Från ett tidigare inlägg:
Kärlek för mig betyder bl.a. att älska någon trots brister och tillkortakommanden – lever inte med illusionen av perfektion. Alla har vi sprickor här och där, personlighetsdrag som reflekterar vår mänsklighet, nyanser där tiden och erfarenheterna målat sina färger.
När förhållanden tagit slut hör jag klienter, vänner (liksom jag själv vid tillfälle) säga: ”jag saknar den där fina delen.”
Vi människor är komplexa, en helhet bestående av många olika delar (tänk på mosaiken som skapar en bild). Det är bra att komma ihåg att vi aldrig lever med delar. En person kan vara humoristisk, varm, intressant, enastående i sängen (eller var det nu äger rum), men samtidigt vara omöjlig att leva med. Jag vet att du vet allt det här, MEN hur lätt är det inte att glömma när vi står där sårade och med en blick av längtan: ”om hon/han bara…”
Det går inte att sortera ut godbitarna (även om många av oss försöker) – ”han är välutbildad, snygg och framgångsrik, men jag känner mig inte sedd för den jag är.” Det fungerar inte. Aldrig någonsin.
En människa som inte är tillgänglig med HELA SIG SJÄLV kan aldrig bidra med känslan av att ha ”kommit hem.” Ensamheten kommer ständigt att skrapa på dörren, oavsett våra försök: ”men hon/han har ju så fantastiska sidor.”
ÄR DU ÄLSKAD FÖR DEN DU ÄR ELLER FÖR DEN PERSONEN VID SIDAN AV VILL ATT DU SKALL VARA?
Som min vän en gång sa till mig: ”se upp för att inleda ett förhållande med en kvinna som inte känner sig själv. Hon kommer att såra dig – inte nödvändigtvis för att det är hennes avsikt, utan för att hon inte kan annat.”
Bästa kärlekshandlingen gentemot oss själva och människorna omkring är att jobba på att bli hela.
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Sååå fint skrivet och sååå sant!!
Tack NN!
Behövde höra det där just nu! Jag saknar den där fina biten…vill tebax till den….men få måste jah även leva med den andra biten tyvärr å det vill jah inte 🙁
Det finns ofta (under en period) ett glapp inom oss mellan det vi önskar och det som ÄR. Det tar tid att smälta och vänja sig vid nya omständigheter. Varma tankar till dig Micaela.
Alltså hur gör man det??? Mera konkret? Jag är ju som bara, gör så gott jag kan här i livet. Men det känns som att det är nåt jag missat. Alltså nåt speciellt jag skulle kunna göra för att lära känna mig själv ännu bättre å bli hel. Men vad menar du då Michael? Jag vill ju göra det där man kan göra! 😀
Förstår vad du menar.
Var är instruktionsboken?
Du gör nog redan massor Petra.
Funderar, reflekterar, ifrågasätter…
Det kommer att bli bra. 🙂
Kram ❤️
Tack Josefina 😀 ❤️
Det är klart att man saknar nåt som funnits i två decennier. Jag har levt längre tid med honom än med mina föräldrar 🙂 Det finns så många olika minnen. Vi har gjort fantastiska saker ihop. Han har en ny kärlek. I bland har jag svårt att förstå det. Att han håller hennes hand. Vad säger han till henne 🙂 Jag vill inte tillbaka till oss men det är en process att arbeta med efteråt. Vi är olika. Jag är inte redo för något förhållande ännu. Jag har så mycket att fixa både med känslor och praktiskt. Det jobbigaste har varit att just förstå att vi inte hade det så bra som jag ”såg” det då. Lite fartblind av att det skulle vara vi.
Det tar tid att komma ur det gamla maja. De flesta av oss har inga av och på knappar. Vi behöver bygga nya minnen, så att vi inte enbart lever på nostalgin. Lätt är det inte, men nödvändigt.
Som Petra35 skrev, hur gör man? Min f.d. man sa att från första början försökte få mig att öppna mig men att han till sist gav upp. Jag tycker att jag försökte men förstod inte hur och vad jag skulle göra. Jag försökte att berätta om mina känslor och tankar men det räckte inte. Det känns som en stor sorg och så svårt att förstå. Är det något fel på mig som gör att jag inte kan komma nära andra människor? Jag kan prata om känslor och hur jag mår men vad är det som saknas som ger den där äkta närheten?
Det är inte helt lätta frågor att svara på K. Mitt förslag är att du hittar någon att prata med för att nysta upp eventuella knutar. Önskar dig en fin måndag.
Tack det samma!
Åh så fin text.. Minns de fina stunderna även om det just nu gör ont att tänka på.försöker prata med barnen om våra minnen vi har vad vi gjorde, vill att de ska minnas de fina att vara en ” hel” familj..
Kände mig inte älskad för den jag är utan kände mig älskad för det jag gjorde..
Nu behöver jag hitta mig själv,
Ha en fin Måndag
Tack Kerstin! Önskar även dig en fin måndag.
”se upp för att inleda ett förhållande med en kvinna som inte känner sig själv. Hon kommer att såra dig – inte nödvändigtvis för att det är hennes avsikt, utan för att hon inte kan annat.”
Väldigt skönt att höra dagen efter man fått hjärtat tillknöcklat av en man som inte vågar kontfrontera, ta hand om och vara i sig själv och sin egen smärta .
Anar att du är ironisk men rätta mig om jag har fel. Var det ironi så håller jag med dig! Jag reagerade så här på dagens text; jag är uppväxt med missbruk och att en förälder fick stryk av den andra vilket betyder att jag inte känner mig själv och funkar ganska dåligt…..Det skulle innebära att det är mitt fel att mitt 24-åriga liv tog slut i somras, han bara flyttade…det är alltså kört för mig?
Så länge det finns liv finns det hopp!!! ❤️ Alla har vi saker att jobba med!!! Vissa kanske har fått förmånen att ha goda förebilder att lära av, andra inte. Det är absolut inte rättvist. Men jag tror att det är viktigt att vi börjar reflektera och försöka förstå vad vi gör å inte gör å vad som fungerar bra å mindre bra…å prova oss fram 😀
Känner igen mig här. Mitt ex var underbar på många sätt, men ändå var där bitar som jag saknade. Dessa bitar ignorerade jag in i det längsta, men till slut byttes det ut mot frustration, ilska och bråk. För jag mådde inte bra i detta.
Försökte få fram var det var jag saknade och han försökte verkligen. Men man kan ju inte ändra på ngn annan.
Har klandrat mig själv så många gånger, varför inte bara ”ta honom som han är”. Jag tycker ju om honom och han mig. Men jag börjar mer och mer säga till mig själv att det är ok att känna som jag gör. Det är ok att säga detta hade kunnat bli jättebra men jag trivs inte här. Jag känner mig inte hel. Jag har blundat för min egen sanning så länge och därmed har det blivit så många bråk.
Det har bara gått ngn vecka nu i mitt”nya liv”. Oj vad jag saknar många saker…närheten mm. Men jag vet ändå innerst inne att jag kan inte leva i en relation där jag inte kan vara jag. Jag vill ha kvar mina intressen som att träna, umgås med mina vänner, vara den föräldern jag är till mina barn osv. Jag kompromissar gärna men inte till vilket pris som helst. Man ska väl kunna skapa ett vi utan att förlora ett jag.
Din sista mening säger otroligt mycket. Tack för att du delar med dig Åsa.
Tack!
För att du satte ord på mina känslor… Vi har dock inte kommit till bråk men jag är inte längre den personen jag vill vara. Allt är så dubbelt på något vis. Konstigt, om jag är bort kan jag längta men när vi är hemma båda klarar jag nästan inte av att stå ut. Tycker om honom för den fina människan han är och den fantastiska pappan han är, varför kan jag då inte älska honom som mannen i mitt liv??? Skulle vilja det så gärna men hur länge ska man försöka? Hur många gånger ska man tala om för sig själv ”skärp dig nu och jobba för familjen och för förhållandet och inte emot!!”
WA, det kommer så småningom…när hjärta och hjärna är överens helt enkelt.
Precis så känner jag med. Värsta av allt är att jag på riktigt tror att det måste vara något fel på mig för att jag känner så här?! Varför räcker han inte till? Denna stiliga, snälla, välutbildade och fantastiska man? Pappan till mina två barn? Vad är det för fel på mig? Vad är det jag behöver/söker som han inte kan ge mig?
Det e nog inget större fel på dig än på nån annan av oss Ava 😀 Kram kram
Och i kombination med det att känna sig själv, så måste också mognaden och modet finnas att se de delar som inte bär….
Tack <3
Jag skriver ut detta och påminner mig om helheten.Jag vill inte ha en pralinask med olika smaker, vissa goda andra inte. Jag vill ha en hel chokladkaka med Schweizhernöt, god från början till slut! Och nötter som fastnat i tänderna kan jag stå ut med 😉
Jag är älskad för den jag är. Det känner jag varje dag. Jag får bekräftelse på det både med ord och handling men mitt hjärta svarar inte längre på det. Fast han är så snäll och kärleksfull så saknar jag något som är borta.
Känner oändlig tacksamhet och trygghet, vissa dagar blandar jag ihop allt det där och tror att jag känner nåt annat oxå.
Men sen förstår jag igen vad det var som jag kände.
Vill ha tillbaka mina kärlekskänslor.
Vem har haft rätt att ta dom utan att fråga mig om lov? Lämna tillbaka dom!!!
Vad är det du saknar? Går det att beskriva? Kram min ”blogg-vän”. ❤️
Ja, det går att beskriva.
Jag önskar att jag kunde nå honom med pratet. Att jag kunde prata med honom och få honom att förstå så som man gör med sina nära vänner.
Vi ska ju vara bästa vänner.
Att han kunde se och höra sånt som är så tydligt.
Att han kan sätta sig in i hur den andra har det.
Allt det där kan jag ändå acceptera att det inte riktigt är som jag vill. Han gör så gott han kan.
Jag har ju fina vänner som förstår och som jag kan prata med. Så den biten får jag av andra människor.
Det som har tagit död på mina känslor är att han inte har nån sexlust längre.
Det är ju bränslet som fattas och det vill jag inte leva utan.
Kram bloggvännen ❤️
Mmm, jag tror jag förstår. Du känner dig ju ungefär lika ensam fysiskt å själsligt som mig, fast du är i en relation. Vi längtar nog efter samma saker ❤️
Ska vi bli ihop? 😀
Haha Petra!
Är du en man?
Petra kanske är ett täcknamn!!! 😉
Kram
Jag har ungefär samma känslor som Åsa, men jag har inte lämnat ännu. Vågar jag??
Jag och min man har varit tillsammans i 15 år och har två underbara barn. Vår relation är bra, vi har det bra ekonomiskt och socialt, men det där sista saknas. Jag känner mig inte hel… Det känns hela tiden som om något saknas. Vi kan inte komma varandra nära -trots försök. Just nu går vi i parterapi, men tyvärr tror jag inte att det kommer att förändra något. Mina känslor finns inte där, och det får mig att må otroligt dåligt. Att det är jag som är ”skurken”. Det är ju inget ”fel” på oss och vår relation egentligen. Vi har det bra, men inte tillräckligt med kärlek… Varför kan man inte hitta den i förhållandet, trots att man vill??? Jag har försökt och försökt. Tänk om jag aldrig kan hitta den? Jag är kanske oförmögen till att älska?
Mycket träffande inlägg!
Meningen: ÄR DU ÄLSKAD FÖR DEN DU ÄR ELLER FÖR DEN PERSONEN VID SIDAN AV VILL ATT DU SKALL VARA? säger något väldigt viktigt. Tack för den formuleringen!!
Petra, jag tänker att jobba på att bli hel är ett arbete som är livslångt. För min del så tänker jag att det handlar om att lära känna sig själv, sina behov och värderingar och börja göra val för en som är kärleksfulla och sunda och helande, som för en i riktning mot det man önskar. Att våga vara sann mot sig själv även om det kan vara obekvämt. Att arbeta på att bli mer närvarande i stunden istället för att leva på autopilot. Att leva autentisk.
Det är inte lätt, men vad är egentligen alternativet? <3
Bra formulerat,Midsommarbarn!
Tänkte just så när jag läste dina,Petra,frågor.
Lyssna inåt och på magkänslan i stor utsträckning i varje val du gör dagligen i vardagen. Man kan ”träna upp” det. Varje gång du tvekar i något sammanhang,stanna upp och känn in vad du vill och lyssna lite mindre på omgivningen. Det gör med tiden att du känner dig trygg i dig själv och litar mer och mer på dig själv och därmed också att du tar sunda beslut. Det känns skönt att vila i det och människor i min omgivning får en tydligare bild av vem jag är,man blir mer harmonisk på något sätt när man hittar ”sin linje” och därmed får en klarare bild av vilken Partner som man skulle vilja leva med,grundvärderingarna som är viktiga just för mig
Men TACK, det var verkligen ett BRA svar!!! Då tror jag att jag håller på för fullt 😀
Så sant det du skriver och självklart så saknar man ju de fina stunderna ibland.
När man blir lämnad så tror jag att det är lätt att man förstorar upp personen i fråga och sätter henne/honom på en piedestal.Tror att det är känslorna som inte riktigt hinner med att ta in den verklighet som plötsligt har hänt.
Men jobbar man med sig själv så ser man allt lite klarare sen.
Bra skrivet, jag är den som blev lämnad och just därför kan jag inte se klart på hur vi hade det på riktigt, jag är medveten att jag skulle känt annorlunda om det var jag som gick. Jag försöker rannsaka mig själv, ibland klarar jag det och ser vad som var dåligt, ibland får jag för mig att allt var perfekt, meeen det var det ju inte. Jag lever i ett sorts förnekelsestadium nu, precis som en alkoholist förnekar att den har ett problem….
Jag har under nio månader trott att jag saknar vissa bitar. Blev lämnad som blixt från klar himmel i våras av barnens far som tyckte att vi behövde vara ifrån varandra ”på prov”. Jag vädjade till honom att vi skulle ta hjälp men han tyckte att det var meningslöst. Vi har under senhösten och vintern gått fyra ggr i Familjerådgivning (på mitt initiativ) och han har i stort sett bara pratat om sig själv där, ynkat och sagt att han egentligen inte ville, att jag fortfarande är viktigast, att det ju ”bara blev” och egentligen inte var ett aktivt beslut från hans sida, att JAG gick för snabbt fram när jag efter någon vecka (efter att ha fått ”det är ingen idé-beskedet många, många gånger efter mina vädjanden) började leta lägenhet (inte en chans ekonomiskt att jag skulle kunna bo kvar i vårt hus). Varje gång vi klivit utifrån ett fr-möte har jag känt att skulden läggs på mig – jag som inte ens ville detta. Och NU har det krupit fram att han har och har haft en annan under hela denna tid. Barnen har flera gånger berättat om att denna kvinna, ”pappas kompis” är hemma hos dem. Och plötsligt saknar jag INGA DELAR!! Jag är så arg, så kränkt, så förbannad och känner mig så lurad, men mest av allt känner jag förakt – och att sakna något hos någon man föraktar är nog en omöjlighet. Jag sörjer det faktum att han är så ryggradslös att han låter denna information förmedlas av våra barn, men tänker att det MÅSTE vara jag som går vinnande ur detta! Kramar till er, alla medsystrar och -bröder som tvingas bli den starkare parten på grund av ett fegt ex!
Känner igen det där. Mitt ex intygade gång på gång i höstas att han INTE var intresserad av sin s k träningskompis (men kunde inte låta bli att inflika att hon var nog intresserad av honom) samtidigt som de faktiskt hade ett förhållande. Han har ljugit sig genom hela hösten och vintern och jag är arg, kränkt och förbannad. Sedan går han på som om det var jag som har ljugit, bedragit och varit otrogen, han har hittat på att jag skulle ha ett kk. Vi har en son som mår jättedåligt av att hon den andra sover över i huset när pojken är hos son pappa.
Känner mig stressad å sorgsen ikväll över det här med att jag känner mig mer ensam än jag vill känna mig. Jag VILL ju så mycket, men klarar inte av att ta mig dit FRAM. Ungefär som att jag typ vill gå nånstans men inte vet hur man tar stegen. Känns hopplöst. Tänker ofta att jag måste flytta nån annanstans. Byta miljö. Så att jag träffar fler singelkillar i passande ålder. Till en lite större stad med ett bättre uteliv. Å samtidigt så kommer tanken om att jag ju har min familj å många väldigt goda vänner här. Trygghet. Om jag flyttar så kommer jag kanske känna mig mer ensam istället. Inser att det är ungefär samma dilemma för alla som funderar på att lämna en relation där vardagen blivit grå. Ska man våga kasta sig ut för att kanske kunna hitta gnistan igen!? Hmm…
Jag förstår hur du känner men jag tror att du kanske försöker snabbspola livet framåt till nästa relation, och gör du det så missar allt det lärorika och fina på vägen dit. Istället för att fokusera ditt liv kring en relation, en befintlig eller avsaknaden av en, så fokusera ditt liv kring dig själv. Lägg fokus på att skapa det bästa liv du kan för dig (och dina barn? Minns inte om du har några, f’låt.), välj till saker i ditt liv som gör att du utvecklas och växer och som gör att du lär känna dig själv ännu bättre. Låt dig själv få stå i rampljuset och ta all den plats som du kan ta och låt dig få riktigt blomma ut. Och sedan en dag, när du har tankarna på något av dina intressanta och spännande projekt eller engagemang och du fullkomligt strålar av harmoni och inre tillfredsställelse så kommer Han att dras till dig som ett bi till en blomma. 🙂
Kram på dig!
Charlotta
Tack Charlotta! Jag försöker verkligen leva livet som jag vill, göra sånt jag tycker om å ta hand om mig själv. Jag har jättefina vänner å en fin släkt, har nyss hittat mitt drömjobb å bor i en fin lägenhet. Är bara less på att inte ha nån vid min sida som jag tycker om å kan få ha nära fysiskt å själsligt. Fast jag klarar mig bra, men det är jobbigt ändå. Speciellt när mitt tålamod runnit ut för länge sen…:-D Gud måste tycka jag e väldigt speciell :-S
Fast nu insåg jag att det nog ibland bara kan vara så att jag är uttråkad å less på mina egna rutiner!!! Att göra nånting NYTT varje dag och planera in ett miljöombyte då och då kan ju iaf ta udden av den där känslan av att man måste vänta på nånting!!! Kraaaam alla goa människor ❤️❤️❤️
Där tror jag du är något på spåren Petra! 🙂 Så länge du upplever en brist så har du nog inte fullt fokus på att utveckla ditt eget liv. Försök att inte fokusera på det du saknar utan på allt som du faktiskt har. Kram du fina!
Charlotta
Tack Charlotta!! Du har verkligen spännande tankar! Jag känner själv att det här med kärleksrelationer är ett område jag önskar mig mer kring. MEN att min upplevelse av brist på det området fått för mycket av mitt fokus. Jag blir bara ledsen när jag tänker på det. Så jag ska fokusera mer på annat, saker jag vill och kan påverka mer!!! När jag tänker på sånt så blir jag genast gladare! Då vill jag bara sätta igång med mina planer.
Förstår att man kan känna sig stressad och sorgsen över att man känner sig mer ensam än vad man vill känna sig.
Det är nog många som känner så.
Varför ska man behöva vänta på den stora kärleken när man är mogen för det NU.
Men man kan nog inte skynda på det, det händer när det händer.
Tålamod Petra! 😉
”Don’t worry if you are single.
God is looking at you right now saying…I’m saving this girl for someone special.” ❤️
Kram
Jag känner mig själsligt ensam……det är svårt att förklara. Jag har delvis känt det även innan jag blev lämnad men nu är det mer påtagligt. Det är inte så att det gör mig olycklig direkt men det finns där som ett hinder för att det ska va komplett.Jag behöver någon att dela min värld med. Det måste inte vara en man som i en parrelation men mina fina vänner räcker inte för tomrummet känns det som. Det närmaste jag kommer i dag är min samtalskontakt på familjerådgivningen…. Å det är ju nåt jag snart skulle vilja känna mig mogen att avsluta. Hur hittar man hem i känslan att vara ensam?
Det där känner jag igen. ”Att man vill ha någon att dela sin värld med.”
Nu lever jag fortfarande i en relation men vi befinner oss på olika planeter.
Jag har slutat dela mina känslor o innersta tankar med honom. Han förstår inte, det ger mig inget.
Pratar med vänner men ändå inte riktigt så djupt.
Jag har oxå kontakt på familjerådgivningen.
Terapeuten har blivit så viktig, det är egentligen hon som har lyckats att öppna mig, har aldrig pratat så djupt som jag gör med henne. Hon får verkligen mig att jobba med mig själv. Jag känner att jag har utvecklats väldigt mkt.
De där samtalen är guldvärda för mig. Vet inte hur jag en dag ska klara mig utan henne.
Vem ska ersätta den platsen?
Så vill jag prata med den som jag är ihop med men han är inte mottaglig för sånt.
Tyvärr så har jag inget svar på din fråga om hur man hittar hem i känslan att vara ensam.
Men det kommer nog med tiden.
Kram Maja
Otroligt sant och välskrivet 🙂 Kram Åsa
Mmm…TACK för att ni engagerar er så. Det är verkligen härligt att få dela sina känslor å tankar mer er. Det finns ingen rädsla här, man kan skriva precis ärligt om hur man känner å tänker här och ni bara stöttar å ger nya infallsvinklar 😀 TACK IGEN. ❤️
Tack själv fina Petra ❤️
Jag gjorde precis det som Michael skriver om här; förälskade mig i, släppte in och började älska en man som inte känner sig själv och som inte kunde vara närvarande med hela sig själv. Trots väldigt många fina sidor. Han lämnade mig och nu känner jag mig både väldigt ensam och även bortvald, trots att jag nog förstår att det inte handlar så mycket om mig utan om hans rädsla för närhet.
Det var dumt gjort, men jag upplevde vår kärlek som så vacker att jag inte kunde stänga den ute ur mitt liv. Det är väldigt sällan som jag blir kär. Jag fyller 50 om ett par år och mina barn börjar växa upp. Jag har jobbat mycket med mig själv och känner mig själv väldigt hel och trygg i mig själv. Risken är väl då att jag tror att jag är osårbar i kärlek när den väl uppstår, och så är det förstås inte. Men det känns väldigt, väldigt svårt att tro att den där andra, hela personen plötsligt ska dyka upp, och att det också ska finnas en gemensam personkemi. Jag försöker tro att det kan hända, för att inte leva utan hopp, men jag tänker nog mest att jag måste ställa in mig på ett liv som ensamstående med kanske tillfälliga, korta besök av vuxen kärlek.
Jag är 50 år och hade efter några totalt misslyckade förhållanden som varade i 5-6 år ställt in mig på att leva ensam resten av livet. Men då dök han upp, han med stort H som jag innerst innerst inne drömde om. Min kompis hade alltid sagt att det inte finns nån med stort H. Men det gör det! Man måste bara ha en otrolig tur. Han är det bästa som har hänt mig. Och fantastiskt nog är jag det bästa som hänt honom. Så det finns verkligen hopp. Som jag ser det består kärleken av tre dimensioner; hjärna, hjärta och kropp. I alla delarna behöver kommunikation finnas. Hjärna: det intellektuella, man delar sina innersta tankar med varandra. Hjärta; det där som bara känns när man tittar på varandra, det är vi. Kropp; den fysiska kommunikationen, närhet, ömhet och sex förstås. Förut visste jag inte vad kärlek var. Det tog 50 år innan jag förstod och kände. Så det finns hopp! Men som du säger, för att släppa in någon i sitt liv behövs mod. Rädslan att bli sårad finns alltid där, men bättre lyss till den sträng som brast än att aldrig spänna bågen.
Jädrar så bra!!!
Så sant Anna-Kajsa!
Bra beskrivning: ”Kärleken består av tre dimensioner: hjärna, hjärta och kropp.”
Och alla dom bitarna måste man ha för att det ska kännas rätt.
Härligt att du har lyckats hitta han med stort H.
Fina vårdagar önskar jag dig och H ☀️
Så fint och bra beskrivet m hjärna hjärta kropp. Härligt att träffa han med stort H..
Det finns hopp och jag längtar tills jag också träffar någon..
Du lyser upp med fin text att det finns hopp och jag tror verkligen på kärleken och att hitta den igen, nångång..
ha en fin onsdag
Väldigt kloka ord