”Han var allt som hade jag drömt om! Jag har aldrig känt en sådan samhörighet med någon, men till slut sårade han mig brutalt. Jag kommer inte vidare!”

Kombinationen av att exet kändes som mannen eller kvinnan i vårt liv, och nu är fullständigt otillgänglig, är en enormt tung känsla att vakna till om morgonen och somna till på kvällen. När vi var på toppen av romantikberget kände vi oss odödliga, och nu när sällskapet är ensamhet undrar vi vad meningen med det mesta är. De två ytterligheterna är fysiskt mätbara i våra kroppar: avståndet mellan lyckorus och depressivt tillstånd är påtaglig.

Han eller hon fyllde våra dagar med syfte och nu är känslan bara en bultande saknad. I denna utsatthet gör många det som gör oss ytterligare sårbara: vi idealiserar personen! Det otillgängliga blir oändligt mycket mer värdefullt! En två karats diamant eller en sten i glas? Det som inte är inom greppbart avstånd trånar vi efter.

”Vad gör han/hon nu? Träffat någon ny? Om jag bara hade betett mig annorlunda!”

Den som valde stegen bort från oss sätter vi på piedestal och gör honom eller henne till en gud eller gudinna. Psykologiskt sett hamnar vi i ett tillstånd av tillbedjan där vi gör vår egen person till en undersåte – en trogen anhängare som gör det mesta för att få uppmärksamheten mot vårt håll: ”se mig! Tänk på och sakna mig!” Så oerhört mänskligt! Och energidränerande till tusen!

Våra ständiga tankar och känslor kring personen som inte längre är i vår vardag med sin kropp, men däremot utgör sinnets allra största längtan, skapar ett enormt tomrum inombords.

Han eller hon har en emotionellt kraftfull inverkan på oss, men vi når dem inte fysiskt. När vi inte kan röra vid, hålla om och älska med subjektet för vår längtan, ”laddar” vi upp dem i våra sinnen på ett sätt som skapar en överidealisering. Vi romantiserar och bortser från personliga brister även om vi förnuftsmässigt vet hur det ligger till. Det pågår ett krig mellan intellekt och känslor, men även mellan känslor som står i stark kontrast till varandra. Till exempel mellan ilska och ensamhet. Sårbarhet och ”jag ska minsann visa att mitt liv går vidare!”

Vi behöver tid och förstående/insiktsfulla människor i vår närhet för att vi ska kunna börja röra oss i en annan riktning. Vi behöver punktera illusionerna om vår före dettas upphöjdhet och samla på oss nya minnen som lyfter vår blick.

Ikväll den 3/9 kommer jag att hålla ett weibnar i ämnet: ”kan du inte komma över ditt ex?” Du är varmt välkommen!

Michael Larsen – relationscoach