Jag hade en period i mitt liv då jag mådde fruktansvärt dåligt efter ett par relationer som inte blev vad jag hoppats på, samt att jag inte läkt färdigt efter min skilsmässa. En person med auktoritet, men som jag nu i backspegeln kan se var oerhört trasig, fick mig att känna mig behövd. Mitt liv skänktes mening då personen ifråga trodde på mig och mina potentialer. Att samtidigt få hjälpa en medmänniska bidrog till att mitt eget liv kändes mindre kaotiskt. Två trasiga själar vars vägar korsades!
Då var begreppet medberoende enbart någonting teoretiskt för mig, men nu när jag reflekterar tillbaka kan jag känna vad detta gör med oss människor. Dynamiken av den egna utsattheten i kombination med en annan människas utsatthet, sätter igång enormt starka psykologiska krafter. Vi lever med hoppet om att den andre personen ska förändras och bli hel, vilket gör att vi anstränger oss till det yttersta, därför att vi någonstans på ett omedvetet plan hoppas på att förlösas ur den egna smärtan: ”Läks du så läks jag!”
Medberoende behöver inte nödvändigtvis handla om den traditionella bindningen till någon som missbrukar alkohol, droger, spel och sex, utan ett känslomässigt missbruk, där vi har ett nära förhållande till en person som t.ex. har kraftiga humörsvängningar och/eller ett ohälsosamt bekräftelsebehov. Vi dras in i ett gravitationsfält som gör att vi försöker balansera upp den andres destruktiva beteende. Denna nedbrytande ”dans” gör att vi förlorar de egna gränserna i de ständiga försöken att rädda den andre. Vi dräneras på livsenergi vilket vi alltid upptäcker alldeles för sent.
Det känns fruktansvärt skrämmande att lossa förtöjningen till det bekanta och utmana vår egen bärkraft: ”Vem är jag då mitt liv inte kretsar kring den här personen? Vad ska jag göra med min egen tid då jag inte står i ständig beredskap för fixa kaoset och städa upp efter X?”
Vilka gränser har du förhandlat bort? Vilka behöver du sätta?
Michael Larsen – relationscoach
Jag är idag medveten om mitt känslomässiga medberoende och har gett mig själv 2017 till att aktivt analysera, reflektera och uppmärksamma det. Jag är blev ammad till mitt medberoende och det krävs mycket för att orka bryta dessa invanda beteende.
Tack för att du delar och sätter så bra ord på detta viktiga ämne där många kan identifiera sig Michael. Du var en av de få som kunde ge mig rätt hjälp när jag satt fast. Nu är jag fri och njuter äntligen av livet på riktigt, mitt eget liv
Nu satte du hammaren på spiken för mig!
Detta är nog ett problem för mig. Dina ord väcker funderingar och jag får en aha känsla över att så har jag haft det till mitt yngsta barn…Hen har sedan tidig ålder haft ett enormt bekräftelsebehov.
Jag har verkligen förhandlat bort mig själv…men jag arbetar väldigt mycket på stoppa mitt beteende. Säger Nej till mycket…
Samma sak har även skett mellan exet och mig.
Har upptäckt att de närmsta blivit ’bortskämda’ i att jag fixat mycket…tagit mig för given.
Problemet har varit att när jag inte självmant fått något tillbaka har jag upplevt mig djupt sårad.
Senast igår kom jag på mig själv att bli just djupt sårad…vilket går över till ilska och sedan vill man uppfostra!
Jag ska opereras och behöver sova över hos mitt barn i hens lägenhet. Då säger mitt barn kan du ta med dig sängkläder för då slipper jag tvätta så mycket nästa vecka. Hos mig drar det igång känslorna. Men jag valde att inte tala om dem för hen. Hen har ju ingen egen insikt i hur illa det låter. Jag sa bara Nej jag kan inte bära det pga knät som ska opereras (vilket barnet redan vet) . Själv tänker jag…vad har jag gjort för fel i uppfostran?
I min uppfostran hos mor och far hjälpte vi alltid varandra. Att ligga steget före och erbjuda någon hjälp…ex hjälpa en äldre av bussen är självklarheter. Alla hjälptes åt lika mycket i familjen.
Men i mitt äktenskap förlorade jag bort mig känslomässigt med den uppfostran/beteendet. Som han sade när vi skildes…vi arbetar väldigt bra ihop…vi är ett bra team…men känslorna finns inte där.
I efterhand ser jag ju mitt mönster…om det är riktigt fint när han kommer hem…om jag tvättar husfasaden….om jag klipper gräset….om jag lagar mat.,.om jag bäddar rent…om jag handlar, sköter ekonomin….tvättar etc.
Varför säljer man sig själv så mycket till någon som ändå alltid hade en längtande tanke efter andra kvinnor och som tyckte jag var äcklig att ta på?
Kan vem som helst hamna i en sådan situation oavsett genetiska- och sociala arv?
Det är smärtsamt att vakna upp och se de val man tidigare gjort i livet. Det får dock inte lov att ske igen.
Så intressant igen. Jag har återkommit i funderingar om varför jag så länge försökte förhindra skilsmässa med någon som faktiskt inte ville och inte uppskattade något med mig, åtminstone inte under de åtta sista åren av en tjugo år lång relation.
Faktum är att vad gäller själva parrelationen är det som svart. Jag kommer inte direkt ihåg några känslor av ljusa stunder trots att de måste funnits där innan. Känslan äktenskapet lämnade mig med är sorglig och svart. De ljusa minnena innehåller ju livet med barnen och känslan av att vara en familj.
Jag hade för mycket förståelse och för mycket tålamod och tolerans. Ibland tänker jag att jag kunde stanna för att jag hade så mycket annat i livet som var bra och bra relationer med många andra än min exman.
När jag fick höra gång på gång att allt var mitt fel, han var less på precis allt jag gjorde och precis allt jag sade…Ganska tungt ok att bära…På något sätt kände jag ju att allt han sade inte stämde. Det fanns ju andra som tyckte om mig och hade roligt med mig. Men det ledde ju till att jag blev helt dränerad på energi ändå.
Någonstans mitt i så sade han:- Jag tror du är min balans i livet. Jag tror jag svarade att jag faktiskt inte kan vara hans balans, man måste på något sätt fylla sina svarta hål själv. Därefter kan man hjälpas åt.
Ja, jag vet inte. Blev ett långt inlägg det här…
Jag förlorade nog alla gränser. Levde 6 år med en person som framförallt va spelmissbrukare. Men varje stund som han inte spelade missbrukade han sex, shoppade, drack. Kunde tillslut inte säga nej till att låna ut pengar eller sätta gränser för jag visste att det skulle drabba mig själv genom tjat och tvång till sex eller ”bara” tystnad eller så va de timlånga disskutioner och tjat. De tog ca 6 månader i den relationen innan jag helt tappat ”jag’et ” och livet handlade om att dansa efter hans pipor och försöka dämpa hans ångest för att skydda mig själv. Så många nätter som jag legat med ångest och gråt i halsen samtidigt som han har haft sex med mig, för att jag visste att jag inte skulle få sova annars. ” stäng av 5 minuter, sen får du somna Emily” tänkte jag varje kväll. Oftast gick det, ibland fick jag sån panik att kroppen tog över och slog bort honom. sista tiden ville jag inte ens komma hem, stannade på jobbet så länge jag kunde. Dom lediga helgerna var som att bli inlåst i ett fängelse. Men stannade länge med tanken att jag aldrig skulle klara mig utan honom… Att JAG behövde honom. För 6 månader sen va det som att kroppen tog över… En killkompis ringde på morgonen, såklart fick jag inte ha killkompisar och innan jag visste ordet av det hade jag yttrat orden att det var slut, att han skulle ut ur mitt hem och sen gick jag ut genom dörren. Jag har skulder på nästan 300 000 pga hans missbruk, de flesta lånen har han tagit bakom min rygg, vissa har jag varit dum nog att tagit för att hjälpa hans ekonomi. en kamp jag försöker bedriva för att bli av med. Jag VÄGRAR betala med min framtid för hans missbruk. Men mest sitter det nog i de psykiska och det är nog den största kampen just nu. Lämnade med självmordstankar och helt utan identitet. Nu mår jag lite bättre, har hittat lusten att leva, för det mesta. men ack vad man tappat sitt inre. Kan bryta ihop av småsaker som att någon ber mig bestämma vad vi ska äta… önskar inte min värsta fiende den psykiska terror man går igenom i sånna här relationer. Så många gånger jag önskat att han misshandlade mig, fysiskt istället. Ett slag sen var det klart, liksom. Jag inser ju också att det aldrig var kärlek…. Jag var endast ett redskap i hans missbruk.
Så ledsen att läsa allt detta du gått igenom. Hoppas du hittar stöd o får tillbaka tron på livet men ffa till dig själv! ❤️