”Jag förstår mig inte på mig själv… om min väninna berättat det jag just anförtrott henne, hade jag sagt åt henne att lämna – NU! Jag som var så full av färg och liv. Titta hur jag ser ut nu – ett grått skal med stulet självförtroende.”
Psyket är fantastiskt på att anpassa sig. På gott och ont. Det negativa: när vi t.ex. vistas i en förgiftad relationsmiljö över tid, börjar vi anpassa oss för att överleva. Det som egentligen är onormalt blir till normaliteten. Psykiskt gift tar plats i våra hjärnor/kroppar och vi tappar greppet om rätt och fel. Inre sanningar säljs ut till reapris. En förlorad självkänsla/självförtroende är som att befinna sig i en nattsvart skog, utan vare sig karta, GPS eller lampa. En paralyserad initiativförmåga. Partnerns attityd och kommentarer fungerar likt ett nervgift som gör att vi inte kan röra oss. Bort.
”Han/hon är ju faktiskt snäll och omtänksam emellanåt.” Titta närmare på ordet emellanåt. Skulle du vilja resa med ett flygbolag där piloterna var nyktra – emellanåt. Eller kirurgen som inte darrar på handen varje gång.
Varför inte lägga livet på rätt nivå? Det som är sanning för dig. Kör vi på i samma gamla spår för att vi redan investerat så mycket tid och energi? Är oron för att inte klara sig på egen hand så stark? Tanken som viskar: ”tänk om jag gör fel?”
Motgiftet finns alltid. Det gäller bara att förstå och ofta tar det tid att komma dit. Det handlar inte om att partnern nödvändigtvis är manipulativ och elak, utan själva relationen, dynamiken som skadar.
Gravitationskraften i drömmar kan ha enorm inverkan på oss. Vi vill eller orkar inte släppa taget ”för en dag så…” Men tänk om det är dags att ta farväl av drömmen, så att en nya kan ta plats?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag har befunnit mig i ett förhållande med en Narcissist och psykopat, en man som jag även har en son med. Vi har varit separerade sen 2012. Efter separationen har jag haft dålig självkänsla pga hans beteende.
Det senaste året har jag kämpat med att få tillgång till min sons pass för att kunna resa utomlands. Hans pappa ville ej lämna ut det utan ville ha något tillbaka för egen vinnings skull. Till slut sa familjerätten ifrån och förklarade för honom att han kan bli av med vårdnaden om han beter sig så.
Nu till det svåra, sen jag separerade så har jag träffat en man, vi lärde känna varandra 2013. Vi har samma mål i livet och vi kommer överens så bra! Han har stöttat mig igenom alla turer med mitt ex och faktiskt fått mig att förstå mitt värde. Jag känner mig levande med honom.
Problemet mellan honom och mig, det som hindrar oss att ta oss till nästa nivå, att flytta ihop är att han har problem med alkohol.
Periodvis så tar han totalt avstånd till alkohol men det händer att han får återfall och för varje gång blir jag besviken för jag vill vidare i relationen och ta den till en ny nivå. Han lyssnar på vad jag säger men han tycks inte höra vad jag säger.
Hur löser man detta? Jag drömmer fortfarande om fler barn och jag vill vara lycklig!
Hej jossan. Jag är nykter alkoholist sedan några år tillbaka. Det råd jag kan ge dig är att våga se ditt relations mönster. Du går från ett ex med sina beteenden till en annan som troligtvis är alkoholist. Så länge han inte själv vill bli nykter och gå på möten eller söka behandling kommer det inte bli bra. Det vet jag med säkerhet. Du kommer troligtvis bli medberoende till honom om du nu inte redan är det. Bara för att han i perioder inte dricker betyder det inte att han är nykter. Det är beteendet man behöver ändra på.
tack
Jag funderar på vad för råd och hjälp man kan ge till en man som separerat och har barn och gör allt för sina barn och vill gå vidare, medan den andra vill rädda förhållandet och utnyttjar barnen för att få hjälp och för att träffas..och spelar eller är lite hjälplös?
Det tär något fruktansvärt på honom..och blir ju inte lättare för barnen, men det känns som det är rätt vanligt.
Bara gråter just nu stirrar på en flaska absint … o vill ge upp …
Ge inte upp. Det må vara tungt nu, men livet vänder.
Jag vet, jag har varit där men jag fick hopp och jag kämpade mig vidare
Du är värd att älskas
❤
Sen har man alla dessa ’tänk om’..
Det kanske blir bättre..
Jag vill ha en ny ’dröm’…men vill ju helst att den jag just haft ska bli bra igen. Tror ju vi kan ha det bra tillsammans. Men slut nu. Om det vore så lätt o bara gå vidare. Känner bara sorg nu..
Jag har lämnat sen ett år tbx. Det har varit ert rent helvete. har levt med en var folk nu säger psykopat. Jag ser det nu. Men jag levde 18 år med att anpassa mig och tankar om att det blir nog snart bättre. Bara jag gör si eller så. Han var och är säkert i mångas ögon en perfekt man. För han är ju såååå trevlig och hjälpsam. Men han var inte det mot mig. Så länge jag gjorde som han ville och krävde så gick det bra.
Jag kan inte säga till er där ute att ni måste gå, men jag kan säga till er att jag ångrar inte en sekund. Det har varit kämpigt men det är värt det. Jag har ingen som vakar över mina inköp jag har ingen jag måste tala om vad jag har varit. Jag har ingen förutom mina barn jag måste stöda och tvätta åt.
Pga av lite misstag från mig i början av separationen, så har han fått nästan allt vi hade gemensamt pengar möbler mmm. Jag gick med på krav han hade för att få träffa barnen. Så min advokat har försökt men rättsystemet har inga känslor.
Men även om han har kostat mig otroligt mycket så är det värt det att blivit av med honom.
Så ni som funderar att lämna och vet med er att ni har en partner som nu tror kanske kan bli lite elak och göra saker som inte är så trevliga. Så förbered er och ta in advokat innan ni säger att ni vill separera. Så de kan göra det bästa för er. Vi var ej gifta och det gjorde mycket. Att vara sambos och inte ha något skriver är skit.
Så förbered er!! Ha skaffat hjälp innan ni släpper bomben.
alla har rätt till att leva med någon som respekterar dem❤️ Jag med
Jag tror att hjärnan till slut har svårt att skilja på vanan att vara tillsammans och att egentligen älska varandra.
Jag anser också att det inte är så lätt att lämna då man inser att man inte har ett socialt nätverk att klänga sig fast på då man är riktigt nere. Inte heller är det så lätt då man inte har den ekonomin som det oftast krävs om man skall leva ett drägligt liv med sina barn. Jag känner till många kvinnor som till slut brutit med sina män men som idag fortfarande lever utan någon ny partner.
Då jag träffar dem undrar jag vilket helvete är att föredra. Ensam eller ensam i en tvåsamhet.
Jag tröstar mig då och då att jag har någon i alla fall om något skulle hända mig. Men vad gör man ensam om hälsan sviktar, vem kan hjälpa mig just i denna stund.Det är så mycket som skrämmer mig att ta steget ut. Fantastiska män växer inte på träna.
Jag vet, jag är en pessimist. Jag är helt enkelt så van vid detta liv och så rädd för ett liv i ovisshet.
Men jag känner att jag periodvis finner en enorm styrka för att sedan återgå till mitt mesiga jag igen. Så ser mitt liv ut just nu.
Kärlek eller beroende? Helt klart beroende för min del. Men gudars vad det är svårt att se när man är mitt i det.
Och jag vågade ju inte ens gå, utan blev lämnad. Hade jag vetat det den där junieftermiddagen att jag sju månader senare skulle leva min egen sanning, i kontakt med människor jag själv väljer och gå på jorden stolt och rak för att jag är jag, hade jag vetat att det skulle bli så, då hade jag ju förstås vågat ta mig ur. Men det går ju inte att veta.
Så, jag är ingen som är bra att ta råd från i att våga språnget. Men önskar så att fler vågade ta det. Att fler vågade tro på sina egna drömmar, sin egen sanning. Jag kan bara skicka med att när man väl gör det, så börjar livet lyfta på riktigt. Och jag är fullkomligt övertygad om att genom att leva min sanning så kommer jag att dra till mig rätt människor. Jag har redan börjat göra det, två underbara vänner har jag fått sedan skilsmässan. Och mannen, han kommer att komma. En dag står han där och jag kommer att få uppleva en kärlek som jag får tacka gudarna och min exmake för att han möjliggjorde att komma i min väg genom att lämna mig.
Tacksam över att blivit lämnad således. Det är märkligt att det går att komma dit. Men det går alltså.
Peter;
Han har börjat gå på KBT och av och till gått på Antabus. Han tycker själv att han har ett problem men mest pga. att människor runtom honom anser att han har problem.
Till och från har det kommit bakslag och senast vid jul så uppdagades det att han ljög för mig om vart han var och vad han höll på med. Jag blev väldigt besviken och för mig är tilltron så viktig…
Hej jossan. Kbt är bra, gått på det själv. Men den terapin hjälper ju endast att tänka lite åt ett annat håll. Lära sig lite mera förståelse om ens tankar. Det kommer säkert hjälpa honom under en period men då går han på vita knogar. Alltså är just bara nykter. Men för att bibehålla sin nykterhet och inte då och då ta återfall behöver man erkänna för sig själv. Det handlar inte bara att vara sprit fri utan få ett liv där man behöver se varför man dricker, ändra sitt beteende. Detta kan jag lova dig även om han söker behandling eller börjar gå på möte vara en lång process. Är du redo att stå vid hans sida. Är det du som ska hjälpa han med det. Om du nu vill ha det du drömmer om borde du tänka om. Föreslå att han går på ett aa möte. Bara kolla i eran kommun på nätet finns säkert många.