En påminnelse från tidigare:
”Efter tolv år tillsammans känns det nu som om vi aldrig har känt varandra.”
”För tre veckor sedan fick jag höra hur älskad jag var och ändå fanns det en annan person med i bilden.”
”Nu är det en annan man som är med mina barn halva tiden. Jag förstår inte hur jag ska orka.”
”Jag har kämpat så länge med mina känslor, men klarar inte av att försöka i relationen längre.”
Det tar hårt inom oss när vi får beskedet att partnern inte längre vill vara tillsammans oss. Liksom skuldkänslorna som tynger ner när vi tvingas såra mannen eller kvinnas som vi har delat år tillsammans med. Och barnen! Hur ska de ta det?
Några av oss har levt ett helt vuxet liv tillsammans med en och samma person, och nu: kanske i 35, 40, 50, 60 års åldern, står vi där ensamma! Det är inte konstigt att vi inte enbart känner sorg, ilska, förtvivlan och ensamhet, utan även en djup identitetskris. Rollen som partner och en av pelarna i en familj upplöses. Självklart är det ett trauma! Och det är många som drabbas: direkt eller indirekt.
Minns skuldkänslorna över allt det som jag med facit i hand såg att jag kunde och ”borde” ha gjort annorlunda. Mina föräldrars ansikten när de såg min förtvivlan och att det de aldrig trodde skulle hända, faktiskt hände.
Trots all tröst från familj, vänner och en terapeut, känns resan fruktansvärt ensam. Vi frågar oss själva: ”hur ska jag orka med kriget i bröstkorgen och ensamheten?”
Men vi läker! Inte idag, kanske inte imorgon, men en dag så…Vi kommer att tvingas vandra genom våra personliga mörker innan andetagen och tankarna blir lättare. Känslorna kommer inte att vara lika förlamande om ett halvår från nu. Vi kommer att känna skuld, frustration och nostalgi, men våra psyken, liksom våra kroppar läker. Leenden kommer tillbaka, panikartad rastlöshet kommer att bytas ut mot vila framför en film, rader i en bok, sällskapet av en annan människa som ta fram dina ljusare sidor. Du kommer att älska igen – och bli älskad, även om det just nu känns som en utopi, och enbart som försök till tröst från en bloggande relationscoach.
Jag önskar innerligt att du hittar ditt fotfäste som gör att du kan ta dig över kanten till det som är din framtid.
Michael Larsen – relationscoach
Dina ord är verklig tröst Michael. Tack.
Tips på hur man går vidare? Vet att ”jag kommer att le” igen, men hur kommer jag dit? Hur kommer man över känslan av att vara utbytt, övergiven och lämnad?
Tre år sedan jag blev lämnad nu och har en ny relation sedan drygt två år tillbaka. I min tidigare familj var vi två vuxna och två barn. EN i min tidigare familj är än mer lycklig idag än för tre år sedan. Det är inte jag och det är inte våra två barn…. Om någon skulle fråga mig idag om jag har läkt och kommit över (med tanke på att jag har en ny relation) så är svaret tveklöst NEJ.
Har nu varit singel i 6,5 år. Jag har läkt och definitivt gått vidare och det sedan flera år. Men ensamhetskänslorna har börjat återkomma, för jag är ensam. Livet är tufft, dödsfall, flera barn med särskilda behov, sjukskrivning och återhämtning har gjort att även vänner har försvunnit så nu är jag verkligen helt ensam. Jag gör vad jag kan för att få en dräglig vardag, jag umgås med människor via arbetet och via fritidsintressen men allt är så ytligt. Jag pratar med folk som är bekanta och jag pratar med grannar, jag är ändå en rätt social person.
I hela mitt liv har jag varit utbytbar och jag fick tidigt lära mig att ensam är stark vilket gjort mig till en enormt psykiskt stark person, men känslan av ensamhet blir mer och mer påtaglig för jag orkar inte längre vara den starke. För mig är det verkligen en utopi att få möta kärlek och vänskap, börjar på allvar tro att meningen med mitt liv är att vara ensam. Det har gått så långt nu att jag gett upp och delvis accepterat att det är ensam jag ska vara, för acceptera fullt ut går inte heller.
Maria, jag känner med dig när du berättar om hur det är för dig. Har du provat att gå i psykodynamisk terapi? Det låter kanske konstigt, men en terapeut kan faktiskt ta rollen av en nära vuxen när det inte finns någon annan, en annan vuxen som faktiskt bryr sig och som stöttar, även om det är en professionell relation. Genom det stödet kan känslan av utbytbarhet och ensamheten minska är min erfarenhet. Och det kan i sin tur leda till att man lyckas hitta nya nära relationer. Kram och all medkänsla till dig!
Fint skrivet av dig Maria! Tack!
Lämnad… Jag blev lämnad för 6 år sedan då min man lämnade mig för sin sekreterare. Det fanns en tid när jag räknade mina fotsteg för att hålla mig i nuet. Efter sex år är jag fortfarande ensam. Och jag har lärt mig att se nuet. Jag ser allt det vackra jag har omkring mig, mina vänner, mina barn. Folk som verkligen betyder något. Jag ser också massor av ytliga förhållanden där personerna i dem är mer ensamma än jag. Hela mitt liv hänger inte på om jag har ett förhållande eller ej utan att jag har kärlek omkring mig. Jag har läst Mikaels ord också för att påminna mig om vad som verkligen är viktigt. Försök att se det fina du har, även om det är svårt. Kram
Tack för att du delar med dig Fröken H, och om det viktiga att kunna vara i det som sker här och nu.
Jo faktiskt. Man kommer ut på andra sidan. Fast det är helt omöjligt att greppa i början.
För mig har det gått fyra år och jag lever ensam, just nu.
Rådet om psykodynamisk terapi kan jag också stryka under på. För mig gjorde det en enorm och ovärderlig skillnad. I terapin förstod jag till slut att jag är värdefull precis som jag är, oavsett barn, partner, andra relationer, prestationer etc. Utan bara för att just jag kom till den jorden.
Visst känner jag mig ensam ibland, men ofta inte. Och det oavsett om jag har människor runt mig. Idag kan jag istället känna en koppling till allt levande, naturen, universum.
Och visst längtar jag efter en innerlig kärleksrelation. Men det blir när det blir.
Makalöst faktiskt. Att den första tidens ”hur ska jag överleva nästa timme?” kunde bytas mot detta!