Det är en varm sommarkväll någon gång på 70-talet. Rutorna på Mercedesen (280 SE) är nervevade och framför mig ligger en rak landsväg med en dyrbart vilande solnedgång. Sitter i framsätet med händerna på ratten (I wish). Pappa i förarsätet och ser som vanligt så fantastiskt cool ut i sina pilotglasögon. Han för oss allt närmare den orangeröda rubinen i horisonten. Håller ena handen utanför fönstret så att jag kan krama den ljumma vinden. Sticker ut huvudet en aning och känner dofterna från fälten. Kan inte vara på en bättre plats.
Den här bilden symboliserar för mig inte bara kärleken – den ÄR kärlek. Det är inte enbart en skön känsla: mannen bakom ratten är tryggheten själv, landskapets pulserande lugn, händer som kramar möjligheter i överflöd och en solnedgång med löftet om att jag alltid kommer tillbaka.
Relationerna blir till det vi tar med oss: förväntningarna, omtanken (eller avsaknaden av den), orden, tilliten vi GER genom vad, vem och hur vi ÄR. Det finns inga dolda agendor, strategier, överdriven försiktighet eller rädsla – bara rent varande. En romantiserad bild? Vi blir det vi tänker om oss själva och andra. Jag vet vilka val som ger mig sköna fläktar mot ansiktet.
Vad vill du förvänta dig min bloggvän?
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
Jag lusläser din blogg långt tillbaka. Jag känner hopp om framtiden. Här ligger jag i sängen med min 3 månaders flicka, ensam i vårt hus. Pappan till henne valde att lämna vår familj, för att han inte stod ut med att jag har två barn sedan innan. Hans svartsjuka tog över. Trots att jag i nästan fyra år gjort allt för att hålla den borta. I vissa stunder undrar jag om jag någonsin kommer resa mig igen. Men jag måste, för barnens skull. Det är tungt, känner mig ensam, övergiven och misslyckad. 30 år tre barn med två olika pappor. Förstår när jag läst din fantastiska blogg att jag måste jobba med mig själv. Tack för att du skriver så fint och klokt. Kram Malin
Det här kan låta lite kallt Malin: då var han inte rätt man för dig. Förstår att du känner som du gör och det finns inga enkla ”lösningar” på din situation. Det är mänskligt att känna sig misslyckad p.g.a. vad andra skall tycka. Vi behöver ständigt försöka höja oss över de sociala stängslen. Det är möjligt. Min filosofi är att det alltid finns någon för den längtande. Vi behöver skapa utrymme så att vägen dit är fri. Du är inte misslyckad för att ett par relationer brustit. Tack för dina uppmuntrande ord och att du delar din berättelse.
Det känns även i mig då jag läser dina ord och som maja skriver – det här skall du inte behöva kämpa med i ensamhet.
All värme och kärlek till dig Malin.
Du berör.
Du är långt ifrån ensam.
❤️
Tack Eva! Skönt och veta att jag inte är ensam och att det finns människor som faktiskt överlevt stora svek. För ibland tvivlar jag på att orka kämpa mig igenom ännu ett svek, av någon jag älskar. Men skam den som ger sig! ♡♡
Malin! Jag blir väldigt berörd av det du skriver. Har du någon att prata med? Jag tror det är jätteviktigt. Jag går på familje rådgivningen efter att min man lämnat mig för två månader sedan. I min kommun är det helt gratis. Jag går dit ensam. Stor kram <3
Där gav du ett fint förslag maja. Tack!
Hej Maja! Jag gick till vårdcentralen och fick remiss till en psykolog. Ska dit på tisdag. Som tur är har jag fantastiska vänner och familj omkring mig också. Jag och mitt ex ska till familjerådgivningen för att på något sätt få en bra separation. Kanske vill han bara dit en gång, men då kanske jag kan gå dit själv efter det. Tack för tipset <3 Det är i sådana situationer livet jag önskar jag kunde snabbspola fram livet tre år. Var rädd om dig Maja och lycka till! Kram
Jo jag har också funderat på kluriga lösningar att hoppa över livet genom att spola fram bandet……och såklart redan insett att det inte går…Vi kommer absolut att fixa det här båda två men man behöver hjälp ibland. Jag har också en jättebra familj men ibland är det skönt att gå utanför den närmaste sfären för att få perspektiv och en helt opartisk medspelare 🙂 Var rädd om dej, jag tänker på dig o dina barn.
Nä någon lätt väg i livet finns inte. Det ska bli skönt att ha någon opartisk att prata med. Jag hoppas och tror att jag orkar mig genom detta. Det känns motigt med allt man har framför sig. Sälja hus, hitta någon hyresrätt. Vill inte slita upp barnen från skola och kompisar. Och mitt i all denna kaos försöka njuta av föräldraledigheten. ♡♡♡
Tack för att du uppmuntrar andra maja, trots det egna bagaget. Fint av dig.
Det här inlägget fick mig att förflyttas till min egen barndoms somrar på 70-talet. Känner så väl igen lugnet och känslan av trygghet. En tid då somrarna tycktes oändligt långa och vi brukade åka på bil-och campingsemestrar genom Sverige och övriga nordiska länder. (Dock i en vit Volvo Amason) Idag när jag har egna vuxna barn (yngsta är 19 år) märker jag att även de har sina speciella minnen och upplevelser från barndomen som präglat dem och glädjande nog uttrycker de mycket positiva sådana. Naturligtvis är det så i livet, att det alltid finns ”både och”. Men jag tänker att en av de viktigaste grundstenarna ändå är kärleken och närvaron från en trygg förälder/föräldrar eller andra vuxna under de där tidiga uppväxtåren. Mina föräldrar gick senare i livet skilda vägar och även jag har nu en skilsmässa bakom mig. Men jag har upptäckt att jag trots allt har en stark tro på kärleken, för jag har ändå upplevt så mycket av dess goda sidor. Det ser jag som ett tecken på att jag börjar bli hel igen.
Härligt att du kände igen dig Helena. Ja, en eller ett par trygga personer under uppväxten kan vara helt avgörande för oss i vuxen ålder. Sköna minnen att luta sig emot. Tack för att du delar.