”Han var allt som hade jag drömt om! Jag har aldrig känt en sådan samhörighet med någon, men till slut sårade han mig brutalt. Jag kommer inte vidare!”
Kombinationen av att exet kändes som mannen eller kvinnan i vårt liv, och nu är fullständigt otillgänglig, är en enormt tung känsla att vakna till om morgonen och somna till på kvällen. När vi var på toppen av romantikberget kände vi oss odödliga, och nu när sällskapet är ensamhet undrar vi vad meningen med det mesta är. De två ytterligheterna är fysiskt mätbara i våra kroppar: avståndet mellan lyckorus och depressivt tillstånd är påtaglig.
Han eller hon fyllde våra dagar med syfte och nu är känslan bara en bultande saknad. I denna utsatthet gör många det som gör oss ytterligare sårbara: vi idealiserar personen! Det otillgängliga blir oändligt mycket mer värdefullt! En två karats diamant eller en sten i glas? Det som inte är inom greppbart avstånd trånar vi efter.
”Vad gör han/hon nu? Träffat någon ny? Om jag bara hade betett mig annorlunda!”
Den som valde stegen bort från oss sätter vi på piedestal och gör honom eller henne till en gud eller gudinna. Psykologiskt sett hamnar vi i ett tillstånd av tillbedjan där vi gör vår egen person till en undersåte – en trogen anhängare som gör det mesta för att få uppmärksamheten mot vårt håll: ”se mig! Tänk på och sakna mig!” Så oerhört mänskligt! Och energidränerande till tusen!
Våra ständiga tankar och känslor kring personen som inte längre är i vår vardag med sin kropp, men däremot utgör sinnets allra största längtan, skapar ett enormt tomrum inombords.
Han eller hon har en emotionellt kraftfull inverkan på oss, men vi når dem inte fysiskt. När vi inte kan röra vid, hålla om och älska med subjektet för vår längtan, ”laddar” vi upp dem i våra sinnen på ett sätt som skapar en överidealisering. Vi romantiserar och bortser från personliga brister även om vi förnuftsmässigt vet hur det ligger till. Det pågår ett krig mellan intellekt och känslor, men även mellan känslor som står i stark kontrast till varandra. Till exempel mellan ilska och ensamhet. Sårbarhet och ”jag ska minsann visa att mitt liv går vidare!”
Vi behöver tid och förstående/insiktsfulla människor i vår närhet för att vi ska kunna börja röra oss i en annan riktning. Vi behöver punktera illusionerna om vår före dettas upphöjdhet och samla på oss nya minnen som lyfter vår blick.
Michael Larsen – relationscoach
Jag längtar till dagen då jag släppt taget, inte tänker på honom varje stund på dygnet. Han bara lämnade mig från en dag till en annan, han tokkär och jag var inte redo. Han hade varit singel länge, jag kom från ett evighetslångt förhållande, sviken och bedragen men så lycklig att jag hade ett hjärta och kärlek att ge till nånannan. Hur kan man kärleksbomba nån i månader och sen bara sluta höra av sig, inte svara, bara silent treatment! Det är fruktansvärt och jag tänker aldrig, aldrig, aldrig mer än man i hela mitt liv!
Det här är väldigt svårt att göra, hur mycket man än håller med i teorin. Ett hårt arbete som kräver hög grad av självrannsakan och som tar lång tid. Ett arbete som gifta par ofta kan slippa undan medan vi som lämnats tvingas utföra i sorgens tecken. Och det är svårt att skapa stunder som ger något av den där inre lyckan och känslan av samhörighet som kommer av att tro sig vara i en fin tvåsamhet.