Han är förtvivlad, förlamad, ensam och känner sig tillintetgjord. Han berättar för mig, att han älskade och fortfarande älskar henne över allt annat. Kvinnan som han inte kan få ur tankarna och det emotionella systemet, vill inte längre vara tillsammans med honom.
”Hon är i mina tankar till 85 procent av tiden. Jag ältar konstant allt som jag borde ha gjort annorlunda. Helgerna är fruktansvärda och allt kretsar det kring vad hon gör och vem hon kanske träffar.”
Jag vet att många känner igen sig i den här berättelsen och lider. Det ligger i vår natur att vilja connecta på djupet. Att känna att den vi älskar vill vara nära oss. En god vän berättade för mig:
”När någon som jag bara dejtat ett par gånger, inte vill ses mer, är det helt ok. Men någon som känner mig väl, som sett mina goda sidor (och de mindre smickrande förstås), går sin väg, gör det ont.”
Till alla ni som inte kan vända ryggen åt längtan och saknaden, som känner sig som belastning för vänner och familj, som har ett hamrande budskap inombords att ni borde kunna bättre: du är mänsklig i din sårbarhet! Ångest och panik signalerar att ditt emotionella system är under stress. Det akuta kommer att mattas av med tiden. Trycket i bröstkorgen kommer att ersättas med andetag av hopp. Det kan kännas som ett obestigligt berg, men du kommer att röra dig uppför mot den klara och renat luften.
Människor kan såra och det finns ingen logik i världen som kan få oss att förstå meningen i allt. Ditt värde som person är oändligt mycket högre än de eventuella misstagen (som kanske egentligen är lärdomar) du gjort. Du är mer än känslorna som skriker på insidan.
Michael Thor Larsen – relationscoach
Jättebra inlägg, jag känner så igen mig i känslan och jag minns även så tydligt att det GÅR att läka och komma vidare ur hopplösheten och paniken.
Jag längtar efter mitt ex sonens (även sonen) pappa varje dag och flera gånger per dag och känner igen mig så mycket i det ni skriver. Umgås med familj och vänner men det hjälper inte min längtan tillbaka att få vara en familj igen. skulle verkligen behöva komma ur mitt så kallade inre beroende och längtan men vara utan ensamheten. (Hur gör man) Önskar jag verkligen kunde gå vidare efter 13 år
Jag har nu varit i fyra längre relationer i mitt liv och har erfarenhet av detta och vet att förnuft segrar till slut med rätt verktyg och insatser. Är mitt i resan och det värsta är att jag trodde det var mannen i mitt liv. Jag kände att jag hittat hem och ville ge allt och lite till. Tre och ett halvt år och kände mig lika kär och säker på framtiden och så gjorde han slut och gick inom en halvtimme. Fattade inget och inser nu att han började leta nytt direkt samtidigt som hans beslut sägs grunda sig på för mycket som tar kraft, jag har en son i fel ålder osv. Jag förstår inte hur man kan hålla någon i handen, sova under samma täcke och vara som vanligt och sen,,, pang rakt i ansiktet och hej då. Det är inte lätt att gå vidare och som att uppleva ett dödsfall. Jag vet att jag inte är ensam och tack för den här sidan och boken.