Tänker tillbaka på den äldre mannen som cyklade förbi mitt hem de tidiga sommarmornarna. Han såg förväntansfull ut då han var på väg för att känna på havet – han missade aldrig att vinka hej då till sin fru sedan mer än femtio år. Visst låter det ”gulligt”, men det är mycket mer än så – den är en av kodkombinationerna till ett hjärta. Allting bärs upp av detaljer. Kärleken är inget undantag. Detaljer.
Jag hör människor säga: ”känslorna försvann. Vi växte ifrån varandra. Jag kände ingen attraktion och lust längre. ”
Ser personer som är pedantiskt noggranna när det kommer till att t.ex. serva sina bilar, men när det kommer till att uppmärksamma en människa av kött, blod och själ, ser det plötsligt annorlunda ut. Varför?
Vad händer med elden i den öppna spisen om inte nya vedträn läggs in emellanåt?
Allting behöver energi och näring för att inte dö ut. Varför tror en del människor att relationer är ett slags självunderhållande system när ingenting annat omkring oss är det? Var kommer denna såsiga bekvämlighet ifrån?
Hade en klient hos mig som var en passionerad dykare, noggrann med detaljer till tusen. Frågade honom om förutsättningen för ett bra dyk: ”förberedelse och never ever slarva med utrustningen.”
Jag: ”vad hände i din relation?”
Han: ”jag levde motsatsen till ett bra besök under havsytan.”
Michael Larsen – relationscoach och mental tränare
😀
Har så bra förebilder genom mina föräldrar hur de vårdat sitt förhållande och just som du skrivet så är det de små detaljerna som gjort att deras kärlek till varandra alltid funnits där.
Därför gör det så ont för jag vet ju att man måste vårda kärleken och ändå så går mina tankar nu att jag kanske inte gjorde allt. kunde jag gjort något så min kärlek till honom funnits kvar.. Hur mycket jag än tänker och grubblar så vet jag stt jag gjorde allt i min makt just då för att få det att bli bra igen eller missar jag något kunde jag gjort något annorlunda?? Tar med mig dagens inlägg för just det du skriver är så viktigt om jag någongång hittar kärleken igen så ska jag inte glömma bort de små och viktiga detaljerna.. Ha en fin lördag
Du kan mycket väl gjort allt och förmodligen mer än så, men ”it takes two to tango”! Släpp därför tanken vad du kunde gjort mer. Jag gick alldeles för långt och tro mig, inget jag gjorde hjälpte. Jag höll istället på att gå under helt. Själv tänker jag att lärdomen jag tar med mig är att nästa gång vara uppmärksam på om de där detaljerna, som bevis på omtanke och kärlek tiill varann, börjar sina. Då är det något som är fel. Kram Kerstin❤️
Tack Nenna!
Precis,Michael. Har ofta reflekterat över just det. Visst är det konstigt? Vad ligger bakom meningen ”Vi har vuxit isär”…? Har man det eller bara att den sanna verkligheten har kommit ikapp,att olikheterna fanns från början men man blundade för de när båda försvann i det rosa filtret det första året. När man så småningom börjar se det,så börjar ointresset för den andra komma smygande och den onda spiralen är igång.
Om det är rätt,så kastar man in pinnar i rasan även fortsättningsvis,tror jag. För att man VILL och inte kan låta bli,helt enkelt.
Om man däremot sällan eller aldrig ger varann bekräftelse så dör ju självklart behovet ut så småningom,precis som allt annat man ”drar in” på såsom nikotin,godis,sex,mat – begäret försvinner ju succesivt när man drar ner/in på det – känslorna,attraktionen och lusten,som sagt
Så enkelt är det.
Livet kräver sitt underhåll -i alla aspekter. Vissa delar kräver bara mer.
Men man får även ett eget underhåll med … 🙂
Jag tror många är rädda för att komma i kontakt med sina känslor. Då är det enklare att vara perfektionist och detaljerad i de ”hårda tingen”, som inte kräver en känslomässig insats. Tillslut kan det bli ett flyktbeteende för att stilla den gnagande oroskänslan. Men det brukar komma ifatt. På något sätt. Våga välja känslor och komma i kontakt med både ditt eget djup och din partners. Man tjänar på ett inre välmående. ❤️❤️❤️
Jag håller med dig Längtan!
Du ger kloka tankar och reflektioner & jag läste en gång en liknelse med att kärleken är som Golden gate bron – mäktig men kräver ständigt underhåll.
Jag har funderat mycket över min egen förmåga att vårda kärleken och varför jag ofta kommit att känna ensamhet i tvåsamhet. Fostrad att göra rätt, ta hand om och lösa problem som kommer min väg. Utveckla mig, omvärdera, utvärdera och fortsätta framåt igenom med och motgång, sorg och smärta men även i glädje och lycka. Det som slår mig är att de män som kommit in i mitt liv har törstat efter omsorg och nu så här i efterhand ser jag ofta att samhället har förväntat sig deras totala närvaro och ambition på jobbet, de har upplevt stress över att kombinera familjelivets måsten mot arbetets krav. De har känt en ”otillräcklighet” om de tagit hänsyn till VAB, föräldraledighet, ideellt arbete inom barnens aktiviteter för deras arbetssituation kräver ”en man som är där” De har inte fostrats i att vara närvarande i hushållet då deras fäder har under deras uppväxt arbetat och systemet på många arbetsplatser fungerar så än idag.
Jag växte upp med en stark mamma som jobbade heltid, ensamstående med 4 barn där vi tidigt fick lära oss ansvar, delaktighet och självständighet. Något som än idag genomsyrar våra liv, vi klarar oss på alla plan. Så jag tänker att min syn på en partner är en som strävar framåt, är närvarande och villig att få kärleken att bestå, skapa utrymmet för att oss i alla krav och måsten i en tvåsamhet.
Jag har kommit att förstå att jag ligger före på många plan, fostrar fyra barn, fixat två universitetsexamen under tiden, jobbar heltid som akademiker, fixar deras aktiviteter, läxläsning, löser problem som kommer i vår väg och har en chef som låter mig vara mamma, hårt arbetande anställd och ges möjlighet att utvecklas på jobbet. Jag lever i ett jämställt läge i min värld som ensamstående mamma, jag får vara mamma!
Så jag har kommit att inse att jag vill inte ha en man som finansierar underhållet av Golden gate bron med ekonomiskt stöd, jag vill ha en man som driver underhållet med mig och som utvecklar tillsammans med mig de strategier vi behöver för att uppleva kärleken i allt underhåll som krävs, respekten för varandra och en evig ödmjukhet och hänsyn till allt vi ställs inför. Att vi vågar välja kärleken!
”Folk påstår att vi alla letar efter meningen med livet. Men jag tror inte det stämmer. Jag tror vi letar efter att få känna att vi verkligen lever….så att vi inser hur hänförande livet faktiskt är
– Josef Campbell”
Vad fint du beskrev det.
Och Campbell har alldeles rätt. När man funnit känslan vet man vad man vill med livet och att det är värt det.
Tussa ihop det med kärleken så är det komplett
Tack:-)
Med åren blir vi väl klokare och Campells ord fick mig att förstå meningen med livet mer tydligt. Det är lätt att alla krav tar övertaget och förlora sig själv men då vi endast med all säkerhet har med oss själva hela livet så gäller det att välja innehåll med omsorg;-)
Krav är väl en del av livet självt.
Gäller bara att prioritera dem på rätt sätt. Hitta balansen.
Såväl vad gäller jobb som egna relationen.
Då kommer det bli riktigt bra.
Oerhört fint beskrivet Tigerliljan! Tack!
Så fint du beskriver livet. Och väldigt tänkvärt…
Kärleken är ett val men den måste finnas för att vi ska kunna välja den!
Så sant:-)
Helt rätt Elisabeth! Men så länge börjar det hos oss själva.
Det e kanske fördelen med att jag fått vänta länge på människan som vill leva i kärlek å gemenskap med mig…jag kommer vara sååå rädd om våran relation när den väl finns där! Längtar ❤️
Helt klart ”Worth waiting for”
Och med sådan inställning kan det väl inte gå annat än bra 🙂
Haha…tack Peter!!! Du är verkligen snäll som bryr dig å peppar 😀 TACK ❤️
Det som känns jobbigt är att jag inte verkar befinna mig på rätt plats eller i rätt sammanhang. Ja eller så är det nåt annat fel. Eller så är det inte meningen än bara…
Det är alltid meningen. Sök inte kärleken, den finner dig… Någongång någonstans är du i rätt tid och på rätt plats Petra. Inget fel på dig eller omständigheterna. Det knackar snart på dörren ska du se.:)
Kan det vara så enkelt att det inte finns någon rätt plats eller rätt sammanhang ?
Var förväntar man sig hitta sitt livs kärlek ?
Var tror du han finns ?
Det verkar som de kan dyka upp var som helst och när som helst.
En mötte jag på en mässa. Hon sprang runt och delade ut reklamblad.
En har jag (måste man skämmas nu) träffat via nätet.
Men den största av dem alla. Den riktiga kärleken. När jag var och hälsade på en kompis som jobbade uppe i norr och han släpade med mig på ett pepparkaksbak en kall decemberdag.
Olika sammanhang och platser. Också olika förlopp.
Från att växa fram där det började som en vänskap till det stora vulkanutbrottet när hon bara stod där framför mig.
Det enda jag lärt mig är att de inte verkar finnas på krogen 🙂
”Låt den rätte komma in”
TACK för er omtanke kära Bo och Peter ❤️ Tålamod verkar vara bra att ha 😀
Läser dina inlägg o får så mycket tankar o reflektioner.
Förhållandet är i gungning o vet inte riktigt hur jag/vi ska komma vidare.
När den ena vill o den andra tycker något annat.
När det inte ens hjälper att gå o prata.
Känner en stor sorg o uppgivenhet.
Att härda ut maktlösheten är en stor utmaning Ote – tills det en dag lättar. Varma hälsningar.
VIsade inlägget om härskarmentaliteten, vilket stämmer in klockrent, men precis som du skriver så handlar det om alla andra.
Brukar kalla det för ”Bortförklaringarnas mästare”
Har verkligen försökt för att få det att gå framåt.
Gjorde en ”minnesburk” där jag tyckte vi kunde lägga små lappar med kärleksfulla ord, minnen, tankar o som man sedan kunde gå o läsa för att fylla på kärleksförrådet när det kändes tungt.
Det är bara jag som lagt små lappar o mannen har inte ens varit nyfiken att titta vad jag skrivit.
Man ger upp till slut.
Utan det ömsesidiga givande och tagandet funderar det som bekant inte. Önskar dig en fin söndag Ote.
Tack❤️
Har varit där och kan inte säga att det är lätt. Jag har kanske inte lyckats fullt ut men att släppa taget är det som gäller. Acceptera sorgen, den är en del av dig. Greppet är hårt och knogarna vitnar. Mycket står på spel. Men lossa ett finger i taget i din egen takt inom dig själv. Det är inget fel att sörja. Det visar bara att det har betytt mycket. Sköt om dig!
Ju mer medveten jag blir, ju mer rädslor inser jag att jag bär på. Mitt huvudfokus detta år är Kärlek. Det har aldrig varit mitt fokus, men jag påminner mig varje dag och livet börjar visa sig helt annorlunda, och bara till det bättre.
Det börjar med kärleken till mig själv och vad jag tycker att jag är värd, alla ”småsaker” och val som görs i vardagen. Det känns som hela min värld håller på att förändras samtidigt so. Det inte är så stora förändringar i det yttre. Svårt att förklara, men har redan börjat märka hur vissa människor automatiskt försvinner och nya tillkommer, mina relationer är bättre och jag är lycklig 😀
Vill tacka för alla dina värdefulla tips Michael, vissa av dem påminner jag mig om varje dag 🙂 Du är en del av min vardag!
Kraam
Häftigt 🙂
Lite som mig. Skönt att höra att flera upplever samma sak när man omprioriterar lite.
Allt har blivit så mycket trevligare med ett kärleks- och omtankefokus.
Små, små saker som inte kostar något att göra. Inte tar någon tid i anspråk. Inte är speciellt jobbiga att utföra.
Och vinsten kom direkt. Även om det stundtals känns tungt och sorgset så gör detta att jag kan hålla huvudet högt.
Bra karma helt enkelt
Hur gör man då när man lever i ett förhållande som är mer eller mindre dött vad det gäller att visa känslor och än mindre visa intresse för ett samliv? Jag försöker varje dag att göra det där lilla extra för min sambo som visar hur mycket jag uppskattar och älskar honom men får absolut ingenting tillbaka. Vi har pratat om problemen och hans brist på engagemang fram och tillbaks men det blir ändå inte bättre. Jag är mestadels ledsen och sur och har förvandlats till en bitter tjej när jag egentligen är en väldigt glad och sprallig sådan. Har bett att vi ska gå på rådgivning tillsammans men han vägrar, han tycker att vi har det bra. Känner mig så oerhört tom och har inte längre någon energi till att jobba på vårt förhållande men vill ändå inte lämna honom…
Känner igen mig själv i honom. Precis som jag själv var till för en 4 -5 månader sedan.
Du har mitt djupa deltagande. Bara att beklaga att det skall behöva vara så.
Vad göra ? Jag levde i ett mörker som gjorde att jag avskärmade mig från allt som hade med relationen att göra. I min värld var allt ljust och vackert.
Förkastade alla förslag om att gå och prata med någon. Jag var helt enkelt inte mottaglig.
Och hade jag gått iväg då, då hade det inte hjälpt.
Finns något där som ligger och gnager måntro ?
Har själv funnit orsaken till att jag blev som jag blev och har nu börjat återhämtningen.
Men det krävdes något så fruktansvärt som en separation för att jag skulle vakna.
Det är nog så att han måste förstå vad det hela handlar om för att han skall kunna ta tag i sig själv och i problemet.
Men jag har dessvärre ingen patentlösning.
Theres: vad ser du som allra mest betydelsefullt i en relation? Om ditt självförtroende stärktes, vilka val tror du att skulle du fatta då? Värme till dig.
känner igen mig i allt du skriver.. Gick runt i detta under lång tid, 2-3 år av saknad och längtan efter ”mer”. Samtidigt som mitt glada, positiva, energi rika jag blev orkeslös, irriterad och sur…”jag” försvann.
Föreslog att vi skulle gå och prata med nån, detta va för ca 6 månader sedan, men han vägrade. Jag gick för min skull och pratade. Och hur mycket jag än vetet att jag måste llämna ska kunde jag inte..men tillslut sa jag det bara ”vi kommer inte längre, vi ska skiljas”. Jag blev tvungen att bara säga, absolut inte tänka eller känna samtidigt för då hade jag inget sagt. Jag grät i tre dagar konstant efter jag sagt detta.. Detta är två veckor sedan. Jag kraschar fortfarande, ifrågasätter mig själv om jag gör rätt…men nu gör jag bara jag orkar inte känna. Men jag vill ha ett liv med känslor, kärlek, jag vill vara ”jag” (glad, positiv, energi) just nu känns det som jag dör men jag vet och har en stark tro att jag kommer känna att jag lever igen…
Styrke kramar till dig
Tänker ibland såhär: min kärlek är bland det finaste och bästa jag har att ge, varför kasta bort den på någon som inte vill ha den?
Är inne i del två av ett drygt tioårigt förhållande och vi lär av våra misstag. Kärlek går inte per automatik! Vi vårdar på alla sätt som är möjligt, dagligen.
Hej! Jag känner igen mig i flera av era berättelser. Efter drygt 20 år tillsammans med min man orkade jag inte fortsätta långre. Det var våra barn som jag delade känslor och kände närhet med. Min man var inte intresserad av att dela det vardagliga med tankar och känslor. Jag är uppvuxen med att bara få var en glad och snäll flicka, och när inte alla känslor fick plats i relationen med min man – såväl glädje som sorg – försvann både respekten och lusten successivt och till slut kände jag mig likgiltig inför min man. Det var fruktansvärt när vår lilla dotter frågade varför vi var gifta när vi inte ens gillade varandra.
Detta är så träffande att jag ryser. Kärlek är inget som du kan lära in, det är något man lever! För att ge sann kärlek med rätt näring till elden måste du känna ditt innersta jag och försonas med dig själv. Veta vem du är och hur du vill vara. Vad du styrs av. Våga leva på det sätt du vill. I stort och i smått. Förstå hur och varför du agerar som du gör.
Jag har levt i kärlek under 18 år men gjort det på ett sätt som var i konflikt med mitt innersta jag. Försökt lära mig hur jag ska visa de känslor jag känt och pusslet blev komplext. Från och med 20 mars 2015 lever jag mitt liv i samklang med mitt innre jag och nu känns pusslet så enkelt!
Omfattningen av den skada som redan skett kan jag äntligen både se, förstå och våga möta. Insikten är stundvis är plågsam och brutal när jag ser jag har varit med och släckt elden. Den lycka, glädje och frihet som finns inom mig känns enorm, ärlig och vacker för första gången. Enkel.
Under 18 år har små glimtar av mitt innersta jag fått spegla hur jag egetligen vill leva i kärlek. Jag har fått visat för mig hur enkelheten i kärleken kan vara, men jag har inte förstått. Vi har valt bort varandra och lever inte i relation längre. Våra negativa mönster och okunskap i oss själva har gett kärleken fel näring och förutsättningar. Det finns områden där vi når fram till varandra fullt ut, en plats där våra innersta jag kan mötas för att samspela. Det är underbart!
Tiden får visa om vår eld kommer vara tillsammans igen, nu går det inte att se innan vi ser om vi ens kan ens läka och försonas. Jag vet att näringen till elden då måste vara kravlös och med en helt annan medvetenhet, lyhördhet och respekt för varandra. Jag vet också att jag nu påbörjat leva mitt liv tillsammans med mitt innre där jag också är medveten om de val jag gör. Det är här jag väljer alla enkla handlingar av kärlek och ger till den jag har en gemensam eld med. Vem det är vet jag inte idag.