Pratade med en person som berättade att hon/han kände sig som ett andrahandsval i sitt förhållande. När jag lyssnade kom jag att tänka på att det var exakt så mina tankar gick en gång – andrahandsval. Det var inte helt medvetet då, utan en lite skvalpande känsla av att vara otillräcklig och utbytbar.
Det är få saker som är så destruktiva för självförtroendet som att leva med någon som har dig som ett alternativ tills något ”bättre” kommer i deras väg. Om jag vetat och känt det jag gör idag, hade valet inte varit svårt.
En relation som inte gör att du känner dig Speciell, älskad och som toppen på berget, är ingenting att stanna kvar i. Det är lätt för mig att skriva här bakom datorn eller hur? Jag vet ju inte hur du har det. Nej, det vet jag inte, men att stanna kvar med någon som inte är hundraprocentig närvarande leder garanterat nedför. I slutet av vägen väntar den utsålda självkänslan med öppna armar.
VILL DU VERKLIGEN VARA UTFYLLNADSMATERIAL I VÄNTAN PÅ NÅGONTING BÄTTRE?
”Kanske inser hon/han en dag hur mycket jag betyder för henne/honom. Ger jag bara det lite tid så… Det här är bättre än ensamhet. Tänk om jag inte kan träffa någon annan?” Vad gör det med oss att gå omkring med detta?
Den egna ensamheten är ett bättre alternativ till ensamheten vi känner i en annans sällskap.
Hur VILL DU må på djupet i en relation?
Michael Larsen – livscoach och mental tränare
Åh, det var som om det var skrivet direkt till mig….Jag var ett andrahandsval under ett och ett halvt års tid. När min partner lämnat mig för en annan men det var så stormigt i det nya förhållandet till en början så varje gång det ”tog slut” så ringde han mig och sa att han ville ha mig tillbaka. Dumma jag gick med på det. Om och om igen…Fram tills i julas då han verkligen bestämde sig för att satsa fullt ut och kämpa för sitt förhållande, för plötsligt insåg han att han inte kunde riskera att förlora den andra kvinnan. Men han vill ändå att vi ska vara vänner….
Vad har det gjort med mig? Självkänslan totalt i botten, känner mig gammal, tråkig och oattraktiv. Full av sorg och jag undrar hur jag är funtad egentligen, för trots allt detta så finns det ändå ett slags litet hopp kvar i mitt hjärta! Ja, jag vet att det låter dumt. Men så är det.
Ville dela med mig av detta för att jag är misstänker att jag inte är den enda som har ”fastnat” i detta beteende, men det är ju inget man talar om, om folk visste så skulle de ju tycka att man är helknäpp!
Du hjälper andra genom att du berättar om din situation cj – jag vet att många här hämtar kraft genom varandra. Precis så som jag önskar att det skall vara här på bloggen. Värme till dig/er!
Utfyllnadsmaterial…
Tack, det var en målande beskrivning av den glidande känslan jag haft de senaste åren. Det var dessutom ett ord som både jag och mitt X kan förstå och relatera till..,
Ska ta med det i vårt nästa känslosamtal… Men först ska jag försöka hålla samtalet på den praktiska nivån…
Och nästa gång jag deppar ihop och känner mig hopplöst ensam ska jag se min egna ensamhet som något bättre än utfyllnadsmaterial!
Ha en fin dag!
Berätta för mig sen Mathilda: vem är du då? När du När du är MER ÄN en parantes för någon? Önskar dig detsamma:-)
Jag ska ta dagen att fundera runt det… Vem är jag när jag inte är en parantes för någon annan?
Sen ska jag berätta… Här eller kanske i ett mail…
Vilken otroligt bra fråga du gav mig att tänka på! Faktum är att jag levt innanför parentesen så länge att jag knappt minns vem jag är utanför…
Men i takt med att jag sakta vågar sudda ut dom formas mitt nygamla jag, för jag har ju utvecklats en del, både på gott och ont, de sista åren…
Mathilda är i grund och botten en väldigt stark, trygg, klok, glad och envis person… Och jag längtar tillbaka till att ge allt det där utrymme igen!
En social person som vill att det ska vara fart runt omkring… Gissar att den biten kan ta tid att återuppbygga…
Jag började idag, tack vare din fråga, med ett tomt papper, skrev mitt namn i mitten och har under dagen fyllt på det med adjektiv om hur jag ser mig själv och hur jag vill se på mig själv. Jag är inte färdig än men dagen har gett mig många funderingar!
Tack!
Tack Michael, du sätter ord på känslan jag hade i det förra förhållandet. Att aldrig känna sig tillräcklig, står här nu med självkänslan i botten. Jag orkade bara inte se det när vi levde ihop men borde såklart lämnat för längesedan. Kanske var detta en av orsakerna till att jag fick utmattningssyndrom. En dag kommer jag nog vara tacksam för att han gick, är dock inte där än…. ta hand om er!
Tack för att du berättar om din situation linda – det hjälper andra, eftersom jag vet att många känner igen sig i din historia. All värme till dig.
… Sargad, förrådd, besviken, lurad och nertrampad kan man bli av en annan människa innan det brister?
Det är frågan !
Och förklaringen till hela förfarandet ….
– Jag är kär i ……….. !
”Hen ” är yngre, smalare, friskare och mera på ”hans nivå” säger han ….
Då betyder det INGENTING att vi har ett trettioårigt förhållande bakom oss. Att jag är mor till våra barn. Att jag har stått vid hans sida i allt, även när mitt sunda förnuft har sagt mig att jag borde lämna honom. Kämpat med honom i hans kamp mot alkoholismen och hans bokstavskombinationer ….
Att jag har älskat karln så hett, innerligt och vettlöst att jag har satt honom före ALLT annat..
Jag ber honom på mina bara knän att visa hänsyn, att ge mig tid att landa i den nya situationen. Visa mig att oavsett hur det blir i framtiden och om han blir lycklig med sin nya så har det betytt NÅNTING, allt jag har försökt vara för honom.
Det betyder för honom att förlova sig med den ”nya” innan skilsmässan gått igenom (midsommarafton ) och ta hem ”hen” till huset som jag fortfarande äger hälften av och att dumpa räkningar som han skulle betala i mitt knä…
…Och dra iväg på semester innan vi har hunnit ordna med lån och bodelning.
Primalskriket i mitt inre håller på att kväva mig…. Och jag kan ingenting göra…..
Oj! Det känns rakt in bröstet att läsa din berättelse Kicki. ”Kloka” ord från min sida blir bara klumpiga – vill bara att du skall veta att jag finns här och lyssnar. Michael
Tack!
Kicki, läst ditt inlägg flera gånger, grät, gråter. Är med om en liknade situation. Varit i ett förhållande och är nu utbytt. Vi har barn tillsammans. Då vi blev föräldrar ökade hans alkoholintag, en tjej på hans jobb började höra av sig. (Visste redan då han är inte värd mig, men jag var kvar, vi hade ju barn tillsammans) Jag fick se många sms de sänt till varandra. Fick till svar det betyder inget. Men det fortsatte, nu är de tillsammans och de blev det ngn dag efter han gjort slut med mig. Minns såväl hans kroppshållning och hur han hade huvudet högt och sa: ”Jag är kär, jag älskar en annan. Dig har jag slutat älskat för länge sedan!”De umgås i vår forfarande gemensamma lägenhet, den ”nya” sover i min säng med mitt barn. Jag får ta hand om det mitt barn säger om hans ”nya”. Vi växlar boendet varann vecka. Börjar alltid min vecka med att städa bort ”den nya”. Det är för mycket sorg, man har inte fått landa i att blivit lämnad. Det är så mycket olika känslor att sortera, främst bli tvingade vara borta från sitt barn, utbytt, lämnad, utan bostad varannan vecka, nedtryckt av exet som menar nu har han en bättre relation. Och detta, få höra vad som var fel på mig, varför han gjorde slut.
Jenny! Min dotter sa en gång till mig: ”titta hur hon får dig att må!” Du har svaret där. Hur får han dig att må? Som en värdelös person – vad säger det om honom? En dag kommer du att känna dig lycklig över att inte behöva ha honom vid din sida. Den rätta personen lämnar inte. Gråten rensar. Vi är många som känner din smärta.
Jenny!
Skickar en stor styrkekram till dig. Jag är full av beundran för dig som tar dig igenom detta OCH tar hand om ett barn också.
Våra barn är stora och utflyttade, och jag är inte så säker på att jag skulle klara att hantera allt det som händer och ta hand om små barn samtidigt.
Men vi är starka! Vi kommer att klara det!
Kram
Det känns lite dubbelt att känna trygghet i att andra befinner sig i liknande situationer. I dom längre förhållanden jag haft i mitt liv har jag alltid känt mig som en stark människa, aldrig riktigt rädd att bli lämnad för jag har känt att jag skulle överleva det. Så har det varit i mitt äktenskap också. Men när separationen och skilsmässan nu är här, på hennes initiativ känner jag mig plötsligt som jag är svagast i världen. Att jag kunde må så dåligt och att mina känslor fullkomligt kunde ta över mig trodde jag aldrig! Idag har jag försökt koncentrera mig på hennes negativa sidor, stundtals har det gått, stundtals inte alls. Det är 60 dagar idag, sen livet förändrades, för alltid.
Åh, mitt hjärta blöder när jag läser om hur så många är så fulla av sorg efter svåra svek.
Tack för din text. Det känns som du känner till min situation. Jag finner inga ord mer att skriva, mer än att den här texten hjälper mig oerhört mycket. Jag vet inte hur många gånger jag läst den och för varje gång sjunker det in, mer och mer. SLÄPP HONOM,SLÄPP TAGET! Och för varje gång jag läser texten gör det mindre och mindre ont men fantastiskt skönt att någon har satt ord på allt jag känner och känt.
Tack för en jättebra blogg!
Det är fantastiskt att du känner så när du läser Puppan. Det gläder mig mycket! Allt det bästa till dig:-)
Olika berättelser, men samma grund; Så mycket sorg, så mycket smärta…
Det gör ont i mig att läsa, men samtidigt som ”Matias” skriver ”Det känns lite dubbelt att känna trygghet i att andra befinner sig i liknande situationer”, så får jag insikt i att jag är inte ensam, det är inte mig det är ”fel” på…
Jag vet inte hur många dagar det är sedan jag blev dumpad, jag har slutat räkna… Dagarna har dock blivit till månader… Den mest brutala sorgen och smärtan har klingat av… Det kanske är ”tack vare” på att jag blev härdad under vår tid tillsammans; han dumpade mig i omgångar för att sedan komma tillbaka, gång efter annan – medan jag ”krampaktigt klamrade mig fast”…
Idag kommer sorgen och smärtan i vågor, men nu främst när det gäller ensamhetskänslan… Ensamheten är förödande!
Men, det kanske är bättre att vara ensam än i ett dysfunktionellt förhållande… Jag kan bara hoppas och be att tiden hjälper mitt förstånd att inse det också!
Tack för att Ni delar med Er och tack för en underbar blogg Michael!
Varma hälsningar Christin
Tack för att du delar med dig Christin. Kram
Jag känner mig verkligen som ett andrahandsmaterial , och den känslan är så stark , LA
En dag skall den känslan klinga av Linda.