Om du ställer frågan i rubriken till mig blir svaret: nej, vi kan inte älska någon för mycket. I mina ögon finns det ingen övre riskgräns hur mycket kärlek vi kan ge och ta emot. Däremot kan vi lägga vår kärlek på fel person och förväxla den med behov.
Hur många av oss har inte någon gång i livet upptäckt att den vi var beredda att ge allt för, har ett tomt kärlekskonto? Vi kämpar och kämpar i hopp om att den andra skall se hur fantastiska vi är och en dag ge av sitt hjärta. Har själv varit där och vet att det äter upp självförtroendet och gnistan. Det är ingen bra plats att vara på.
Ett förhållande får aldrig handla om att du skall kämpa för att känna dig uppmärksammad och älskad. Det skall vara ett naturligt flöde av att ge och ta och om det inte finns där, är det inte rätt person som finns vid din sida.
Nämnde i inledningen ordet behov och att vi kan förväxla det med kärlek. Självklart har vi alla behov, annars vore vi inte människor, utan vad jag menar är de osunda och förvrängda behovsvarianterna: ”se mig, se mig, se mig!!! Lämna mig inte för då dör jag!(det desperata och självutplånande) Jag skall älska dig om…(det villkorade). Det finns en rad andra varianter.
Det kan låta som en sliten klyscha, men vi behöver verkligen älska oss själva för att kunna vara lyckliga i våra relationer. Då menar jag inte en självisk narcissistisk variant, utan en mogen självkärlek.
Vad säger du min bloggvän? Vad är dina erfarenheter: tror du att vi älska någon för mycket? Har du älskat fel person?
Michael Larsen – livscoach
Det jag tänker på är bilden av vad kärlek är mellan man och kvinna, hur ser bilden ut för mig och hur ser bilden ut för min partner. Det kommer att påverka attityder, värderingar, prioriteringar och tills slut även känslorna.
Att prata om det är en sak men hur verkligheten blir är påverkat av bilden vi har i vårt inre. Det verkar för många vara svårt att tänka om , kanske behöva gå utanför ”komfort zonen”, kanske vi behöver möta ett behov vi själva inte har och hur gör man då!
Klarar man inte ut detta slutar det ofta att båda är otillfredsställda.
Den första kärleken man behöver ha koll på är den egna, hur ser mina behov ut, varför reagerar jag ditt eller datt!, det kan vara svårt och krävs lite detektivarbete för att förstå sig på sig själv men det underlättar helt klart slutresultatet genom hur man mår i relationen både med sig själv och en partner.
Kärlek för mig är så många områden och förpackat så olika, men om jag skulle välja en del av den så är känslan av att vara sedd att han lyssnar, bekräftar att han hör mig och ger feedback tillbaka. Motsatsen blir intetsägande tystnad och ingen respons och det separerar. Det är i och för sig mera av behovssorten men även kärlek tycker jag. Det gäller även arbetskamrater och relationen med barnen.
En fantastisk dag/Jessica
Intressanta reflektioner! Det märks att du tänkt till mycket kring ditt liv och tack för att du delar. Michael
Att jag har älskat fel person….. och varit kär i kärleken…… och tänkt att ett barn räddar upp och gör allt bra…… alla klassiker är gjorda men inte ångrade, har kommit ur klokare än innan………… nu 8 år och två barn till så är jag ”lyckligt” gift och mycket nöjd med det…………. inte himlastormande men nöjd…………
Tack för att du delar med dig av dina erfarenheter:-)