Jag känner mig disträ idag. Kan inte riktigt hålla koncentrationen och tänker: ”tänk om alla råd som jag delar med mig av bara är klyschor”. Tänk om ingenting av det där är sant, att det bara är livbojar som saknar riktig bärkraft.? Jag faller ju själv emellanåt och lever inte upp till det jag skriver om.”

Idag vill jag strunta i allt: bloggen, träning, skrivande av bok och app.

Människor är väl ändå som de är och förändras väl egentligen aldrig? Se bara på hur mänskligheten beter sig, så har vi ju svaret. Vad skall förresten träning vara bra för? En neurotisk jakt på vad? Alla dessa ord, ord, ord…

Vänta ett tag: vi är ju oerhört komplexa varelser. Jag är inte enbart det jag just nu känner. Det finns en större bild.

Under skrivandets gång upptäcker jag de olika skikten. Jag mår ju faktiskt bättre av att se världen och på mig själv genom den bättre versionen av mig själv, eller kanske mer riktigt formulerat: den mer autentiska sidan av mig själv. Den som kan se sammanhang, vågar tro på kärlek, drömmar, mening och att lycka är något som vi faktiskt kan välja att släppa in på livet.

Cynism, tvivel, negativa värderingar om oss själva och andra, är ju betingat av smärtsamma upplevelser. Vi föds inte med tankar som: ”kan jag lita på henne/honom? Är jag tillräckligt bra? Kommer jag att bli älskad och omtyckt om jag gör si eller så?”

Vi är inte sämre för att vi tvivlar, är missunnsamma, avund/svartsjuka och tycker att det mesta är skit. Det är bara det att det gör oss betydligt mindre hela och lyckliga. Jag tänker inte ligga där en dag med få andetag kvar i den här fysiska världen och tänka: ”jag skulle ha varit modigare. Jag skulle varit mer öppen gentemot kärleken. Jag höll tillbaka mig själv alldeles för mycket.”

Nu skall jag ta en kopp kaffe och äta en kanelbulle och känna solen mot ansiktet.

Vilken är den bästa versionen av du?

Michael Larsen – livscoach