Det är 2004 och kvinnan mitt emot mig som jag arbetar med säger det jag själv känner: ”jag sitter fast och det gör ont!”
Min egen historia målar upp sig när jag hör hennes ord. Det sveper fram över mig: nyskild, varannan vecka Pappa, arbetar på ett utbildningsföretag som inte längre är hållbart pga. allt resande, emotionellt vidöppna sår. Jag satt fast! Det var inte det här livet jag ville leva! Någon annans beslut ändrade på allt, arg, ledsen, ensam och förlamad.
Jag var han som arbetade med att hjälpa människor och som nu stod med lera upp till midjan. Vilken ironi! Känslan av misslyckande är total.
Vad säger vi till en vän, en partner eller andra nära som mår dåligt? Det självklara är ju att vi vill uppmuntra och peppa. Skall man testa något i stil med: ”oroa dig inte. Allt ordnar sig. Efter regn kommer solsken. Gå vidare!”? Nja, det blir lätt klyschor.
Säger till kvinnan i stolen framför mig: ”Hur är det att sitta fast?” Hon börjar berätta och känslorna forsar ur henne. Efter ett tag börjar hennes ansikte mjukna upp och se klarare ut. Hon säger: ”jag behöver nå punkten då jag accepterar DET SOM ÄR. Jag är så trött på stressen över att det inte är som jag vill att det skall vara.”
Shit! Här sitter hon och ger mig terapi, utan att veta om det. Det är ju precis det jag håller på med: jag accepterar inte min egen sitta fast(het), utan kämpar på alla fronter för att hålla borta det jag inte vill vara i. Det är som att försöka nysta upp sladden till hörlurarna genom att dra, slita och skrika ”förbannat” samtidigt.
Hon säger till mig att min närvaro och lyssnande var läkande för henne. Det värmer att höra.
Gapet mellan vad SOM ÄR och HUR VI VILL ATT DET SKALL VARA, sätter inte sällan igång en enorm inre stress, som ger tunnelseende och som helt enkelt gör en lite dummare.
Acceptans är inte detsamma som att ge upp, utan att ha styrkan att se DET SOM ÄR. När vi försonas med det, kan vi lyfta blicken och fråga oss själva: VAD KAN JAG GÖRA ÅT SITUATIONEN? Vilka alternativ finns? Det gäller att komma till en lugnare plats inom sig själv, som vi kan agera från.
Vi kan inte bestämma över andras val och beslut, men det VI KAN göra, är att titta på den egna inställningen och attityden. Där har vi vår frihet. Det kan ibland behövas ett par fall innan vi når fram till den insikten.
Michael Larsen – livscoach
Lämna en kommentar