Hur ofta har vi inte svikit oss själva av olika anledningar? Hur många gånger har vi inte lovat oss själva någonting nytt och bättre, men så kom bortförklaringarna, bekvämligheten, rädslan, ”glömskan” och den destruktiva automatiken som fällde oss? Igen!
Tänk om vi behandlade andra såsom vi behandlar oss själva? Vilken partner, vän eller förälder skulle vi då vara? Ofta skulle vi framstå som hänsynslösa tyranner.
Kvinnan berättar: ”jag ser med förakt på mig själv då jag står i provhytten! Hur ser min kropp ut egentligen? Vem vill ha en sån som mig?”
Mannen: ”när jag häller upp det där glaset, vet jag att det är fel! Varför kan jag inte bara sluta att gå i nästan alla mina manliga släktingars fotspår? Varför tillåter jag alkoholen att vara giftet i mitt liv?”
En del i processen att börja respektera sig själv och bryta destruktiva mönster, är att börja tänka i banor som: ”om det jag nu säger och gör, var en scen ur mitt barns liv, eller någon annan älskad person, skulle jag då göra det som jag nu är på väg att göra? Skulle jag vilja att hon/han utsätta sig själv för det som jag dagligen utsätter mig själv för?”
Sett ur det perspektivet, skulle säkerligen de flesta av oss inte slå ner på kvinnan framför spegeln. Mannen skulle inte servera sig själv det nerbrytande.
Hur kan vi bli vännen till oss själva? Hur kan vi börja se på oss själva och skaffa vanor, som vi hade velat att den vi älskar levde efter?
Hur är du mot en kvinna eller man som du respekterar och vill allt gott i världen? Finns det någonting i dig själv som du behöver göra upp med idag? Om det finns destruktiva krafter som verkar inom dig, vad för slags vanor behöver du ersätta dem med? Idag!
Michael Larsen – relationacoach
Jag har idag tagit ytterligare ett steg i att våga visa mig fullt ut för en ny människa, och då våga visa mig bortom mina gamla rädslor och visa det som är mitt autentiska jag.
När man ska öppna sig för en ny människa märker jag att det finns en uppenbar risk för mig att falla tillbaka i gamla rädslor. Och att jag sedan under ursäkten att ”jag måste få visa mig som jag är” låter de rädslorna styra denna nya kontakt.
Jag är därför tacksam över att jag inte gör det, utan att jag lyckas att lugna ner mig så att mitt autentiska jag kan bli tydligt för mig själv. För då finner jag vad som är det riktigt viktiga att jag visar, trots att det kanske strular till det i kontakten med denne man.
Jag har gott hopp om att jag ska kunna hantera mina rädslor och samtidigt våga visa det som faktiskt är jag när jag är rädd och osäker. Jag har jobbat hårt med att reda ut vad som är mina automatiska rädslor och vad som är mitt osäkra jag. Jag är glad åt att i det har skapat en vana som gör mitt liv mer konstruktivt och mindre destruktivt.
Nä, jag sviker nog mig själv rätt ofta om jag ska vara riktigt ärlig. Om man räknar alla de gånger då jag tänker att jag ska ändra på vissa saker. Låter känslorna styra mig för mycket då. Så är det absolut. Men tack för frågan. Nu fick det mig att tänka efter och vara ärlig mot mig själv. Och kände, nä nu är det dags att vara lojal mot mig själv på riktigt. Det är ju det som bygger upp känslan av att man tar makten i sitt eget liv. Jag VILL inte svika mig själv mera. Utan göra det som jag vet är MITT BÄSTA. Och sluta göra det som inte är det. Trevlig helg Michael och alla andra.