”Om hon inte visar att jag är speciell för henne – att jag är mannen i hennes liv, kan det lika gärna få vara!”
Det är inte alla män som öppet erkänner att de behöver få känna att de är ”the one” för sin partner. Han jag pratar med har fått nog av att censurera sig själv, vara alldeles för diplomatisk och anpasslig: ”jag har tappat min manliga kraft av rädsla för att min tydlighet skall göra mig bufflig. Jag är så jävla lagom av allt! Så politiskt korrekt!”
Jag vet att en hel del män brottas med det: öppet sätta ord på det som är relationsnaturligt för kvinnor – ”se, lyssna och bekräfta, så att det kan bo samhörighet här.”
Är det omanligt att uttala: ”detta är vad jag behöver av dig för att känna mig älskad”? Bör vi tyst bära sådant som ger emotionella skavsår för att inte riskera tappa ansiktet?
Självklart inte, men någonting blockerar. Det sägs att det tar generationer innan förfädernas ”synder” rensats bort. Vet inte hur det är med det, men att det kollektiva medvetandet (eller omedvetna) präglar oss, är glasklart.
Vilka tyngder behöver du lägga bakom dig? Vilka förställningar behöver skrotas? Tänk om du tillåter dig att vara en av dem som bryter generationers negativa och automatiska beteenden. Det skulle påverka på ett plan som inte går att överblicka.
Tänk på:
– Ödmjukhet är inte detsamma som undanfallenhet – det är styrka.
– Tydlighet som kommuniceras respektfullt spiller aldrig över i härskande.
– Att vara inkännande är inte likställt med svaghet – det är transparens och uppriktighet.
Hjärtat som älskar är till naturen sårbart. Det är mod i det!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Så bra skrivet! Tydlighet är något som kan göras med värme och empati både för det egna jaget och den andre. Din blogg är så viktig och den har hjälpt mig att komma till insikt kring hur komplicerat det är med relationer och hur viktigt det är att älska sig själv. Jag har varit svårt sjuk under några år och nu blivit frisk. Under tiden som jag var sjuk hittade jag tillbaka till mig själv. Fantastiskt. Men också svårt då mitt jag nu är ngt som ”skaver” i vår relation. Är på väg att ta det stora steget men kommer göra det i små steg för att att det ska bli så bra som möjligt för alla. Mig, min man och våra barn.
Tack för dina ord och hoppas att allt blir så bra som möjligt för er alla. Varma tankar!
Han är mitt allt men att han hela tiden måste bekräfta att jag är hans allt…ja, det kväver mig! Jag ber om att han ska vara sig själv, säga sin mening, kräva det han vill och behöver. Allt jag får till svar är: är du nöjd är jag det. Allt jag vill är att du ska vara lycklig.
Jag vill ha en man som står för vem han är och som vågar utmana och gå emot mig ibland. Inte någon som bara jamsar med och dessutom på bekostnad av sig själv.
Jag förstår dig – du behöver se/känna att han har en identitet som person och egen viljekraft. Är han medveten om att du känner som du gör?
jahaja….dethär var ju intressant ämne…….jag vill gärna att min man ska vara stark och veta vad han vill……..så när han blir sjuk och svag och inte vet så blir jag irriterad och gasar på med det jag vet att jag vill……..inte så bra att köra över ngn på det sättet, jag vet, men jag kan inte, vet inte ngt annat sätt? har försökt vänta ut honom(sista försöket resulterade i att han bror fick ett astma anfall för vårt hus var inte städat på 6 mån) fick då höra att om jag hade så höga standard krav så fick jag leva upp till dom själv, att jag inte kan tvinga andra ha dom……..har försökt lösa med samtal, kommit överens om saker som sen runnit ut i sanden igen….och alltid är det jag som ska ta tag i samtal och lösningar…..ngn som har tips på hur man förvandlar martyren till hjälte?
Svaret på din fråga om att förvandla honom till hjälte, är ett nej.
Jag valde att lämna honom efter sex år, eftersom han inte vill förändra sig själv och vill vara en ”lat” offer…
ouch, ok…… trodde nog nästan det var så.. ;(
Oj…..
Jag lämnade min efter 19 års förhållande. Men jag såg det inte ens utan det var vår 7 åring som sa till mig ”pappa han e ju bara trött och lat han”…….det fick igång tankeverksamheten hos mig och jag kunde äntligen se vilket värdelöst och själsdödande förhållande jag satt i.
Med det vill jag inte ha sagt att det inte går att vända en kantrande skuta 🙂 men för oss gick det inte….. Eller rättare sagt jag ville inte.
Klart ALLA vill känna sig som mannen/kvinnan i sin partners liv!!! 😀 Annars får det ju faktiskt va!!!
Jag tror inte jag skulle kunna hålla ihop med någon jag inte på allvar KÄNDE å TÄNKTE var mannen i mitt liv. Å det skulle han få veta. Helt säker skulle han känna sig på det. Men ja, det är nog därför jag e singel, har ju aldrig känt eller tänkt så för/om någon. Det har alltid visat sig hyfsat snabbt att det inte varit det. Så ja…jag kommer fortsätta vara singel tills någon gör mig övertygad. Så måste det få bli. Även om jag vill så mycket mer! Å vet (iaf intellektuellt) att jag är värd det!!!
övertygad! där har vi det ju! hur gör han det då? (och hur ska vi göra det för honom och vem ska börja?) 😀
Hur någon ska göra mig övertygad om att han är mannen i mitt liv? Förenklat: Han ska bara finnas där och ge mig allt sitt bästa för att han så gärna vill. Och om min kropp och själ svarar känslomässigt på det (jublar av lust, glädje å värme) och jag vill ge allt mitt bästa tillbaka…ja då tror jag vi hittat varann. 😀 Sen måste det fortsätta kännas som kärlek och visa sig vara kärlek i ord å handling!!!
Vem som börjar? Den som hinner upptäcka den andre först! 😀
Hmm…kom bara på att jag nog glömde några känslor…det ska ju kännas sådär som att hjärtat slår lugna, trygga slag i närheten av rätt man också…som att man blir avslappnad å trygg i hans närhet/armar. Jag tror helt enkelt att jag kommer veta!
😀
Precis!!!
❤️❤️
Klart att det är detta man vill ha! Jag vill få känna att jag är kvinnan för honom och det ska vara ömsesidigt! Jag blir emellanåt arg på mig själv för att jag inte velat se detta tidigare! Att mitt ex kändes inte som mannen i mitt liv. Har så länge sneglat på andra, drömt om något annat och varit avundsjuk på andra par som har Det! Men jag har trodde nog att det är mig det är fel på, kanske kan jag inte känna dessa känslor. Men det visade sig vara helt fel!
Jag längtar efter att få känna den känslan! Att jag är hans och han är min! (Dock inte på ett sjukt sätt )
Förstår precis hur du menar! Min man är inte heller mannen i mitt liv 🙁 Har också alltid sneglat på andra och är avundsjuk på paren som har DET. Trodde heller inte att jag var kapabel till att ge och ta emot kärlek på det sättet som det visade sig att jag kunde när jag mötte HAN. Så jäkla häftigt! 🙂
Men nu när jag inte träffar honom längre börjar jag tvivla… Var det sant? Kommer det att hända igen? Kan jag? Vill nån ge mig det? Övergår ALL kärlek i det som jag och min man har? Är jag naiv?
Blir också arg på mig själv för att jag inte vågar lämna…tänk om vi har det bra ändå? Tänk om jag krossar barnen för att jag tror att jag inte har dom rätta känslorna? Kanske kan vi komma på rätt köl igen? Men det känns omöjligt när det känns som om att man lever i en lögn… Borde man inte vilja pussas och kramas med sin man? Det är som om vi är i varsin bubbla, helt oförmögna att nå varandra. Varför?
Det är inte lätt!! Jag anser att man som par måste vilja vara tillsammans, vara nära, pussas kramas. Vilja prata med varandra och då inte bara om det praktiska utan på djupet. Och jag tror inte att det ska ta slut med åren. Självklart går relationen upp och ner men det är något annat! Men man ser ju människor som levt länge tillsammans men ändå har det! Jag förstår dig helt och fullt, barnen var också det jag tänkte på. Men till slut var jag ändå tvungen att gå på mina känslor. Och som jag sagt tidigare har jag inte en gång ångrat att vi valde att skiljas! Däremot så har jag sörjt det som inte blev! Jag hade inte tänkt att mitt liv skulle bli såhär. Det har nu gått ett år. Jag har inte de känslorna för mitt ex helt enkelt, det är sorgligt att det blev så men…
Barnen påverkas naturligtvis och de sörjer. Men med två föräldrar som efter separation ändå jobbar tillsammans för deras bästa så tror jag att de får ett bra liv om än med mamma och pappa på varsitt håll.
Men som sagt vet att det inte är lätt!!
Styrkekram
Jag förstår och tänker som du i det här. Åtminstone när jag tänker förnuftigt och klart, sen kommer tankarna på barnen…för dom tankarna är det enda som hindrar mig från att göra det jag egentligen vill. Det betyder mycket för mig att du orkar berätta (och emellanåt behöva upprepa dig för min skull!), framförallt eftersom att jag vet att vi har träffats av kärlekens kraft på liknande sätt. Tack!
Är glad om jag kan hjälpa. Jag har absolut inga problem med att dela med mig, eller att upprepa!
Känner igen mej i allt. Detta tvivel över relationen och även en skuld över att jag inte känner mej nöjd med det jag har. Otillfredsställelsen i vardagen, som utgör den största delen av livet. Längtan efter förändring, men den uppgivna känslan av att den inte kommer att kunna genomföras inom relationen, den genuina viljan och tron saknas. Rädslan för barnens reaktion vid en skilsmässa men också en sorg att de inte får uppleva en kärleksfullhet mellan sina föräldrar.
Ickekommunikationen som råder. För att bägge tvivlar på att det finns ett ”vi” där ömsesidig kärlek kan växa? Börjar vi prata så är det början på slutet- men också början på nåt nytt!
Förstår dig!!! Kram och lycka till!!
göm er inte bakom barnen! få tag på ert mod gudinnesystrar! kram på er
Jag funderar mycket på hur man får den andre att känna sig som den viktigaste?
Vara närvarande?? Se, beröra, lyssna?
Troligen samma som får dig att känna dig som den viktigaste Johanna..värme
Jag:
– Skilde mig efter 20 år med samma man.
– Särbo i 4 år med ny man, tog slut för ett år sedan.
– Nu har jag hittat mannen i mitt liv sedan 3 månader. Kunde inte för mitt liv ens föreställa mig att någon annan människa skulle kunna kännas som alla pusselbitar som fattats i mitt liv. Ser det helt klart nu. Denna nya fantastiska man är ödmjuk, omtänksam, kärleksfull, ömsint och alldeles underbar på precis alla sätt och vis. All kärlek jag har och ger honom tar han emot fullkomligt. För första gången i mitt liv känner jag mig som en hel människa
Jag är fullkomligt livrädd att jag ska skrämma iväg honom med att uttrycka allt detta viktig han är för mig. Jag tar det väldigt försiktigt med de stegen framåt vi tar i vår relation. Men han är definitivt mannen i mitt liv.
NJUUUT, låter ju HELT UNDERBART ❤️❤️❤️
Såå glädjande att få läsa och ta del av ❤️
så underbart! lycka till!kram