Alla människor, om än i olika utsträckning tar omvägar förbi svåra och smärtsamma känslor. Likt en bypass operation där blodflödet leds förbi förträngningarna i hjärtats kranskärl. Men till skillnad från den fysiska operationen som räddar liv, är den emotionella bypassen förrädisk, eftersom vi försöker demaskera den egentliga orsaken till känslorna. Känslor för att gömma känslor!
Ett exempel är mannen som ”täcker över” skam med extrem viljekraft eller t.o.m. aggression, för att inte behöva konfronteras med hjälplöshet. Eller han/hon som hamnat i en kronisk spiral av dejtande och tillfälliga förbindelser, för att inte riskera komma alltför nära någon. ”Spännande träffa nya människor” – blir ett kodnamn för:
”Jag är livrädd för ensamheten och att bli sårad. Att bli gammal utan någon vid min sida!”
Så där kan det hålla på år efter år utan att vi är medvetna. Vi tar omvägar (bypass) förbi det emotionellt sårbara hjärtat. Att stanna upp; sluta med den konstanta jakten och överlevnadsstrategier, kräver modet att känna det skavande här inne.
När vi gör detta kan vi bli fria, eftersom det bara går att släppa och integrera det som vi kan se och erkänner för oss själva. Ett hus med en vattenläcka är inte självlagande – så hur kan vi då tro att vi kan fixa oss själva med stängda ögon och öron? Medvetenhet, handling och självempati är några av de vitala ingredienserna till det autentiska livet.
Jag önskar dig en skön fredag min bloggvän!
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Tack! Jag håller med. Jag funderar på släppa och integrera. Är det lika med att acceptera, omfamna sina styrkor/svagheter och utifrån det forma sitt liv? Jag är medveten men kämpar emot och vill inte acceptera.
Har funderat otroligt mycket på om jag gör just det – bedövar en känsla med en annan. Det är svårt. Jag tror mig vara medveten om mina rädslor när det gäller relationer och jag har utmanat mig själv flera gånger, dvs utmanat känslan av rädsla. Men någonstans borde det väl försvinna på vägen och släppa fram den riktiga känslan, dvs kärlek, om det nu är den som bedövas? Hur vet man och länge ska man utmana den dominerande känslan?
Jag fick min första känsla av frihet först när jag förstod var allt börjar och kommer ifrån.
Dvs inifrån mig själv och inte från det jag ser där ute.
En fantastisk befrielse att ”komma hem”!
Trevlig fredag och helg!
Underbart,Rebecca! Det är en fantastiskt känsla när man hittat dit. Som att ge sig en injektion med energi varje dag 🙂
Jag får ofta höra att jag sprudlar energi och det ger lyckokänslor som ger ännu mer energi
(Och jag har gått igenom allt och lite till om det som brukar skrivas om här,så jag lovar,för er som är mitt i det nu och bara ser mörker,det vänder och ljusare tider kommer <3)
Härligt att höra Susan!
Varm kram!
Å Susanne! Berätta din historia!
Kram
Det skulle nog ta för mycket plats här…. Vill bara skänka hopp till de som behöver det nu.
Kram Anna <3
Ända sedan barnsben har jag blivit ”matat” med att, mig kan man ge dåligt samvete för att göra som jag vill. Visst, jag är en kvinna som känner mycket empati för andra, vill hjälpa andra, vill förstå andra och alltid få med alla på tåget. Det har lyckats till viss del, tills det blev på bekostnad av min egen hälsa. Min ex man och jag levde ihop i 18 år och hade det fantastiskt bra i många år, tills saker och ting i livet förändrades och vi med dem. I alla fall jag, som började tala om vad jag ville, tyckte, tänkte. Han hade svårt att tackla det och möta mig i det. Våra konflikter eskalerade och han bemötte mig nästan alltid med aggression och ilska.
Tyvärr, kommer man ingenstans i diskussionen med ilska, den tar slut där och då. Jag drog mig undan och blev bara tystare och mer inåtvänd i vår relation. Nu kan jag förstå att han var frustrerad och rädd. Men då var jag så oerhört trött och utarbetad genom att försöka förstå alla andra.
För att rädda mig själv och för att mina barn skulle så småningom, som är nu, få se en stark och glad mamma, så valde jag att gå.
Det dåliga samvetet tampas jag än med idag, för att det är ju mitt fel att familjen är förstörd enligt min ex man.
Men jag hanterar det bättre och bättre. Jag har blivit förändrad, tuffare på ett sätt.
Helt ”plötsligt” vet jag vad jag vill, kan säga det jag känner och tycker. Det känns som en vinst och en styrka och det går sakta framåt i rätt riktning.
Och….det som är viktigt, i mitt fall har jag nästan alltid haft någon som väntat bakom hörnet när jag avslutat tidigare relationer, men inte nu. Jag är stark i mig själv i mitt eget välmående. Det är en lycklig känsla.
Lev väl och trevlig helg alla
Kan känna igen det där att det alltid har funnits ngn bakom hörnet och väntat när jag har avslutat en relation. Det var nog det som gjorde att jag hade så svårt att lämna min sista relation, trots att så himla mycket inte kändes alls bra. Jag var/är så klart rädd för ensamheten och rädslan för att aldrig finna kärleken igen. Jag accepterade så mycket bade från mig själv och från honom. Trevlig helg!
Autentiska livet. Jag trodde att jag levde sunt, ärligt och autentiskt. Att ha koll och veta vad som är viktigt. Barnen. Fru, hon som jag valt till min livspartner. Syrrorna. Mina närmaste vänner. Mamma.
När man kommit ut på andra sidan med fötterna nedåt och huvudet över ytan så upptäcker man plötsligt helt nya saker. Som funnits där hela tiden men ändå inte. Fågelkvitter.Snöflingor. Leendet hos kassörskan. Ett varmt tack från den äldre damen när man erbjuder stolen på bussen . Eller som idag på väg hem från jobbet med bra musik på högsta volym och man bara mår så där jäkla bra. Utan prestation.
Att känna är så otroligt viktigt om man ska leva autentiskt. Kontakten med sig själv som gör en trovärdig inför de man älskar. Jag har fått en fantastisk mycket bättre kontakt med mina barn det sista året. Och syrror, vänner, släkt. Så tacksam att jag har tagit chansen att göra halvlek 2 så mycket annorlunda för mina barn och närmaste än min egen barndom.
Jag har tänkt på att när jag blev medveten, förstod sambanden, så fanns det liksom ingen återvändo. Det gick inte att gå tillbaka till de gamla utan att längta efter det nya och fräscha. För det är så det känns, nytt och fräscht och inte ouppnåeligt. Jag skulle ljuga om jag sa att det är lätt- det är grymt jobbigt. Jag jobbar dagligen med att försöka släppa min duktiga-flicka-mentalitet som antagligen skadat mer än den gjort nytta. Den har givetvis kamouflerat flera av mina svaga och sårbara sidor, där jag känt mig otillräcklig, men kanske också fått människor i min omgivning att känna sig otillräckliga. Just det ser jag så mycket tydligare idag.
Tänk att förstå att sårbarhet är en styrka. Det känns fint.
Hej!
Dina kloka ord har fört mig framåt…Tack!! Är åtta månader sedan jag och min man gick skilda vägar. Detta är det mest smärtsamma jag någonsin gått igenom. Känner nu att jag är på banan igen och börjar uppskatta livet mer än någonsin. Våra barn börjar också acceptera det faktum att vi inte ska vara ett par längre. Vill tacka dig än en gång för din förmåga att sätta ord på allt det svåra. Det har verkligen hjälpt mig vidare. Ha en fin lördag!!