En man berättar: ”jag slutar att träna och läsa böcker när jag går in i en relation. Vänner och familj kommer i skymundan och all min energi läggs på henne, och till slut är det som om hon är hela min värld. Känns som att jag inte kan styra över det. I grunden är jag rädd för att hon ska tröttna och gå sin väg om jag inte ger allt.”
Är det någon som känner igen sig?
När vi tror att vi måste offra oss för kärleken, så har vi börjat montera ner vårt självförtroende, eftersom tilltron till vårt eget jag är beroende att vi står upp i oss själva, och inte lutar hela vår tyngd mot partnern och förhållandet. Det må låta självklart och klokt, men hur lätt är det inte att glömma?
Jag pratar med många människor som berättar att de blir förälskade och går helt upp i den andre, vilket är helt normalt under en kortare period i sitt liv, men när det sker under flera år, gör vi oss ytterst sårbara.
Kvinnan eller mannen mötte inledningsvis dig med alla dina personlighetsdrag, upplevelser, intressen, drömmar och mål. Men om allt det som utgör summan av dig läggs åt sidan för att du vill vara till lags och kärleksfull, av oro för att hon eller han inte ska känna sig älskad, begår du ett stort misstag.
När vi blir självutplånande i kärlekens namn slår vi samtidigt ut vårt självförtroende, eftersom det senare är beroende av våra dagliga uppbyggande handlingar.
Forskning visar att något av det mest attraktiva i en partners ögon, är att iaktta oss på håll när vi vistas i vårt ”rätta element”. När kvinnan/mannen i vårt liv ser oss göra sådant som vi brinner för: när du sjunger, föreläser, är tränare åt barn/ungdomar, skapar konst, utövar din idrott eller vad det nu än må vara, ser de med största sannolikhet lycka och syfte.
Vi dras till människor som har en riktning i sina liv (och då menar jag inte att vi nödvändigtvis måste vara framgångsrika; i alla fall inte enligt den ytliga måttstocken), utan hur vi gör oss själva emotionellt/spirituellt förmögna.
Jag garanterar att en hälsosam partner inte vill se dig som en tjänstekvinna/man som utplånar de egna konturerna för att passa in, och till varje pris vill känna sig älskad.
Ge näring till det som får dig att växa som människa. Gör det som ger dig ro i sinnet. Reflektera kring: ”vad kan jag göra idag som får mig att känna mig nöjd/stolt när solen är på väg ner ikväll?”
Du kan inte tänka dig fram till ett starkare självförtroende, utan det tar sin form när du agerar. När du påbörjar och avslutar saker som du vet måste göras. Varje gång som du öppnar bortförklarings/ursäktsdörren så minskar tilliten till ditt jag, vilket dränerar. Överge inte dig själv!
Michael Thor Larsen – relationscoach
Så igenkännande det du skriver. Men hur svårt är det inte att bryta den negativa cirkeln. Nästan omöjligt för ju mer man offrar sig och vill vara till lags, desto mer urholkas självkänslan, och ju mindre kraft har man att förändra sig. Redan när man går in i förhållandet är självkänslan vad gäller om man är värd en kärleksrelation vacklande, annars hade man inte genast börjat sökandet efter kärleksbekräftelse och säkert inte i utgångsläget fallit för en partner som hela tiden visar viss otillgänglighet, förtäckta hot om att man är utbytbar och krav på att man ska leva upp till hens förväntningar. Så frågan är, hur vaccinerar man sig mot att hamna i situationen när den är ett starkt livstema och ännu svårare, hur bryter man den onda cirkeln i ett förhållande utan att ta till drastiska lösningar som att fly. Att skriva hur oattraktiv man blir i sin sårbarhet är bara som att strö salt i de redan smärtsamma såren.