separation, kärlek, relationer”Om hon inte visar att jag är speciell för henne – att jag är mannen i hennes liv, kan det lika gärna få vara!”

Det är inte alla män som öppet erkänner att de behöver få känna att de är ”the one” för sin partner. Han jag pratar med har fått nog av att censurera sig själv, vara alldeles för diplomatisk och anpasslig: ”jag har tappat min manliga kraft av rädsla för att min tydlighet skall göra mig bufflig. Jag är så jävla lagom av allt! Så politiskt korrekt!”

Jag vet att en hel del män brottas med det: öppet sätta ord på det som är relationsnaturligt för kvinnor – ”se, lyssna och bekräfta, så att det kan bo samhörighet här.”

Är det omanligt att uttala: ”detta är vad jag behöver av dig för att känna mig älskad”? Bör vi tyst bära sådant som ger emotionella skavsår för att inte riskera tappa ansiktet?

Självklart inte, men någonting blockerar. Det sägs att det tar generationer innan förfädernas ”synder” rensats bort. Vet inte hur det är med det, men att det kollektiva medvetandet (eller omedvetna) präglar oss, är glasklart.

Vilka tyngder behöver du lägga bakom dig? Vilka förställningar behöver skrotas? Tänk om du tillåter dig att vara en av dem som bryter generationers negativa och automatiska beteenden. Det skulle påverka på ett plan som inte går att överblicka.

Tänk på:

– Ödmjukhet är inte detsamma som undanfallenhet – det är styrka.

– Tydlighet som kommuniceras respektfullt spiller aldrig över i härskande.

– Att vara inkännande är inte likställt med svaghet – det är transparens och uppriktighet.

Hjärtat som älskar är till naturen sårbart. Det är mod i det!

Michael Larsen – relationscoach och mental tränare