ha honom tillbaka men en annan del av mig skriker och längtar och vill bara att få mer tid och vara med honom. För mina känslor finns kvar..
Kram
Jag har inte blivit lämnad, inte denna gången. Men han har lämnat många gånger tidigare. När jag tittar tillbaka så har det hänt så enormt mycket negativt. Jag har blivit kallad så många fula ord när han varit arg. Till och med på sms har vi bråkat. Jag vet att jag kan älta. Han blir skogstokig på det. I början lyssnar han och försöker ge mig tröst. Det var faktiskt han som gjorde ett stort misstag som jag blev väldigt ledsen over. Men när jag sedan tar upp det igen, är ledsen och arg på honom. Då kan han helt plötsligt bli arg, säga saker som ”men för fan lös ditt problem”. Jaha där stod han kvar… tänk om han bara kunde kramat om och sagt, vännen vi har pratat om det och du vet att jag ångrar mig. Men du gör dig själv illa också genom att ta upp det gang på gang. Men nä det blev bråk istället. Han gick in i försvar…till slut fick jag be om ursäkt och han kunde då oxå säga förlåt. Detta är bara ett exempel på vad som har skett…Men ändå kan jag nu sitta och tänka, om jag inte tar kontakt med honom nu så finns han ju inte kvar. Då träffar han ngn annan och gå vidare. Vill jag verkligen vara utan honom? Inte den fina versionen av honom men den andra kan jag vara utan. Usch, jag måste sluta tänka så mycket på om och o men. Denna gången har jag sagt att jag tanker stå kvar vid mitt beslut. Men har en sådan stark känsla att jag borde säga förlåt till honom för jag gjorde honom ledsen. Men varför det? Han har gjort mig ledsen också. Kanske batter låta det vara som det är nu.Men den tystnaden han ger nu är vilseledande, jobbig…
Är dumpad sen en vecka tbx o känner igen mig i inlägget..
Självklart vill man inte vara med ngn som valt bort en.
Men du skriver man ska fundera ut vilka handlingar/beteenden man ska uppgöra med. Jag förstår inte? Jag rannsakar mig själv o försöker se mig objektivt men den är svår alltså. Kan du ge exempel?
Tack…ja, jag läser och förstår och håller med. Tänk att det ändå ska vara så j-la svårt att göra det som är klokt och bra för sig själv. Jag flyger högt just nu på många sätt. Samtidigt som jag dagligen kämpar med min längtan efter djup känslomässig och fysisk kontakt med en människa som vill dela sig själv och sitt liv med mig. Och jag faller ner i en grop av rädsla å desperation lite då och då. Och i dessa stunder så faller även min självrespekt. Då vill jag bara ropa till Gud…varför är ingen menad för mig? Varför får jag inte uppleva hur det är att älska och vara älskad? Är jag inte tillräcklig? Eller bara menad för något annat än att leva i en kärleksrelation? Jag förstår inte…
Sen försöker jag plocka upp mig själv…själv se hur fin jag är och hur mycket kärlek jag ger och är värd att få ta emot…och ha tillit och tålamod…
Ja du Petra man kan fundera sig gråhårig över varför man är ensam när alla andra är två eller byter partner som andra byter underkläder. Är helt övertygad om att jag är alldeles underbar partner både stabil, tilllåtande, varm och passionerad, och självständig men ändå får jag inte till det . Så vad vill män egentligen ha hos en kvinna?
Känns så skönt när man kommer dit man inser man inte skulle vilja ha honom tillbaka. När man känner att man klarar sig själv och man ser att man inte hade det bra alls med honom. Jag ser mer o mer negativa saker en positiva. Det ända positiva jag ser är barnen jag har fått med honom. Jag ser den inre stressen jag hade att tillmötesgå hans önskningar bara. Så skönt att inte ha nåt att göra med honom idag och så skönt att få göra vad man vill Mvh Eva. Ha en skön sommar
Precis så gjorde jag, böna och bad. Jag ryser av bara tanken att jag förlorade mig själv på det sättet. Inget självvärde öht. Mycket har hänt sen dess som tur är. Att läsa här inne och ta åt sig och jobba med sig själv är det bästa som hänt för mig. Jag står så mycket stadigare nu, och är betydligt lugnare och kan reflektera innan jag reagerar och agerar. Man växer flera meter❤️.
Vilket bra inlägg, har nästan kommit dit där jag förstår att jag har det så mycket bättre utan honom! I dagarna är det TRE år sen han lämnade första gången.. Det är två år sen jag lämnade sista gången! Är glad över att det var jag som lämnade sist, även om känslorna för honom inte lämnat mig! Men mer & mer sjunker det in att inte vill jag vara med någon som kränkt mig så kolossalt. Han saknar totalt empati för andra , en fullblodsegoist. Jag har gått igenom alla faser flera gånger, kommer aldrig att förlåta honom men har förlåtit mig själv för att jag ödslat så mycket tid & energi på en så liten människa. Är glad att jag inte har barn med honom, men har så mycket annat gemensamt så jag vet att jag ” måste” träffa honom ändå. Just nu är jag i fasen att jag önskar honom allt ont…!
Behöver tänka mer så här, tror jag. Men i vårt fall så har ingen gjort något mot den andre, det bara funkade inte. Nu ligger jag här en månad efter separation och tårarna rinner.. Jag skönmålar..längtar efter att bli älskad.. Varför funkade det inte?!? Det som borde kunna vara så bra! Är rädd att jag stötte bort honom, inte kunde ta emot kärleken.. Varför?! Varför såg jag bara felen..när det fanns så mycket som var bra! Jag vet ju att det inte bara var jag..jag saknade att bli lyssnad på, på riktigt..men han försökte..
Vet fan inte vad jag ska göra.. Försöker komma på de dåliga sakerna, men det är svårt.. Vet inte om jag är rädd för att inte hitta kärleken igen..att bli älskad på det sättet, för den jag är..
Idag är en tung dag..
Känslor kan verkligen få oss att plåga oss själva, när mitt ex flyttade så kröp jag för honom jag gjorde allt för att få honom att komma tillbaka och enligt honom var det mitt fel att vi separerade. Sen på några veckor visade det sig att han varit otrogen, men när värsta chocken lagat sig fortsatte jag krypa för honom. I två månader ville han sen att vi skulle börja kramas och röra vid varandra för att han skulle få tillbaka känslan för mig och han sa att hans känslor började komma tillbaka, och jag klev utan tvekan in i hans famn. Men plötligt meddelade han helt kallt att han känner ingenting för mig, att åtrå och kärlek inte hör i hop att han tycker att jag är så vacker men att han känner ingenting. Jag kröp och gjorde mig själv mycket illa och allt för att få tillbaka mitt trygga liv! Jag var så skör och jag såg inte klart jag kunde inte skydda mig själv. Min självkänsla åkte ner i botten och jag såg inget värde i mig själv, men det blir bättre och bättre och jag börjar tycka om mig själv igen. Jag har lärt mig att inte dömma mig själv för hårt, jag visste inte bättre då och jag gjorde det av kärlek.
Precis så där har jag haft det i 5 månader nu
Han blir elakare och sårar mig mer och mer, lockar mig till sig, så fort jag börjar känna mig stark, för att sedan fullkomlig rara mig. Ljuger och verkligen får mig att må förskräckligt. Men kan inte släppa honom… Varför??? Mitt självförtroende är under markytan, jag har ångest och mår hemskt, hur tar man sig igenom det, all min energi har jag tappat, gråter varje dag, utan de dagarna han är tillbaka för att vara med mig och säga hur vacker och underbar jag är, för att i nästa sekund säga att han inte vill vara tillsammans med mig mer. Vi levde ihop i 9år… Det är nu tredje gången han lämnar och jag kryper fortfarande och förlåter allt elakt han gjort genom åren… Hur tar jag mig förbi och ifrån honom… Känslorna försvinner inte, trots allt han gjort och trots alla elakheter han spyr ut så fort jag blir ledsen och tigger och ber om att han ska komma tillbaks… Känner mig då otroligt söndertrasad att jag inte längre ser ngn glädje i någonting
Åh Lina jag förstår hur du känner och hur du mår, det är precis som Michael skriver ” självutplåning” inte kärlek. Du har som jag tappat bort dig själv och ser inte ditt eget värde. Jag gjorde tillslut så att jag blockerade honom från min telefon bröt all kontakt med honom för 1 månad sedan, ett jobbigt beslut men jag mår redan så mycket bättrre. Jag har fått stöd av mina vänner och av psykolog och jag växer för varje dag. Lina du kommer också hitta styrkan att rädda dig själv, skydda dig själv.
Om alla insåg vilken otrolig nytta man gör för sig själv av att välja bort en partner ur sitt känsloliv för att den personen inte älskar dig längre och istället fokusera på att först lösa en fungerande vardag med boende och rutiner utan varandra. Om det finns barn med i bilden, se till att de är trygga och att de upplever att mamma och pappa är vänner som behandlar varandra med respekt genom processen. Vara rättvis både mot sig själv och sin expartner i bodelning o.d. Sköta bråken via sms (bägge får ge sin bild av svårigheterna, inget onödigt drama inför barnen, man läser/skriver när man kan och vill och orkar). Då bygger man samtidigt en stabil plattform för den bearbetning av sorgen det innebär att bli lämnad. Man har separerat med rak rygg och med självrespekten intakt. Känslan av att stå på egna ben och ha gjort det bra trots alla jobbiga moment är själasörjande i sig och självömkandet och hatet får inte för stor plats i denna tuffa period i livet och även frisk självrannsakan och nya insikter.
Man inser också med lite perspektiv att det faktiskt är rätt skönt att få vara ”egen” och göra saker på sitt sätt. Det leder i sin tur till att man då inte har så stora förväntning på en ny partner eftersom man är rätt bra på att sköta sig själv. Bekräftelsebehovet får rimliga propotioner och det attraherar människor som gillar självständiga partners och förmodligen är attraktiva och stabila på samma sätt.
För många så innebär det i slutändan att man får det bättre än förut. De flesta separationer kommer ju av att man egentligen helt enkelt inte passar ihop längre.
Kram på er /J
NU vet jag allt detta men det krävdes att jag gav honom en andra chans och riktigt fick köra huvudet i väggen för att inse, så det blev en dyrköpt läxa. I efterhand kan det kännas som jag gav honom en pistol och sa ”du missade mitt hjärta första gången här skjut igen” men jag försöker att inte vara så hård mot mig själv, lätt med efterklokhet….
Han var en bekant från början som jag alltid sett nåt speciellt i och när han separerade från sitt ex så fick vi en chans som jag aldrig trodde vi skulle få. Vi började träffas lite försiktigt han fortfarande märkt av sin förra relation, jag mer än redo att gå in i nåt på riktigt. Helt i otakt och till slut kom samtalet upp hur han kände egentligen och vad ville han? Då kände han sig pressade och stegade ut genom dörren för att inte komma tillbaka…. Jag som hoppats så mycket, känt så mycket var helt krossad. Och inte blev det bättre att jag sedan fick höra att han dejtade nån ny bara veckor senare…
Jag hade så svårt att gå vidare efter det här, satt fast i min sorg och besvikelse, men började gå i terapi och det var det bästa beslutet nånsin. Fick oerhörd hjälp att förstå mig själv, mina relationsmönster och vad jag egentligen längtar efter för relation. Kom ut på andra sidan och fick insikter om att han inte hade varit så bra för mig ändå, det fanns mycket han inte kunde ge mig… sen efter att vi träffats på en fest med gemensamma vänner så började vi ha kontakt igen och hoppet vaknade. Det jag trodde jag inte hade nåt kvar av… men det var som alla insikter bara föll bort och jag såg bara den där chansen att få bli det jag hoppats och ville så mycket av vi kunde bli.
Relationen blev sen inte det jag kommit fram till att jag ju egentligen ville ha, den där djupa, innerliga kontakten, känslan att bli sedd för den jag verkligen är… nej det fanns inte där. Men en stor villkorslös kärlek från min sida som fick mig att kämpa otroligt mycket, försöka nå fram, prata, tänka, jobba… till slut var det han som på ett brutalt sätt meddelade att han inte ville mer. Behandlade mig helt kallt, avstängd, distanserad och jag fick uppleva det jag mest av allt var rädd för, en repris från förra gången…
Kraschade först hårt, kändes som marken försvann under mina fötter, aldrig känt mig så sviken, besviken… men nu några månader senare har jag landat. Landat i att det här var inte bra för mig från början. Han är inte det jag vill ha. Vi vill inte ha samma relation (eller kanske vill men han har inte förmågan) han ser inte mig, uppskattar det jag är och kan ge. Det är inte en sån person jag vill ha vid min sida..
Nu fokuserar jag på att ta hand om mig själv, göra saker jag blir glad av och det har gått så mkt fortare än jag trodde att må bra igen. Hittat tillbaka till mina insikter från terapin och nu ska jag fasiken göra saker rätt. Han tog lite den chansen ifrån mig. det var redan en upptrampad stig på nåt vis…
Nu ska jag hitta den minst använda stigen, välja något jag aldrig haft i mitt liv och det känns faktiskt riktigt spännande och det trodde jag inte jag skulle känna för ett par månader sen…
Som jag känner igen mig i din historia!
Så fint skrivet Michael!
Gillar sista stycket med att göra en fin handling till sig själv. Men jag tänker på, som i mitt fall, att man ”gör vad som helst för att få behålla” – att låta äktenskapet fortsatt hålla…utan att man tänker på det. Jag var inte medveten om hur jag skötte all markservice så att han kunde göra karriär. Efter separationen sade två gamla väninnor till mig att -det aldrig var rättvist i ert förhållande, -du var alltid den som gjorde allt för honom medan han knappt såg dig!
Visst, det kan vara svårt för en väninna att säga vad man tycker, men åh vad jag hade önskat att någon hade sagt vad de såg, jag var så nerkörd i botten ( av redighet) att jag inte var medveten själv. Därför kunde jag inte bryta mina mönster och handlingar, inte försen min kropp sade ifrån och blev sjuk.
Nu, så här några år senare, så är det självklart att jag inte skulle vara tillsammans med honom som inte gav mig lycka.
Åh, vad jag hade önskat att det fanns någon att prata med som hade stärkt mig! Men folk har så mycket med sitt att göra, många är stressade och ofta blir det ett ytligt -hur mår du? Tänk om man vid en sådan fråga någon gång hade vågat säga, det är inte så bra, för min man säger si eller beter sig så mot mig. Det är inte lätt att säga det till vem som helst.
Jag håller med dig Eva, det känns så otroligt skönt att ha kommit till den punkten att man inser att vi inte är ämnade för varandra.
Det jag fortfarande inte riktigt kan förlika mig med är att jag tillät det gå så långt, att jag levde på något slags hopp om att vinna hans gunst till 100 %, utan att egentligen vara medveten om det. Så, inget ont som inte har något gott med sig, för separationen har verkligen öppnat upp ögonen på mig för vilka handlingar som gör mig lycklig och i vilka jag öppet ständigt kan utvecklas som person. Och när jag träffar min nästa stora kärlek, ska inte några av mina sanna handlingar läggas åt sidan. Två kärleksfulla personer stöttar varandra så att båda kan växa som personer, eller bara fortsatt få lov att vara den varmhjärtade personen som man vill vara.
Den andra Eva, som är i fasen att du önskar honom allt ont…hm det låter hemskt, men jag har varit där jag med. Jag skrev av mig allt i en bok, ingen trevlig läsning, men bitterheten och hatet gick över. Jag tror det är lite detta som Michael är inne på, vilka handlingar ger du dig själv. Hamnar man i bitterhet och hat genom att inte kunna kontrollera sina känslor kring en person som inte vill ha en till 100 % och som inte respekterar en som en fin person så gör man fel. Handlingarna måste ta oss bort från bitterhet och hat, men ack så svårt ibland. Men det går, jag lovar.
Linda…stackars dig i din tunga dag…det finns en problematik kring att inte kunna ta emot den sanna kärleken när man väl får den, en slags ångest, inte så länge sedan Michael skrev om det, men kommer inte riktigt ihåg. En del kan i vart fall få ångest även i ett förhållande där det känns riktigt fint och härligt. Kan det ha och göra med att du inte tror att du är värd att få ha det bra, att du är ovan vid känslan av att livet faktiskt kan få leka. Hoppas det löser sig för dig.
Bra skrivet Joe, jag håller med i allt du skriver!
Starkt Maria…mycket starkt! Fy vad dumma man kan vara ibland, att man måste stånga huvudet i väggen för att fatta vad man behöver göra. Känner igen mig. Nu har jag lärt mig att alltid lita på magkänslan…känns något fel så är det ofta så det kommer att landa i. Om inte annat så har man ju redan i huvudet börjat ana någon slags oro…och då är det kört, man blir som man tänker… men jag rycks med av din styrka i berättelsen… att nu gör du de handlingar du så länge hade behövt för att stärka dig själv…attans vad bra
Tänkvärd text som jag ska försöka ta till mig. Har varit i en osund relation i flera år med en upptagen man. Har aldrig haft så starka känslor för någon tidigare och har så j..la svårt att släppa taget om honom. Vi träffas under en tid och så bryter han med jämna mellanrum men har hittills alltid saknat mig och kommit tillbaka…
Och eftersom jag känner så mycket kärlek, längtan och saknad tar jag tillbaka honom. Och så här håller det på hela tiden, fram och tillbaka. När vi ses är jag i himmelriket och när han bryter blir jag helt knäckt, sårad och ledsen. Hela världen faller samman. Tar det alltid lika hårt när han bryter. Lever ett olyckligt liv som den ”andra” kvinnan och tar bara det lilla jag får. Han kommer inte lämna henne och jag inbillar mig att jag klarar av vår struliga relation men lurar bara mig själv…
Han kommer bli min undergång och hur ska jag kunna träffa någon annan när jag är så kär och har så starka känslor. Åren går och jag befinner mig i ett ”fängelse” som jag inte kan ta mig ut. Han finns i mina tankar nästan hela tiden och jag vet inte hur jag ska kunna släppa taget om honom. Kan ju inte vara upptagen med saker dygnet runt för att inte behöva tänka på honom.
Just nu har han brutit och jag är så olycklig , orkar snart inte mer. Kämpar på och tar en dag i taget men det går inget vidare…
Tänk att kärlek och relationer kan vara så svåra, tunga och såra en så oerhört mycket.
Oj Ellen…vad jag känner med dig. Jag har oxå mycket känslor för en upptagen man. Och jag har oxå svårt att släppa taget om det lilla, lilla jag får. Vi har aldrig gått över den där fysiska gränsen, för som tur är har vi båda en spärr där. Men jag vet hur känslorna kan åka upp och ner bara av att han hör av sig och är gullig i ett sms. Och samtidigt vet jag att jag aldrig får mer än det. Värmande ord och tankar…väldigt härligt, men det gör ju oxå så ont att inte bli vald. Destruktivt…det är vad det är!!!! Och jag vet att jag är värd så mycket mer. Att jag bara har en stor längtan och ett stort behov av bekräftelse, värme och samhörighet. Och att jag tummar på min självrespekt för varje gång jag sätter mig i berg- och dalbanan för en kittlande åktur. Igår bestämde jag mig. Nu bryter jag kontakten. Har försökt många gånger, men aldrig lyckats. Men jag har alltså uppenbarligen inte försökt tillräckligt mycket. Ursch…jag vill ha något annat. Och jag måste tro att det finns något bättre för mig. Åtminstone kan jag ju ge mig själv större självrespekt…genom att släppa taget…jag vill ur det här, jag vill växa, jag vill ge mig själv en biljett till en bättre framtid. Nu gör jag det! Är du med mig? 😀
Petra, Ellen
Här är en till som strulat med en upptagen i drygt 2 år.
Han har ny dumpat mig sen en vecka tillbaka o jag förstår inte hur jag ska komma vidare?? Gråter, gråter förbannar o gråter lite till..
Jag är där nu… hon lämnade mig för 2 månader sen för någon annan och jag vill så gärna ha tillbaka henne men ändå inte!
Svårt att förklara men hon behandlade mig inte bra, allt på hennes villkor, men ändå!
Vi hade en vänskap på 12 år innan vi började träffas, nu är allt förstört!
Jag saknar henne, har bett henne att inte höra av sig, hon hör av sig när hon har tråkigt…..
Va fan gör jag…..känner mig nog bara ensam!