Det kan vara en EU person (Emotionally Unavailable). Någon som träffat en ny partner. Ett ex med narcissistiska drag eller t.o.m. personlighetsstörning. En kvinna/man som helt enkelt inte har de rätta känslorna längre. En av och på person (ibland tillgänglig och kärleksfull – ibland fullständigt onåbar på alla plan). Någon som saknar förmågan att ge och ta emot kärlek.
Ditt ex kan ha en profil som stämmer in på ovanstående, och samtidigt blir frågan: vad är det som gör att du håller fast? Vad inom dig är det som gör att du inte kommer vidare?
Det kan handla om separationsångest. Rädsla för ensamhet. Den avgrundsdjupa känslan av att vi saknar värde som människa om hon eller han inte vill ha oss som en del av sitt liv. Revanschlust och ett ego som till varje pris vill ha upprättelse, med resonemanget: ”vi måste träffas för att få ett avslut!” Eller: ”tänk om jag inte kommer att möta kärleken igen?”
Tankarna på just den där kvinnan eller mannen har upprepats tusentals gånger, vilket format din hjärna. Det uppstår en automatisk respons i ditt psyke och kropp varje gång du minns den där speciella resan, när ni hade sex, första dejten, bråkade och senare hittade tillbaka, svek som tog hårt på dig, löften som aldrig infriades, frustrationen över att du aldrig nådde fram, otrohet, drömmar som rasade utför…
Allt det där går vi runt med 60 – 99 procent av dagarna och nätterna. Det tär på oss!
”Om hon/han bara visste vad jag utsatts för!”
”Jag vill inget hellre än att komma vidare, men kan inte…!”
Vi lever i det förflutna och nuet med alla de malande känslorna, samtidigt som framtiden känns omöjlig att visualisera. Vi har hamnat i ett känslomässigt ingenmansland där hela tillvaron kretsar kring just den där personen.
Vi blir tokiga över vårt eget analyserande: ”om jag inte hade sagt och gjort så…om jag inte skickade det där meddelandet…om jag visat större förståelse…hur kunde hon/han göra så och samtidigt säga att hon/han älskade mig?”
Men det går att bli fri! Tid läker! I alla fall den rätt använda tiden. Det går att sänka tempot i tankarna kring varför hon/han gjorde si eller så. Vi kan upphöra med att sätta exet på piedestal! Vi kan bli fria från skuldbeläggandets emotionella slaveri. Vi kan börja bygga en ny framtid. Vi kan bli förälskade igen!
Hjärnan behöver få utrymme till att tänka i nya banor och det går att träna upp ”frihetsmuskeln” och självempatin. Jag påstår inte för en sekund att det är lätt, men det är nödvändigt. Dörrar behöver stängas så att nya kan öppnas.
Michael Larsen – relationscoach
Men tack! Mitt i prick..
Jag har varit helt besatt i en man i över två år. Vi har haft ett förhållande på hans villkor, han har aldrig vågat släppa mig in i hans liv då han påstår att han blivit så sårad i sitt tidigare äktenskap. Jag älskade honom så mycket och var djupt olycklig över att han inte ville ha ett förhållande mer på ”riktigt.” Jag bröt med honom i höstas, men hoppades på en fortsättning. Jag träffade en ny man som jag blev kär i, men hade den andra mannen kvar i mitt hjärta och längtade efter honom så jag trodde att jag skulle gå sönder känslomässigt. Inte förrän för ett par månader sedan hittade jag den riktigt stora kärleken och jag har kunnat släppa mannen helt och hållet och det känns bara sååå befriande.
Jag hade förmodligen kunnat släppa taget även om jag inte hade hittat en ny man att älska, men tror det hade tagit väldigt lång tid.
Att släppa taget är oerhört skrämmande. Nu menar jag inte exet utan min nuvarande. Släppa taget känns som att man sliter bort en del av sig själv, man kunde lika gärna ha förlorat armen. Att säga de där orden ”jag orkar inte mer, det är bäst att vi går skilda vägar” är skrämmande, för man vet inte om man gjort rätt, om man kunde reparera förhållandet. Kanske man gör något förhastat? Kanske man kunde härdat ut ett år till och så hade en förbättring skett? Men ju längre tiden går, desto mer ser jag att jag bygger mitt hopp på något som inte existerar, det finns inte längre. alla vackra minnen är det förgångna, inte nuet. Nu är nu, då är då. Alla vackra bilder tillsammans betyder inget egentligen, de vittnar om det förflutna, inte nuet. De visar det som fanns, inte det som verkligen finns. Det som har varit kommer inte igen. Att hålla fast vid något som inte finns är som att vara en desperat klängranka. Leva i en overklighet, i fabler. Jag inser att min nuvarande klarar sig egentligen ganska bra utan mig, nu gäller det att acceptera det djupt i hjärtat. Och bli fri, bli nöjd med sig själv, att vara själv.
vad gör man när ens partner inte kan släppa sitt ex? fast hon har blivit så illa behandlad i den relationen.
Hon säger att det finns inga känslor, att hon skulle aldrig vilja gå tillbaka men kan ändå inte släppa kontrollen över att veta hur han har det idag, vart han är eller vad han gör?
Nyfikenheten försvinner inte…. Ljuger hon för mig eller sig själv?
Jag tror inte att din partner ljuger för dig Anders…det kan handla om år av destruktiva vanor som tar tid att bryta. Men för ert förhållandes skull, behöver hon göra upp med ett kotrollbehov och nyfikenhet som förstör för er.
Hur gör man det då…? Hur går man vidare när det inte går, när sorgen är så stor. När man fått kärlek som sedan dragit tillbaka så många ggr… så tillslut vet man inte vad som är vad. Man ser partnerns orespekt men kan ändå inte tänka, vad kunde jag gjort annorlunda, vad gjorde jag som var så fel…
Förstår allt, ser allt men känns som mitt nervsystem och hjärta gått sönder.
EFter 3 år försvann personen och sa det inte fungerade, tre dagar senare ute på dejtingsiter. Känns som det vi hade, som jag trodde var speciellt, betydde ingenting. Så svårt att gå vidare….
Jag ska erkänna att jag har tyckt det varit jättesvårt och jag har funderat mycket kring vad är mitt ego, sårad självkänsla av att ha blivit utbytt, ett behov av att straffa eller annat.
Det märks ju inte så mycket utåt dvs. jag varken sms:ar eller ringer eller försöker straffa genom att förbjuda honom träffa barnet osv. men det finns ju en tanke, en känsla som har gnagt om nätterna eller morgonen. En ledsamhet och en undran som inte ger sig.
Jag har inte velat ens försöka träffa någon annan för jag tycker inte att jag kommit över känslan av att vara ledsen för att det blev som det blev och jag har sett så många ha andra människor i sitt liv för att de vill inte vara ensamma, av bekvämlighet, för att man känner sig mer normal då normen är tvåsamhet osv.
Jag vill inte göra så mot någon annan men vill inte heller vara det för någon dvs. den som de kan säga sen att ”ja men nu har jag gått vidare” så att deras ex ska se att nu minsann så är de över deras förra relation.
Så många har sagt – undra vad han ska säga den dagen han ser dig med en annan, han kommer bryta ihop. Det känns som att många träffar någon annan för att bevisa ngt för sig själv och den andra att ”så speciell är du inte jag kan träffa en annan som älskar mig om inte du gör det”. Saken var att han var faktiskt speciell för mig och jag vill inte träffa någon för att han ska ångra att han lämnade och inte för att bevisa för mig själv att jag är över det som hänt utan för att det känns rätt.
Självanalysen har gått flera varv runt och jag har försökt att hitta rätt i alla mina tankar och känslor. Jag dömer inte andra för deras val, mitt ex gick rakt in i en annan relation och det var rätt honom men jag har en annan väg att vandra.
Ska bli skönt att höra ditt perspektiv, kanske hjälper mot kaoset i huvudet.
Avsöjat en psykopat! Han lurande mig totalt. Försvann såklart. Jag började gräva och kontakta hans tidigare tjejer. Oj vilken hemsk människa jag träffade. Hur många tjejer som helst som han har utnyttjat. Hans tidigare fruar vittnar om bedragaren. Jag är fortfarande helt omtumlad av det jag fick reda på. Tjejer som varit sjuka länge som han lurar. Tur att jag tog kontakt med alla. Hoppas han slutar nu. Nu vet alla hur han manipulerar. och skadar.
Vi har gemensamt hängt ut honom för att han inte ska göra samma igen. Läskigt
Hej!
Jag var tsm med en kille ungefär ett år och vi hade det mycket bra i början. Sedan började han kontrollera mig i lilla minsta detalj, sa fula saker till mig och hotade mig konstant. Jag var inte den bäst och istället för att lämna reagerade jag på allt han gjorde. Jag hade en ständig konflikt inom mig om jag skulle godkända hans bete eller inte. Vi gjorde slut och nu har det snart gått 2 år och att bara höra hans namn ger mig ångest. I perioder tänker jag på honom, men allt det negativa han skapade mig och påverkade mig.
Jag undrar hur ska jag sätta gränser för mig att inte bli påverkad mer? Att släppa taget och gå 100% vidare.
Michael Larsens beskrivning är verkligen klockren.