”Hur kunde vi hamna här?” säger mannen då hans fru just berättat att hon vill skiljas.
Hon: ”att du ens frågar säger allt! Vi har under de senaste fem åren gjort slut vid tre tillfällen. Varenda gång samma teman: urtristess gällande närhet, samhörighet, intresse, förmågan kunna prata med varandra… engagemanget för relationen!”
Han: ”jag är beredd att göra vad som helst för att det skall bli vi igen.”
Hon: ”hur kommer det sig att varje gång det är över tänker du förändras? Då vill du ta tag i relationen!”
Tystnad…
En klassisk scen utspelar sig. Utgången är oftast given. Men om det finns en glimt av kärlek och vilja kvar (från bådas håll), kan det gå att rädda. Om inte, är loppet kört.
En partner som känner sig ensam och inte förundrats av ett skönt VI på länge, lämnar först emotionellt och sedan rent fysiskt.
När vi kör på för snabbt i ”måstefilen” med allt fokus utanför själva förhållandet, har nedbrytningsprocessen inletts.
Den tillitsfulla relationsmuskeln måste vara i ständig mjuk rörelse. Kärleken är ingen automatisk dussinvara. Den behöver blickar, beröring och nära samtal för att du och jag frekvensen skall hållas levande.
Våra relationsuniversum har lagar som inte går att försumma.
Nästa inlägg kommer att handla om hur vi kan se varningskänslorna i tid.
Önskar dig en fin dag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Oj vad jag känner igen mig i det du skriver,
Att inte känna VI:et så var det verkligen känner mig mindre ensam nu än när jag levde med min fd. Kan även se hur jag hamnade i ett hav av måsten och prestation både hemma och jobb så det tillslut inte fanns någon ork kvar bara att få allt att gå runt … (Barn,skola, mat, aktiviter, tvätt. Mm.)
Min kärlek till den jag älskat mest tog slut successivt när jag inte fick eller gav den någon näring..
Men bara att jag nu blivit så medveten om vad som hände och hur jag ” agerade” har fått mig att inse vad jag tycker är viktigt för mig i ett förhållande och hur jag vill leva, vara.
Ha en fin onsdag
Jag har tagit steget nu… Å nu har jag fått uppleva att han bryr sig om mig och tycker om mig… Det får mig att undra om jag tagit fel beslut… Han är ju så fin när han är så…Har jag gett upp för lätt?? Eller är det konstgjord andning i hopp om att rädda relationen? Känner mig oerhört vilsen… Har alltid älskat denna man men det har inte fungerat praktiskt och avsaknaden av respekt för varandra har förstört tilliten… för mig är familjen det viktigaste men för honom har arbete, hobby och nöjen prioriterats i första hand… Vi kanske helt enkelt är alldeles för olika? Tack för denna fantastiska blogg!!!
Är i samma situation jag med, har efter så många om o men o försök att bära allt i förhållandet själv tagit steget, jag vill inte älskar honom mkt än men han kan inte inse att han måste ta tag i sig själv, sina problem jag kan inte göra det åt honom, har varit som medberoende av hans problem. Men det finns ingen tillit o jag har levt alldeles för länge m oro o magont. Jag är ändå livrädd att han ska komma när jag flyttat ut o säga att han sökt hjälp för sina problem o börjat jobba med dom o vill att vi ska försöka igen, det är ju vad jag innerst inne vill men för våra barns skull så kan det inte bli vi igen då vi separerat en gång tidigare med… Vill förstås han ska må bra så barnen har en trygg pappa men jag kan inte vänta på honom längre han kommer nog aldrig ta tag i problemen så länge vi lever ihop men man funderar o grubblar ju över om det är så att han inte gör det för att han inte älskar mig tillräckligt att han bara egentligen är rädd att bli ensam o splittra familjen att det är därför han inte vill flytta isär… Om man kunde läsa hans tankar
Ja visst är det märkligt hur man fungerar och funderar… Å tänk om man hade ett facit
jaa, hur gör man detta? att få någon att tala om sina innersta rädslor och sin sanning?
Jag har inte skrivit här tidigare men oj vad den här bloggen har hjälpt mig i de tanke- och känsloprocesser man måste igenom i en separation. Jag vill därför både tacka Michael och ni andra kloka som skriver här! Jag vill också tacka mitt ex. Utan hen hade jag inte varit så klar över mina inre gränser och behov. Att vakna varje morgon efter att tidigare under en lång tid gråtit, lidit, gått sönder och istället känna, fan, jag klarade det, jag har ork, kraft, lust och energi är inget annat än ren livsglädje. Tack alla fina människor!
Varför syns inte min kommentar?
Ibland ”fastnar” dom inte av någon anledning.
Har hänt mig några gånger.
Förmodligen något fel.
Tack Michael!
Vad jag kan känna igen mig i det du skriver! Jag hade, som jag förstått i efterhand, för länge sedan lämnat relationen känslomässigt.
Så jag längtar efter att få känna denna VI känsla, samhörighet och ömsesidig kärlek med någon! Men håller med om det som någon skrev före mig, att nu vet jag hur jag vill att det ska vara i ett förhållande och jag hoppas att jag får det tillsammans med någon i framtiden!
Ha en bra dag!
Så härligt för dig Elisabeth! Jag hoppas att jag en dag kommer att nå samma känsla av nöjdhet inför mitt beslut som du.
Ja, jag vet att jag tog rätt beslut för 10 månader sedan. Jag har ju ändå mycket tankar och känslor omkring separationen. Det är ju ändå en form av sorg och jag kan, som säkert många med mig, inte låta bli att känna mig misslyckad. Och jag känner ju den sorg som barnen har.
Men trots det så tror och hoppas jag att mitt liv kommer att bli bättre och jag känner en form av lättnad.
Jag hoppas att du också kommer att komma till en punkt, snart, där du känner dig nöjd med dina val och i förlängningen ditt liv!
Tack, det hoppas jag också.
Vet inte om du minns, men jag har skrivit tidigare om att jag förut hade en relation med en fin man som jag fortfarande tycker väldigt mycket om. Såg honom på stan för en liten stund sen med en annan kvinna. Jag är helt gråtfärdig nu, inser att jag fortfarande är djupt förälskad i honom. Skickade iväg ett sms till honom för en liten stund sen där jag kommenterade hans dejt(om det nu var ej dejt, jag förutsatte det). Positiv kommentar, men jag inser ju nu att det kanske lyser desperation över sms:t. Han har såklart inte svarat. Så korkat av mig! Ångest!
Känner mig helt nerslagen nu och är rädd att jag bara vill lämna för hans skull. Och så har han gått vidare…:(
Känner noll motivation till att lämna nu.
Jag känner igen att du skrivit om det tidigare
Jag förstår helt och fullt din känsla och den känslan hade jag också, eftersom jag förälskade mig i en man, och han i mig, och jag lämnade min man och trodde att det skulle kunna bli något…Men han valde sin fru…Detta gjorde han efter att jag beslutat och lämnat min man…Jag kämpar fortfarande med detta…Men vet ändå att jag inte hade kunnat fortsätta vara med min man då jag inte älskade honom!
Känner igen ångesten och desperationen och förtvivlan!
Tänk igenom och känn efter! Tror det visar sig tillslut vilken väg du ska gå.
Kram till dig!
Jag är mannen i relationen som du skriver om Michael och jag skulle också kunna vara Elinas ex. De sista åren med mitt ex var en ständig flykt ifrån att ta se och ta tag i problemen i relationen. Arbete och fritidssysselsättning blev frizoner där jag kunde andas ut slippa känna pressen. Problemen fanns givetvis kvar och inga blommor eller chokladaskar kunde kompensera för min ovilja att prata om och agera för att rädda vår relation.
Att den behövdes räddas hade jag inte förstått, eller rättare sagt; ville jag inte förstå, trotts att alla tecken fanns där.
Nu har det gått snart ett år sen vi separerade, hon har ett nytt förhållande och så även jag. Jag har ”jobbat” mycket med mig själv, läst och lärt, för att jag ska vara en bättre man, inte bara i min kärleksrelation utan också som far, son, kompis och kollega. Det gör sig inte själv, men det är inte heller speciellt svårt bara man har viljan.
Vet du vad det var som gjorde att du inte ville ta tag i problemen medan det fanns tid att rädda relationen? Kan det ha varit så att du på något undermedvetet plan inte ville rädda den?
Charlotta
Bra fråga, jag undrar samma sak 🙂
Jag är nämligen i den sitsen nu. Vet att vi är ute på hal is och att vi kommer att gå skilda vägar om vi inte tar tag i det på riktigt, men jag KAN inte!!! (Varför?) Och det gör mig så arg på mig själv! Jag gissar att jag kommer att ångra mig den dagen då jag sitter där själv, och undra varför jag inte tog tag i det när jag hade möjlighet till det.
Känner igen mig i det du beskriver, att det bara inte går att ta tag i det fast man vet att man borde/måste. För min del var det nog så att jag inte visste hur vi skulle göra i praktiken. Jag orkade helt enkelt inte ta tag i det, energin räckte inte på nått sett, det var lättare att förtränga och hoppas att det skulle gå ändå. Det gjorde det inte…
det kanske också är ett sätt att komma undan era känslor….när de inte är på rätta stället? att det inte är ’värt’ att lägga ner arbetet på relationen så är den ju inte heller *rätt* eller ?
Mmmm… Jag har energin, men det är nåt som tar emot. För barnens skull vill man ju göra allt, men varför går det inte då??! Har så svårt för att bara ta i honom. Inte bra…
Anledningen tror jag var en kombination av lathet, konflikträdsla och ”det löser sig-mentalitet”.
Latheten bestod av känslan av att det skulle bli jobbigt att prata om problemen och arbetsamt att lösa dem.
Min konflikträdsla gjorde att jag såg alla samtal och diskussioner mellan oss som strider vilka jag var för dåligt rustad för att vinna.
Slutligen gjorde min positiva inställning ”det löser sig” att jag inte behövde lägga ner något jobb eftersom allt ändå kommer att ordna sig tillslut…. korkat men sant.
Jag kanske också ska nämna att vi idag har en jättebra relation, hon är en av mina bästa vänner. Ibland kan jag tänka om vi försökte igen så skulle vårt förhållande fungera mycket bättre. Men nu är det som det är och det är inte bara vi som berörs längre. Men tanken finns där och den växer sig starkare för var gång vi ses, dessutom vet jag att hon tänker samma sak….
Det låter nästan som om att du ångrar dig…?? Finns det barn med i bilden? Hur har som tagit alltihop?
Det låter nästan som om att du ångrar dig…?? Finns det barn med i bilden? Hur har dom tagit alltihop?
Haha i allt som du beskriver så låter du precis som mitt ex. Jag går och hoppas på att vi efter separationen ska hitta tillbaka till varandra… Hur det blir får tiden utvisa! har aldrig varit några problem känslomässigt men har aldrig fungerat praktiskt…
så bra att du kommit till insikten att det är värt att jobba med sig själv, inte alla som gör det jobbet heller, så bra gjort! kram
Hej 🙂 va skönt att få höra en mans kommentar… Måste bara få fråga dig om du kan förstå att relationen inte höll eller borde ni ha försökt rädda den… Tror du det var av den anledningen att ni var för olika eller handlar det mer om att ta varandra för given? Eller är det så det blir om man inte älskar varandra tillräckligt? Kramar // Elina
Till sist kom ju stressen ifatt mig och jag drabbades av utmattningssyndrom. Och sista gången exet var här hos mig i oktober 2014 då så valde jag att skicka hem honom 2 dagar innan det var tänkt att han skulle åka hem. Och det var då jag hade drabbats av utmattningssyndrom. Sen tyckte han att jag hade varit iskall mot honom i telefon och på datorn efter att jag skickade hem honom i oktober. Vilket jag inte tycker stämmer och sen i december 2014 valde han att skicka ett sms och skrev att det inte funkade längre. Och jag blev så chockad av det sms:et för jag kunde ju inte i min vildaste fantasi kunna tro att han hade gått och funderat på att göra slut med mig. Och när jag fick reda på det så kämpade jag massor för att försöka få en ny chans av honom men han fungerade inte så sa han. Hade jag bara fått veta att han var osäker på sina känslor så hade jag ju gjort något åt det redan då. När han gjorde slut var det försent men jag visste ju som sagt inget så inte så lätt att kunna göra något när man inte vet. Har kämpat i 6månader men tyvärr har han träffat en ny och det gjorde han ganska snart efter att han lämnade mig så det är lönlöst att försöka att få honom tillbaka. 🙁
Nu kom inte all text med
Jag kommer aldrig komma över mitt ex, jag älskar honom för mycket.
Du ska inte försöka att få honom tillbaka heller! Han vill inte, och då vill inte du heller! Det kommer du snart att inse. Förstår att du har det jättejobbigt nu, men man vill inte vara med någon som inte vill samma sak som en själv. Eller som inte tycker om en för den man är. Då är man inte rätt för varandra, hur hårt det än låter. Du kommer att hitta någon som passar dig som handen i handsken 😉 en dag, men inte förrän du sörjt färdigt ditt ex. Har du någon (terapeut) att prata med?
Jag har inte slutat att älska honom bara för att han har gjort det. Jag valde ju inte att bli lämnad.
Det verkar inte gå att få tillbaka honom ändå. 🙁
Jag mår så dåligt av att han är med en annan tjej att hon få vara med den jag älskar.
Han älskade mig otroligt mycket när vi träffades.
Jag tyckte att han var den rätte för mig. 🙁
Jag har träffat en psykolog en gång. För hon tyckte inte att jag skulle gå hos 2 st samtidigt.
Jag vet, jag älskar också någon som jag troligtvis aldrig kommer att få. Men jag tror att det är viktigt för ens egen självkänsla att acceptera det så snart man bara kan. Man får försöka låta bli att gräva ner sig och sluta att tänka på allt det där ”underbara” som kanske inte var så underbart trots allt. Man lämnar ju inget som är underbart… När lite tid har gått så tror och hoppas jag att du kan se det med lite klarare ögon. Kanske försöka sysselsätta sig så mycket man kan och se till att ha roligt. Eller tvinga sig till att ha roligt. Till slut kommer man att ha det. Hjärnan funkar så, den går att ställa in.
Kanske ska du försöka få en tid hos psykologen eller terapeuten igen? Själv går jag väldigt sporadiskt, men när jag känner att jag är på väg ner igen blir det ett nytt besök -och ganska snart mår man bättre igen! Man måste få vara svag och gnälla och älta emellanåt, och det är inte alltid man vill trötta ut sina vänner med sig själv. Lycka till!
Jag fick 10 månader med honom men jag ville leva med honom resten av livet.
Det har gått 6 månader och jag kan bara inte acceptera det. 🙁
Jag kan inte komma på något som inte var bra mellan oss det är ju därför jag blev så chockad när jag blev lämnad.
Han tyckte det var underbart tills jag började må dåligt då han inte orkade länge tydligen.
Jag kommer ha svårt att glömma honom,
Jag försöker verkligen att hitta på saker men det är svårt att tycka att det är roligt längre.
Ska till psykologen igen i september.
Jag har tyvärr inga vänner att älta för så det är bara psykologen som har hört mig älta detta.
Varför kommer du inte få honom??
Jag kan inte förstå att jag aldrig mer ska få vara med HONOM.
Att han har hittat någon som är bättre än mig. 🙁
Jag var ju hans livs kärlek sa han.
Minns att han sa innan vi träffades att jag kommer ångra mig om jag inte träffar dig för du verkar vara den mest underbaraste tjej jag har pratat med.
Elisabet, stort tack för att du delar med dig. Det hjälper mig mycket!
Är hemskt ledsen nu…det värker i hela kroppen.
Jag förstår att jag måste lämna min man eftersom jag aldrig har haft så starka känslor för honom som jag har för den andra mannen. Men ska kärlek verkligen göra ont?
Det undrar jag med.
Kanske inte är kärleken utan sorgen efter det man känner att man förlorat/inte kan få + ett ”brustet hjärta”!
Jag kan säga att jag förstår nog precis din känsla extra mkt idag…För idag mötte jag mannen jag förälskade mig i! Och det gör ont! Det känns ju så hemskt att när man efter (kanske) år av saknad av kärlek plötsligt får känna den, och den är besvarad. När man bestämt att gå på den känslan och så rycks allt bort….
Men som sagt ångrar ändå inte valet att separera!
Kämpa på! Det kommer att bli bra!! Kram
Det är visst synd om oss idag 😉
Är det fortfarande smärtsamt att mötas?
Jag känner verkligen att han är mannen i mitt liv, men vet ju samtidigt att han inte är det om han nu har gått vidare. Sanningen gör ont.
Det värsta är att jag mår sämre av att veta att han troligtvis inte vill mer med oss (kräktes innan! Inte likt mig!) än vad jag gör av tanken på skilsmässa. Där känner jag stor sorg, men inte smärta.
Ja det är synd om oss!
Det gör fortfarande ont. Men det jag hade med honom fick ett mkt abrupt och oväntat slut. Och ett sjukt efterspel! Det blir lättare. Jag känner också mycket ilska gentemot den mannen! Försöker tänka att
Jag har precis samma känsla som dig sorg över separationen och smärta för hur det blir för barnen.
Jag var tvungen att separera, för jag Kände också att tanken på att inte få fortsätta uppleva den ” nya” kärleken gjorde mer ont än tanken på separation. Kanske låter löjligt men så var det!
Inte löjligt alls! Jag förstår precis! Men blir arg på mig själv som har dom känslorna för den nye, men inte för den man är gift och har barn med.
Man hoppas ju bara att man förlåter sig själv en dag…
Kram